Fattig?

Hamnade på fattigbloggen. Läste budgeten med växande förvåning:

Livsmedel: 1620 kr. - Jag har satt vår gräns på 1000 kr per person och månad. 

Kläder och skor: 520 kr. ??? Jag lär väl inte köpa kläder förrän jag blivit läkare. Möjligen några par skor. Ett par skor om året blir max 50:- i månaden. Det är värre med barnen, de växer ju. Så ok, till barnen måste jag köpa kläder, men knappast för 500 kr i månaden, snarare 300, jag har hittat en bra second hand butik där jag fyndat mycket.

Lek och fritid: 400 kr. Återigen ??? Vem har råd med sån lyx? Återigen barnen som behöver köpa presenter till födelsedagskalasen. Men det går knappast upp i de summorna ens när man slår ihop det.

Förbrukning: 110 kr. Jo, det blir det nog toapapper, diskmedel, tvättmedel. Men då är vi en familj på 4 pers också.

TV, tele, tidning: 770 kr. Bredband vill jag inte leva utan, telefon måste vi ha. Familjen har en sammanlagd kostnad på mer än tusenlappen inkl. mobiler. Men tidningen kommer ryka när nästa räkning kommer. På sikt måste jag nog skära i mobilkostnaderna också.

Hälsa och hygien 260 kr Hygien ligger lågt, däremot kostar läkemedel mycket så den summan drar lätt iväg i allergi och förkylningstider.

A-kassa: 205 kr Jo, det måste man ju ha

Hyra: 2989 kr Vår boendekostnad ligger på 7500 kr för fyra personer. Det är detta som håller mig vaken om nätterna, jag vill inte behöva flytta. Mitt hem är min borg.

Hemförsäkring: 150 kr Det låter lågt i mina öron. Hela familjen betalar försäkringar på 1100 kr, jag tycker det är viktigt med bra personförsäkringar (förutom hemförsäkringen då som är självklar).

El: 240 kr  Vi, familj på fyra betalar runt 400 kr i månaden. 

Fackavgift: 327 kr. Min är lite billigare

SL-kort 690 kr. Busskortet har blivit struket ur vår budget. Här är det cykel och campusbuss som gäller i fortsättningen.

Slutsats: Hon borde testa att vara student med barn. Hennes budget tycker jag verkar rätt okej att leva med. Det är betydligt svårare för ensamstående föräldrar som måste säga nej till barnen hela tiden.

Jag har fortfarande luft i systemet och lever på gamla inkomster, men det kommer krävas stora nedskärningar inför kliniska terminerna om inget under inträffar. Men det är mitt val. Jag valde att läsa till läkare trots att jag visste villkoren. Nu är det upp till mig att ro det i land. 

Det är lätt att få sympatier för olika tycka synd om reportage. Vad jag saknar är sakliga debatter som diskuterar vilka normer vi kan förvänta oss leva efter. Vilken är den minimala levnadsstandard som staten ska garantera? Jag har inga svar, men välkomnar en diskussion.