Män går oftare i konkurs

Så står det i en rubrik i en liten liten notis i dagens DN (31 maj 2009, Jobb sid 33). Det kallar jag "hard end points". Företag med endast män i ledningen är överrepresenterade bland konkursbolagen. Det har tidigare visats att företag med kvinnor i styrelsen har bättre lönsamhet (DN 2007-01-12). Vad mer behövs för att företag ska förstå att det är viktig att ha en jämn könsfördelning i styrelserna? Det duger inte med sk*tsnacket längre om att det inte finns några kompetenta kvinnor. Det handlar om företagets lönsamhet och i värsta fall företagets överlevnad. Vad kan vara viktigare? Om det är ont om kompetenta kvinnor är det upp till varje ansvarskännande företagsledning att med ljus och lykta leta reda på dessa och fånga in dem innan något annan mer framsynt företag hinner före. Eller varför inte jobba med att lyfta fram kvinnor med rätt bakgrund - lite som idrottsföreningar jobbar med att ta fram egna talanger.

Jag är inte heller emot kvotering. Det finns så många män som lyfts fram till positioner de inte är kompetenta för. Dessa gräddfiler är ytterst ovanliga för kvinnor.

Vad händer med alla män som stoltserar med sin förmåga till risktagande. När det gäller att rekrytera kvinnor vill de helst ha facit i hand innan de ens vågar beakta en kvinna till en styrelsepost.

Tråkigt att DN bara orkade med en liten ynka notis för denna "nyhet"...

Selektivt minne

Hur kommer det sig att vissa saker bara klistras fast i hjärnan medan andra kan repeteras gång på gång på gång utan att fastna. Oliguri mindre än 400 ml urin per dygn, anuri mindre än 100 ml urin per dygn. Det kan jag svara på mitt i natten efter att ha läst en gång. Däremot olika former av njurcancer, det går bara inte, ändå har jag sett att det är en frekvent återkommande fråga. Jag har gått och deklamerat, mumlat ramsor för mig själv, läst och läst om, men inte kommer jag ihåg att de vanligaste njurtumörerna är: renal cell carcinoma, nefroblastoma och primära tumörer i calyx och pelvis. Ja, jag var tvungen att slå upp det för att kunna skriva in det här (men inte oligurin den kan jag ju utantill).  På torsdag gäller det, jag tror jag hinner igenom lungorna också idag, sen har jag tre dagar för repetition. Det finns hopp, men när man läser PBL kan man aldrig vara säker. Hur går det för er andra i tentaläsandet?

Stresstolerans = 0

Jag brukar klara av att hålla många bollar i luften, men nu under tenta-P är den förmågan som bortblåst. Jag har varit på jobbet varje dag och gjort det som måste skötas, men försökt hålla allt på en lagom nivå, utan allt för mycket ansträngning. Men så ska jag planera en Stockholmsresa och det blev jätterörigt - mest för att barnen måste vara hos mormor och jag vet inte om jag har bilen och hur ska jag då få barn och bilbarnstolar till mormor utan bil och ska jag boka stockholmstågbiljett från mormor eller hemifrån... Sen dök ett akut projekt upp som skulle planeras. Sju personer ska koordineras och följa ett förutbestämt schema i juni. Det var ju bara det att flera hade semester inplanerad och ingen ville jobba på midsommarhelgen och sköt vi på det blev det för sent och... ja det blev bara krångligare och krångligare och inte blev det bättre av att jag la ner allt och åkte hem för att jag behövde plugga. Så gjorde jag ett nytt försök idag och fick ihop ett bra schema, allt klart 15:e juni. Så kom jag på - jag ska ju till Stockholm då... Så frågan är: ska jag klona mig eller ska jag försöka smita från försöken? Det återstår att se, orkar inte tänka på det nu. 

Nej, nu ska jag fokusera mig och försöka få glomerulonefrit till något spännande och visst är det självklart att man kan skilja glomerulonefrit från glomeruloskleros? 

Hur lång tid tar det att sätta på sig en socka?

Svar: 5 minuter. Iallafall när man är 8 år. Sen ska hon sätta på sig socka nr 2, ett par byxor - nä förresten två par för första paret dög inte, två tröjor, en jacka och två skor... Sammantaget cirka 30 minuter. Sonen är inte mycket bättre. Under tiden förändras min ansiktsfärg från morgonblek till högröd och jag börjar påminna om seriefigurerna där det ryker ur öronen av ilska. Nej, morgonracet är inte min grej. Nu har jag iallafall fått iväg dem ska försöka lugna ner mig tillräckligt för att kunna sätta mig och plugga en timme innan jag måste åka till jobbet.

Studiesvacka

Jag har läst duktigt, men känner att jag inte kommer någon vart. Mycket tid har gått åt till att ta igen allt jag missade när jag var sjuk. Nu börjar jag komma in i mer bearbetade områden, men då blir det genast tråkigare. Jag tycker det är rätt kul att läsa om något första gången, men sen när jag ska lära mig detaljerna kommer otåligheten. 

Det kryper i benen, jag vill göra något - vad som helst utom att tentaplugga!

Är du manlig nog?

Min telefon alltså... Den har en välutvecklad autokorrigeringsfunktion som mest liknar en egen vilja. Denna autokorrigeringsfunktion är jättebra för det mesta, jag brukar inte behöva skriva åä och ö utan den fixar det själv. Men ibland, när jag har bråttom eller pratar med barnen samtidigt som jag skriver ett sms blir det lite fel. Skickade följande meddelande till sambon igår (såg det först idag).

"Har du manlighet att leta efter en gul tomat?"

Jag har länge varit på jakt efter en gul biff-tomatplanta, men de verkar vara otrendiga i år. Vad jag egentligen tänkt skriva till sambon var om han hade möjlighet att leta efter en planta...

Idag gav jag för övrigt upp och köpte en röd biff-tomat istället. Lite besviken...

En förlorad dag

Vaknade med migrän igår. Jag hade känt att det var på gång, men ignorerade värken hela natten. Det kanske var dumt för hade jag tagit min medicin redan på kvällen hade jag kanske kunnat sova ordentligt och kanske, kanske mått bättre på dagen. Nu startade jag morgonen med en zomig istället, det tog bort värken men inte förvirringen. Försökte plugga, men insåg efter ett tag att jag mest satt och vände papper. Gav upp och vi åkte och fixade sånt som måste göras i en barnfamilj men som inte kräver så mycket tankeverksamhet: byta sonens födelsedagspresent som han fått i dubbel uppsättning, köpa en present till dotterns kompis som ska ha kalas idag, handla, leta efter en gul tomatplanta, men det hittade vi inte. 

Framåt eftermiddagen började det klarna i hjärnkontoret. Då kom stressen. Jag har förlorat en studiedag, jag som redan var en dag efter i planeringen. Dessutom har jag på något sätt förträngt att jag hade lunginflammation under större delen av neoplasi-temat. Jag måste alltså läsa allt från början, det tar mycket mer tid än att repetera gamla anteckningar.  Suck. 

På kvällen innan jag skulle somna gick jag igenom en gammal tenta: Vilka kvalitetsregister känner du till? ... Blankt. En sån fråga har jag inte råd att missa, varför minns jag inte sånt? Äh, det vet jag ju. Namn är inte min grej. Jag är bra på samband och mekanismer, men jag är dålig på att minnas namn (både personer och saker). Suck igen. Bara att plugga vidare...

Eremit vräkt från självvald isolering - tvingas bo i kollektiv.

Om ni tittar riktigt noga på bilden så ser ni en lite ljusare skugga av en fisk. Det är Kajsa. Som jag skrivit tidigare så blev hon allvarligt misshandlad en natt (utredningen lades ner pga bristande spaningsuppslag). Svårt sargad så flyttade hon helt resolut in i pumphuset. Efter några försök att flytta ut henne gav vi upp. Varje gång vi hade tagit ut henne hoppade hon tillbaka med fara för sitt eget liv. Normalt har pumphuset ett lock och det finns bara en liten öppning vid värmeelementet. Vid flera tillfällen har hon fastnat på värmeelementet och vi har räddat henne i sista stund. Så vi lät henne vara, det har väl gått en månad eller så... men nu var vi tvungna att göra rent så hon blev vräkt i helgen. Jag har oroligt följt Kajsa sedan dess, men hon verkar har försonats med sina fiender och verkar trivas riktigt bra. Nu börjar mina förhoppningar om att föda upp lite fler platty-ungar väckas igen. Minst två kullar har försvunnit under mystiska omständigheter den senaste tiden...

Världens bästa mamma... och världens sämsta

Det är inte lätt att kombinera livets alla delar. När jag var i samma ålder som mina barn läste även min mamma på universitetet. Hon gjorde det av ungefär samma anledningar som jag: dels för att kunna försörja familjen och dels för att utvecklas själv.

Vi barn led aldrig nå

gon nöd, vi hade det bra med mormor som backup. Men jag minns ändå hur det kändes när mamma aldrig hade tid och bara skulle läsa.  

De känslorna har jag nu med mig när jag läser på universitetet med barn. Jag försöker verkligen prioritera barnen, men som nu under tenta-P är det svårt.  

Häromdagen kände jag mig som världens bästa mamma när jag var ute och kastade frisbee med dem. Vi hade jättekul. Tyvärr innebar det att jag var en mindre bra student den tiden, men vad gör man?

Idag regnar det. Jag känner mig stressad för att jag har mycket kvar och redan ligger efter i planeringen. Jag försöker läsa. Dottern kommer: "mamma får jag städa toaletten?" Inte säger man nej till en sån fråga. Så jag gick och visade henne hur man gjorde och vi städade toaletten tillsammans. Sen satte jag mig igen. Då kommer sonen och vill att jag ska följa med till övervåningen. Han gillar inte att vara där ensam. Jag säger att jag inte kan för jag måste plugga nu. 

Sonen försvinner men kommer strax tillbaka med några kolor i handen (som jag köpte igår för att göra sjuka dottern lite piggare). Sonen lockar: "Mamma - du får godis om du följer med mig upp". Jag är ståndaktig och säger nej. Försöker läsa lite men ganska snart är sonen tillbaka - "mamma om du kommer med här får du godis." Då har han lagt en kola på varje trappsteg upp till hans rum. Då smälte jag och kände mig samtidigt som en usel förälder. Var har han fått detta godislockande ifrån? Vad säger det om mig? 

Efter att jag varit med sonen på övervåningen en stund så gick jag ner till mina studier igen. Efter en stund kommer sonen ner bärandes på en pysselbok och många sagoböcker och säger -"mamma jag ska plugga" med en viktig min. Han staplar sagoböckerna i högar runt sig (som jag staplat mina böcker) och börjar jobba i pysselboken. Han var så gullig att jag kom av mig helt i mina egna studier. 

Kan inte sova...

så jag surfade runt lite. Hittade de här käcka tipsen om hur du blir mer effektiv med bebisen hemma (i Alltombarn), de menar kanske väl, men undertonerna är lite konstiga tycker jag:

1. Sätt klockan.
Använd 20 minuter till att göra nödvändiga ärenden på nätet - skicka det där viktiga mejlet, beställ de där viktiga varorna, och så vidare. Sätter du dig och surfar utan att titta på klockan rinner lätt din värdefulla tid iväg. Gör det viktiga först, det mindre viktiga sen.

Visst, ställ klockan det är ju ett bra sätt att stressa av på... tick tack tiden går. Det viktiga blir alltid gjort på något sätt annars är det inte viktigt. Varför inte tillåta sig att sitta och just surfa bort några minuter medan bebisen sover istället - utan klocka, tiden är ju begränsad av bebisen.

2. Ta dig an ett projekt.
Det spelar mindre roll om det handlar om att sortera recept i en pärm, att rama in fotografier och hänga upp på väggen, eller om du sätter dig ner och planerar något roligt. Det kan räcka med att ge projektet några minuter per dag för att få en känsla av att ha kommer någon vart med något som gagnar dig själv.

Varför inte lägga ner alla onödiga projekt över huvud taget? Vem har sorterat recept i pärmar sen det kom barn i familjen?

3. Gör listor.
Du kommer att sova bättre om du får ner det du har i huvudet - exempelvis vad som behöver handlas och annat som ska göras - på ett papper.

Håller med, utan listor är jag lost... det gäller bara att veta var man la den där förbenade lappen.

4. Stressa ner.
Innan du kryper till kojs - koka dig en kopp ört-te, gör några yogaövningar, pröva en aromatherapikräm. Livet är stimulerande - du förtjänar en stund av mindfullness.

Ha ha, jag kan se mig själv göra yogaövningar samtidigt som kolikbebisen skriker sig blå... När mina barn var små kunde jag inte ens stava till mindfullness, eller var den alternativa stavningen sova? Alla småbarnsföräldrar förtjänar en stund av mindfullness, men få får uppleva det.

Och till sist: 
Inget diskande eller städande! Det får du göra medan bebisen är vaken (varje timme ni tillbringar tillsammans måste inte vara kvalitetstid) – alternativt delegera städningen till din partner. 

Nej, det är ju helt klart bättre att sätta sig och sortera recept eller rama in foton än att diska... Fast jag gillar det där med att delegera till partnern, bara inte han kommer på samma idé... bäst att inte visa honom artikeln.

Ja, jag har tråkigt och bär på viss tentafrustration. Jag lovar mina inlägg ska hålla högre klass i framtiden. Kanske... efter tentan... typ...

 

Yes yes yes!

Mitt manuskript har blivit accepterat! Sååå skönt. Nu kan jag fokusera hela sommaren på en gammal surdeg som har legat alldeles för länge. Fullt fokus behövs verkligen. Men det ska jag inte tänka på nu, idag ska jag gotta mig åt att ännu ett pek blivit lagt till publikationslistan. 

Dansar krigsdans hemma i köket av lycka!

Hur stor är lagringskapaciteten?

Hur mycket kan man lagra på 12 dagar? Jag har börjat gå igenom materialet. Jag tycker att jag har varit flitig under terminen och läst ordentligt, men när jag tittar på gamla tentor står jag som ett fån: Ingår DET i den här terminen??? Eller ibland: Ja, det där har jag läst, hur var det nu... Det är så mycket som ska lagras i hårddisken så jag vet inte om tiden och orken räcker till. Men, inte så mycket att göra, bara bita i det sura äpplet och göra så gott jag kan.

Askungen

Sitter och känner mig som Askungen. Vad är väl en helg vid en vacker sjö... när man kan sitta hemma i sin sunkiga lägenhet och läsa om anemier. Fick denna bild från sambon som jobbar på annan ort ett tag. Vi hade kunnat ha semester där i helgen om inte...

Pang! Där går startskottet för Tenta-P

Tenta-P har nu officiellt börjat. Vi hade sista basgruppen i morse, all undervisning är över och nu är målet att klara tentan den 4:e juni. Det finns väl inget bättre sätt att starta på än att ägna lite tid åt att blogga, eller hur?

Lycka till alla studenter som sitter med näsan i böckerna. Härda ut, snart är det sommar!

Meningslösa saker

Jag försöker att inte bli upprörd över saker som egentligen är betydelselösa men ibland går det bara inte att låta bli. När vi skulle åka från mamma igår upptäckte vi att någon har slitit bort vingen från bilen. Slitit med rätt mycket kraft för vingens armar var knäckta. Troligen hände det mellan kl 12-16 mitt på ljusa söndagen. Hur är man funtad när man gör sånt?

Det är inte skadan i sig som stör mig så mycket utan 1) 1000:- i självrisk 2)En timmes telefonerande till polis och försäkringsbolag 3) Flera besök på verkstaden samt ett pussel med att hitta en lucka för att lämna in bilen för reparation (har ingen aning om hur vi ska fixa det). 4) Nu i tenta-P krävs inte så mycket för att jag ska tappa fokus och en hel dag kan försvinna med en blinkning. 5) Trots att jag inte vill låta mig påverkas av världsliga ting så blir jag stressad vilket har förvärrat min magkatarr. Varför räcker det inte med att vilja bli frisk? 6) Nu har jag ägnat värdefull tid åt att blogga om eländet med... Grrrrr

Skön helg

Jag har varit hos mamma i helgen. Det är alltid en speciell känsla att komma hem till mamma. Målet med helgen var att fira min systerdotter som konfirmerades, men vi passade på att ha ett födelsedagskalas för sonen, när vi ändå var samlade. Det var roligt att få träffa familjen igen, det behövs för att förankra mig på något sätt. Födelsedagskalasen blev en succé. Sonen hade beställt en dinosaurietårta, så då fixade jag det, med Dino som förebild (se fotografi i tidigare inlägg). 

Egentligen ville jag inte alls åka innan. Veckan har varit jättejobbig och jag kände mig  helt slutkörd. Hade jag fått bestämma, hade jag krupit ner i sängen och tjurat. Men väluppfostrad som jag är kan jag inte svika löftet jag gett om att komma, så vi åkte ändå. Och det var ju tur, för jag fick verkligen vila ut, blev uppassad av mamma och riktigt bortskämd. Jag förlorade två dagar i tenta-P, det återstår att se om det var värt det.

Nu är jag hemma igen, det är hög tid att jag samlar mig och satsar på att klara tentan. Nödvändigt men...

Mamma, nu har du ju en sexåring med dig...

Cyklade med sonen till dagis i morse. Stressad som vanligt eftersom jag alltid är på gränsen att missa bussen. Sonen cyklar mot trapporna och jag ropar på honom att han ska ta den andra vägen eftersom det är så jobbigt att släpa cyklarna i trappen. Sonen svarar då med självförtroende: "Mamma, du har en sex-åring med dig" med ett tonfall som: nu när jag är sex år så fixar jag sånt, du kan vara trygg mamma , du har ju mig.

Det känns skönt, nu har jag ju en sexåring hemma. Det är ju stor skillnad mot när jag hade en kille som var fem år och 364 dagar.

NT-knatet

Idag sprang båda barnen NT-knatet. Det är ett lopp för skolbarn. Eftersom vi var tillfälligt bil-lösa fick vi cykla till Folkparken där loppen skulle vara. På vägen åkte vi förbi Rhododendrondalen vid Motala ström. Det var så vackert att jag nästan tappade andan. Bilden gör det inte alls rättvisa, det måste upplevas. 

Väl framme sprang sonen 500 m och dottern 1 km. Båda fick medalj :-) Sen fick vi trampa hem igen och fira med lite välförtjänt glass. En helkväll med andra ord.

Depp

Tröttheten börjar ta ut sitt pris. Jag har deppat ihop mot gränsen till ångest. Det är tungt mitt i men jag har lärt mig att det brukar släppa rätt fort. Jag ska försöka sova ordentligt inatt. Jag har haft mycket mardrömmar på sistone. Jag brukar inte ha det, så jag har svårt att värja mig. Drömmarna är skickliga på att fånga de ömma punkterna, trycka på de knappar jag fruktar mest. Men nu är jag trött, hoppas jag får sova...

Noll koll

Det har hänt mycket de senaste dagarna. Jag tror att det som händer är bra, men det kommer leda till att jag får dra ett större lass hemma, vilket kan bli tufft. Vi får se. En positiv sida av det som hänt är att vi kan behålla vår älskade husvagn. Jag har gått och våndats över att det blivit dags att ta det nödvändiga beslutet att sälja den, men nu behövs den plötsligt :-) Det känns stort att slutligen bestämma att den blir kvar ett år till. Nästa år ny vånda, men en husvagn ska säljas på våren, nu hoppas jag det kommer gå runt, har inte riktigt koll än.

Jag har faktiskt inte koll alls. Men jag tror jag har örnkoll. Ända tills jag upptäcker att spaghettin jag kokar står som en kvast i kastrullen (slängde i den och glömde röra ner den), eller när sambon bad mig ladda kaffebryggaren inför den tidiga morgonen - då satte jag på den och bryggde kaffet av bara farten. Ibland blir jag lite rädd för mig själv, men det fixar sig nog. 

Pott-träna fåglar?

Trots egenhändigt målade rovfågelssilhuetter kommer fåglarna glatt till balkongen och bajsar. Kan man få fåglarna att på något sätt förstå att de ska bajsa någon annan stans? Jag är så trött på att torka fågelbajs, strategiskt placerade där vi ska äta. Jag mår illa idag med, så det höjer ju inte humöret precis. 

Eller är det rovfågelsilhuetterna det är fel på? De kanske liknar svalor för mycket? Klättrarmössen verkar ju komma rätt bra överrens med fåglarna, jag anar en sammansvärjning...

Dino vs velicoraptor

Vi firade sonens födelsedag igår. Han fick en Pleo-robot och en power-miner byggsats. Det var verkligen mitt i prick. Han har lekt med dem oavbrutet sen han fick dem. Monstren i Power-miner byggsatsen har nu lierat sig med en lego-Velicoraptor och de terroriserar omgivningen i allmänhet men Dino (Pleos nya namn) i synnerhet. Som tur är så har storasyster kommit och skyddat Dino från de otäcka monstren och pappa har också börjat ge sig in i konflikten och funderar på att ladda hem ett T-rex program till Dino.

FiaLisa-Mössen 3-1001

Jag för en ojämn kamp. I min följetong sanera övervåningen kommer jag nu till sonens säng. Den används inte så mycket, endast när vi har gäster faktiskt, så den har hamnat en bit ner i prioriteringen. Jag trodde jag hade hittat allt, men när jag tittar i sängen så finns det muslortar där med. Det verkar dock inte ligga några döda möss som ruttnar någonstans, det borde jag ha känt vid det här laget. 

Sen såg jag att mössen har ätit upp smultronplantor i mina krukor, jag som trodde jag hade fått övertaget. Vad gör kattskrället i kvarteret egentligen. Jag mötte den häromdagen, tjock och fet är den. Jag skällde på den, men den tittade frågande på mig och gick sedan vidare.

Vill inte

Har sovit gott hela natten. Vaknar med ett band över pannan, men det är ju inte så ovanligt för mig. Sen går jag upp och då kommer suget från magen, illamående, lite ömt. Nej jag vill inte bli sjuk nu... igen. Jag har ju precis blivit bra från lunginflammationen. Jag vill inte gå till doktorn. Lite ironiskt, jag som läser till läkare får ångest av att gå till doktorn själv (men det är inga problem att följa med barnen). Tar en omeprazol, ingen idé idag, får vänta tills på måndag. Då får jag ta ställning till om jag ska ringa eller inte...

Smarta barn

Det gäller att välja vad man vill tro på. Jag som tidigare varit lite kritisk till Wendela i min blogg gör nu en kovändning och väljer att köpa det de skriver i denna artikel med hull och hår. De skriver nämligen att barnen blir smartare om mamman mår illa. Jag som led av illamående typ vinterkräksjuka i fem månader under båda graviditeterna känner ett starkt behov av att hitta något positivt i detta elände. Det har satt så djupa spår att jag fortfarande mer än sex år senare mår illa när jag ser röd paprika. Och visst har jag smarta barn - världens smartaste om ni frågar mig... rent objektivt.

Ansökningsdags igen

Blir en ansökan om forskningsanslag bättre av att åka buss Linköping-Norrköping tor? Jag stoppar den i väskan fastän jag vet att jag inte kommer läsa den hemma. Men det är något med rutinen som känns tryggt. Det kanske diffunderar massa kloka formuleringar när jag går och bär på dokumentet? Några bättre teorier?

Den eviga skulden

Jag hade tänkt att försöka ha en positiv dag idag, men så läste jag Wendela, och kände att, nej, det får bli en annan dag.

Citat: "Något samband mellan bedövning och mer eller mindre bristningar finns inte. Däremot tror Agneta Rudels-Björkman att kvinnor som föder utan bedövning kanske krystar lite mer försiktigt, helt enkelt för att de känner mer. "

Hur är det nu? Jo visst ja, man ska ju inte föda med bedövning, för då är man en sämre kvinna. Då gäller det att basunera ut budskapet lite subtilt så fort man får chansen. Det finns inga samband mellan bedövning och bristningar, men kvinnor som tar bedövning gör nog så att de får lite mer bristningar ändå...

Är det sorkår i år?

Hittade mus nummer tre i fällan i morse. Hur många är de??? Morgonillamående har fått en ny dimension, men går över rätt snabbt när det som måste göras är avklarat.

Rita något som gör mig glad

På simskolan igår behövde jag sysselsätta sonen. Jag bad honom att rita något i mitt nya block - rita något som gör mig glad, sa jag. Då ritade han detta fyrhövdade monster. Ja, det är blod i munnarna. Ett huvud har ätit upp Bambis mamma, bambis pappa... och bambi med. Det andra huvudet har ätit en bebiselefant och det tredje en noshörning. Vad det fjärde huvudet ätit förstod jag inte.

Han är faktiskt en mycket harmonisk pojke med god emotionell utveckling. Jag vet faktiskt inte var det kom ifrån. Men lite kul tyckte jag det var, så han lyckades, jag blev faktiskt lite glad...

Möss på hjärnan

Operation sanering har nu kommit till sonens rum. Jag vet att vi borde gjort det tidigare, men det var så mycket roligare att åka till Kolmården. Sonen har lego ÖVERALLT, så detta kommer ta tid. Jag satt och plockade lego i godan ro, när jag kände en konstig doft. Fortsatte plocka... så slog det mig - det luktar kadaver! Svagt svagt, så jag kan ha misstagit mig. Ropade upp sambon, men han kände inget. När jag sniffade igen, var det borta, eller också var det min förmåga att lukta som var borta eftersom jag började känna av min allergi. Vi sökte igenom rummet iallafall, men hittade inget. Däremot hittade jag gott om muslortar. Hur mycket bajsar en mus per dygn egentligen??? 

Ligger det en död mus därinne så lär det visa sig, hoppas inte... 

Konsten att planera

Måndagar är köriga. Dottern ska på simskola kl 17.15, det är tidigt när man pendlar. Idag hade sambon lovat att ta henne till simskolan, så jag skulle i lugn och ro kunna stanna på sista föreläsningen mellan 15-17. Jag sitter i godan ro i föreläsningssalen när jag får ett SMS från sambon: "Var är simkortet" 

...

Jag svarar: "I min väska"

Suck

Jag inser att jag får smita kl 16.00 vid rasten och åka hem för att ta dottern till simskolan MED kortet som ligger i min väska. Klockan går. 15.59 plockar jag ihop mina saker. 16.02, föreläsaren pratar på, nu måste jag gå annars missar jag bussen. Ska hon aldrig ta rast? 16.03, nej nu måste jag gå. Tvingar mina kursare att fälla ihop borden och bökar mig ut genom raden (utan att slå ner någon med väskan) och lagom tills jag kommer till kanten hör jag föreläsaren säga: "Men ni kanske är trötta, vi tar en liten rast" Jag hörde hur de runtomkring mig fnissade till samtidigt som jag flög ut genom dörren på väg mot bussen. 

Jag hann med bussen, dottern kom bara några minuter sent till simskolan och nu är allt frid och fröjd.

Heldag på Kolmården

Idag åkte vi till Kolmårdens djurpark och gjorde hela parken. I år får man åka alla åkattraktioner med årskortet, så har det inte varit tidigare. Tidigare har vi haft totalförbud att göra något som kostar i Kolmården, men nu var det alltså fritt fram. 2 turer i kaffekopparna, 3 varv i bilbanan, 3 turer i Delfinexpressen och en ridtur på kamelen, per barn. Fullt ös alltså. Det var lite folk idag, vi hörde att det varit fullt dagarna innan, så vi njöt i fulla drag. 

FiaLisa-Mössen 2-999

I morse hade ytterligare en spidermus fastnat i fällan. Vi bor alltså på andra och tredje våningen, detta är således möss med ypperlig klätterförmåga. Det är lite jobbigt att börja varje morgon med att ta hand om ett muskadaver, hoppas det inte blir fler.

Operation sanering

Har nu kommit till vårt sovrum. Vi lyfte sängarna och städade varje vrå. Till min förskräckelse upptäckte jag att det låg massa muslortar under min säng. Musens favoritplats har alltså varit mindre än en meter från mitt huvud! Det var så många lortar att jag insåg att den varit där betydligt mer än en natt. Inte konstigt att jag har nyst så mycket på mornarna. Blä, äckligt!

Mamma du är lite knäpp

Sonen sa det till mig efter att jag lagt skedarna i facket där gafflarna ska vara. Detta var så omskakande för honom att han var tvungen att lite senare rekonstruera hela händelsen på köksbordet. Mamma, så här gjorde du (i ett pedagogiskt tonfall): här är skedarna, här är knivarna och här är gafflarna. Å då så la du skedarna här (ha ha). Du är att lite tokig.  

Sen sa han lite tröstande (han tyckte väl att han gått lite för hårt fram med mig): Mamma, ibland är jag också lite tokig.

Hjälp, hur gör man?

En flicka blev bortförd av en främmande man, inte långt från där jag bor. Nu slutade det väl den här gången, för han blev avbruten av en förbipasserande. Mannen kom dock undan. Vad gör man som mamma nu? Det finns en "ful gubbe" i området, men jag kan ju inte låsa in barnen. 

Jag har pratat med barnen försökt berätta för dem att de inte får följa med främmande människor. Men vad ska de göra om någon lyfter iväg dem? Jag vill lära barnen att vara försiktiga, men jag vill inte heller skrämma ihjäl dem (räcker med att jag är rädd). 

Usch, jag känner mig så maktlös.

FiaLisa-Mössen 1-999

Direkt när jag vaknade i morse smög jag ut för att titta till våra två musfällor. Den på övre balkongen låg orörd men jag hittade inte den på nedre balkongen. Första tanken var att ge upp (jag ville inte hitta något) men sen insåg jag ju att om musfällan inte låg där den skulle så hade det ju hänt något. Jag letade runt lite, och bakom ett hörn låg musfällan upp-och ner. Men ingen mus syntes till. Phu, tänkte jag som fortfarande inte hade lust att ta hand om några döda möss. Sen tittade jag lite mer noggrant, och var det inte en svansspets som stack ut där under fällan? Jo nog låg det en död mus väl dold under fällan. Jag drog ett djupt andetag, hämtade handskar och påse för att ta hand om det som måste göras. Dottern såg mig, och jag berättade vad som hade hänt. Hon ville se, men jag var tveksam. -"Det kan se otäckt ut, är du säker på att du vill titta" frågade jag . Men hon ville se. Hon följde med och jag vände upp fällan och där låg en stor sork (jag vet inte vad det är för skillnad mellan mus och sork, men den var så stor så jag gissar på sork). Storleken var nog anledningen till att den inte dog direkt när fällan slog igen utan kunde dra iväg en bit. Dottern tittade på intresserat, jag avlägsnade sorken med en klump i halstrakten. Sen snabbt iväg med soporna. 

När jag kommer tillbaka har jag en glad dansande dotter hemma: "-Jag fick se den, jag fick se den" sjöng hon glatt. Jag bara stod och gapade. Är detta samma dotter som bråkade om att vi skulle sätta ut musfällorna för några dagar sedan, hon som tyckte vi skulle fånga in musen och släppa ut den? 

Efter ett tag fattade jag. Hon blev nämligen väldigt ledsen för hon var den enda som inte hade skymtat musen och detta har gått och gnagt ända tills nu. För nu har hon också sett den, om än död.

På safari

Trots min bristande kärlek för de vilda djur som kinesar hemma hos mig, så tycker jag faktiskt väldigt mycket om djur. I brist på afrikanska savannen åkte vi till Kolmårdens safaripark
 för att få uppleva lite wildlife. De hade premiär idag.  Vi var på plats 30 min innan öppningstid för att kunna få åka runt i lugn och ro utan trafikstockning. 

Sen åkte vi hem igen, vi tar djurparken en annan dag. Nu ska jag sitta på balkongen och sola.