Det finns perioder då jag får jättemycket gjort. Jag plöjer besvärliga böcker, lyckas lära mig innehållet och ändå är röran i hemmet hanterbar. Jag kan hålla tusen bollar i luften och få dem att landa snyggt. Dessa perioder mår jag inte nödvändigtvis bra, jag kan känna mig trött och hängig, men jag får gjort det jag ska, även om jag inte märker det just då.
Så har jag perioder, som den jag har just nu. Jag är. Jag gör inte. Jag tänker mycket på vad jag ska göra och vad jag borde göra, men när jag försöker beta av det som står högst upp på listan är jag frånvarande och tar inte riktigt in vad jag gör. Det spelar inte någon roll hur mycket jag läser, jag kommer aldrig riktigt fram. När jag pratar är det jag säger rörigt och ologiskt. Fraserna kan till och med komma i fel ordning. Ändå mår jag rätt bra. Jag njuter av livet, sitter i solen, äter gott. Är så som jag tror alla andra är, de som inte jobbar/pluggar/är föräldrar på en gång.
Härligt härligt, men farligt farligt... det blir inga tentor tagna om jag sitter och drömmer. Varför måste hjärnan stänga av sig bara för att jag mår bra? Måste jag ha ett ständigt sympatikuspåslag för att kunna prestera? Eller kompenserar hjärnan? Åh, äntligen får jag vila, då stänger vi av kretsarna helt ett tag... tills nästa stresspåslag kommer.
Visst får man vila kretsarna ibland! Ju längre jag kommer på den här utbildningen desto mer inser jag hur lite man egentligen måste plugga. Med sunt förnuft och hyfsade grundkunskaper kommer man faktiskt långt.
SvaraRaderaMen så är jag ju också en stark anhängare av tron att HELA livet måste fungera, inte bara plugglivet. För att få till det måste man tulla lite på plugget ibland. Offra några tentapoäng för en fika med kompisen, en tur till simhallen eller vad det nu kan vara. Det är det väl värt?
/Maskrosen (maskrosblogg.blogg.se)