Är gräset alltid grönare på andra sidan?

Ibland när jag funderar över mina livsval undrar jag om de alltid varit så kloka. Jag ser en ny värld. Den verkar så spännande och exotisk. Tänk om jag fick vara en del av den världen, då skulle jag vara världens lyckligaste. Jag börjar ta små beslut i vardagen, utan att jag märker det själv, så att jag sakta närmar mig den världen. Helt plötsligt, är jag där, till en början kanske bara som lärling, men ändå, lyckan är total. Efter hand växer jag in i den nya världen, blir integrerad i den och kanske självklar för den. Efter hand släpper också lyckoruset, jag börjar se den nya världens baksida och dess problem. Problemen växer till frustration eller likgiltighet. Plötsligt dyker ännu en ny värld upp. Tänk om jag fick bli som dom. Tänk om... sakta tar jag beslut som gör att jag flyttar mig mot den nya världen, jag kommer in, kanske lämnar den numer gamla världen bakom mig. Jag får lära mig nya saker, erövra nya kunskaper, utvecklas... så dyker konflikterna och problemen upp. Frustration, uttråkning... 

Just nu är jag mellan två världar. Jag är kvar i forskningen, den gamla världen. Det finns fortfarande delar av forskningen som jag älskar, men jag kan inte stanna i den världen. På sikt kommer jag faktiskt bli utkastad. Men det är så svårt att sitta och planera fantastiska forskningsprojekt när jag vet att jag om några år inte kommer finnas kvar där. Samtidigt lockar den nya världen - livet som läkare. Jag har nog alltid velat bli läkare men inte trott det var möjligt. Jag tror också att jag kan bli en riktigt bra läkare och jag längtar efter de kliniska terminerna när det blir mer patientkontakt. Jag har ju också möjlighet att ta med mig delar av forskningen till den nya världen. Ändå känns det väldigt konstigt att stå med ett ben i varje värld. Ibland kan jag nästan se fartränderna efter mig. Jag hänger inte med när jag ena stunden är chef med ansvar för en miljonbudget och nästa minut (bokstavligen) en student som är helt omyndigförklarad. Ibland blir det så absurt att det nästan blir komiskt, som när jag inte fick tillgodoräkna mig en obligatorisk preklin-lab. Fast tråkigt är det aldrig och det kanske är det som är anledningen till att jag orkar, för jag tycker det är jättespännande för det mesta.

Men vad händer sen när jag är läkare. När det blir självklart? Vart kommer jag vilja gå då?