-"Jag vill ha pizza"
-"Kommer inte på fråga, har pappa stått och lagat mat, så får du allt äta det som serveras." Han köper inte det argumentet och blir tjurigare och tjurigare. Förhandlingen går vidare. Jag provar mut-tricket: De som äter nachos får must till maten :-) Jag håller andan... Nä, funkar inte.
-"Jag vill ha pizza"
Suck, varför hållar han på så där? Det visar sig att när de var och handlade fick barnen en varsin Sverige-halsduk om de köpte 7 pizzor. Dessa pizzor ligger nu i frysen och sonen vill ha en av dem. Jag kan också vara rätt stönig så jag kontrar: Du får en bit av pizzan som blev kvar igår, men ingen must. Det verkar som sonen köper dealen. En pizzabit från gårdagens pizza åker in i mikron och jag sätter mig utmattad och äter. Inte. Sonen försvinner. Jag orkar inte bry mig. Då får han väl gå hungrig tänker jag. Inte, då kommer dottern och lägger sig i:
-"Mamma, F ligger där ute och gråter"
-"Mmm, han får skylla sig själv" svara jag kallt
-"Mamma, HAN ÄR FAKTISKT DIN SON!
-"Mmm, han är pappas son med" konstaterar jag och fortsätter äta.
-"MAMMA DU MÅSTE PRATA MED HONOM!
Suck. -"Jag pratar med honom om han kommer hit"
Dottern går och hämtar sonen = drar honom till köket i benet.
Jag ger upp. Ett sista försök till förhandling. "Ok, om du äter upp pizzan som är i mikron så får du en Grandiosa pizza sen, men ingen must". Sonen går med på detta sista bud och äter upp första pizzabiten och sen får han sin efterlängtade Grandiosa. Dottern hjälper honom äta upp den andra pizzan och bjuder på lite av sin must.
Lite senare kommer sonen med sin lenaste röst: -"Mammmma, det är gott med must. "
-Mmm, svarar jag
-"Mammmmma" sonen kommer och börjar krama mig.
-"NEJ DET BLIR INGEN MUST!"
-"Men mamma, jag skulle bara ge dig en kram"
Visst, det låter gulligt, men det var sonen som testade om jag var mottaglig. Han har en fantastisk känsla för var gränsen går och nu märkte han att det inte var någon idé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar