Sonen har hittat en kompis i närheten. Kompisen är ett år äldre och sonen avgudar honom. Så fort han får chansen är han ute och leker med kompisen, så också nu. Dottern försvann också direkt när vi kom hem, så nu sitter jag här och är ensam hemma. Det är ovanligt, jag som alltid har barnen omkring mig.
Men det är ju som det ska vara, jag måste lära mig leva med att jag inte är nummer ett i deras liv för alltid. Fast lite jobbigt är det - det måste jag erkänna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar