Ingen telefon

Det blev lite bråttom till bussen i morse. Jag rusade hemifrån utan både kalender och telefon. Väl på bussen inser jag mitt misstag. Inte för att jag ringer överdrivet mycket, men det är ändå bra att ha telefonen till hands.

Så kom jag på. K skulle ju ringa mig vid 10-tiden för att vi skulle fika. Hon kan ringa sig blå, jag lär inte svara. Jag skickade ett mail till henne, men visste inom mig att hon inte kunde läsa det. Nåja, det löste sig när jag hittade hennes mobilnummer på Eniro. Vi fick en trevlig stund i solen med lite glass.

När jag skulle hem uppstod mer svårlösta problem. Trebussen kom inte. Minuterna tickade fram och jag insåg att jag skulle komma för sent och hämta barnen. Vad göra? Ska jag gå tillbaka till jobbet och ringa eller vänta på fyrabussen? Efter en halvtimme gav jag upp och gick till jobbet för att ringa. Men... vilket nummer. Det finns ju i min telefon, som ligger hemma. På något magiskt vis kom ett nummer upp i huvudet, jag slog det och blev så förvånad när rätt person svarade i andra änden att jag först blev stum. Efter en stund stakade jag fram att eh jag blir lite sen... och sen blev jag lättad. Det hade känts jobbigt att komma en timmer för sent och vara oanträffbar.

Jag gick tillbaka till busshållplatsen och insåg att bussen hade varit där och plockat upp de mer ihärdiga resenärerna. Den dök väl upp så fort jag vänt ryggen till. Fyra bussen var dock punktlig och nu är jag hemma och återförenad med min saknade telefon.

Den största katastrof som hänt under tiden min telefon var ensam var att min ko (Bregott-app), som jag ömt vårdat i en dryg vecka hade rymt. Jag som började närma mig high-score...

Favorit i repris

Lite otippat så tycker jag att koagulationskaskaden är lite kul. Jag gjorde en jättefin trombocytdans här samtidigt som jag repeterade hur trombocyterna aktiveras och startar koagulationen. Men nej, jag tänker inte lägga upp någon film på Youtube.

Sen finns de gamla surdegarna kvar, och de måste repeteras de med. Glomerulonefrit, bindväv, cancer staging/grading, mikrofilament och... jag fyller på efter hand.

Nej, nu kanske jag ska göra en liten njurdans.

Ouppfostrade katter

När jag gick igenom mina bilder på telefonen så hittade jag den här. Den är tagen senast vi var i Värmland. Katterna är väldigt ouppfostrade där.

De kan väl åtminstone torka av tassaran innan de hoppar upp på bilen...

Är det här verkligen en tomat?

Jag var så glad, för jag lyckades till slut få upp några frön från min påse med "mixed coloured beef tomato". Nu börjar en av dem bli riktigt stor. Men jag börjar bli tveksam, är det verkligen tomat? Tomat brukar ju ha flikiga blad, den här har jämna lövformade blad. Det kan bli ännu mer spännande än jag tänkt det här...

...och...

JAG HAR KLARAT TENTAN!

...och väntar...

Nu har jag i alla fall koden. Jag kom ihåg fel, så det var tur att resultatet inte kom igår, det kunde ha slutat illa...

...väntar fortfarande...

och inget tentaresultat. Klockan är 18:30 så det lär väl inte dyka upp idag. Lika bra det, för jag har glömt koden på jobbet och då hade jag fått gissa mellan två nummer. Det hade inte gjort mig mycket klokare.

Nervös väntan

Kollar min mailbox ungefär varannan minut. Fortfarande inget mail från kurssekreteraren. Hon har sagt att hon ska försöka få ut tentaresultaten idag, men hittills ingenting.

Jag är inte ensam. Jag ser att mina olyckssystrar/bröder gör samma sak.

Håller tummarna hårt.

Tenta-P igen

Jag har knappt hunnit återhämta mig från den förra, så är det dags igen. Stadietentamen som täcker T1-T5 är den 10:e juni. Jag vet egentligen inte om jag får skriva den än, jag måste klara alla tentor för att få gå upp, men jag gör ett antagande att jag har gjort det för jag kan inte missa dessa dagars inläsning (om jag klarat tentan).

Motivationen är inte på topp. Det är en fantastisk sommardag idag. Jag har faktiskt mest plockat med papper och organiserat mig. I morgon blir det nya tag, då ska jag repetera T1. Tänk att terminerna har gått så fort. Jag blir nästan lite nostalgisk när jag tittar på T1 anteckningarna.

Ibland går det fort

Maken har fått jobb... tror jag. Han har iallafall jobbat några dagar i veckan som gick, men inga papper är påskrivna än (jag är lite fixerad vid pappersarbete vad gäller jobb). Bra att han har fått jobb, synd att det ligger i Södertälje. Samtidigt tändes den ondskefulla motorlampan på bilens panel. Så fort jag ser den lampan tänd, så ser jag hur tusenlappar får vingar och fladdrar iväg. Maken ska åka till verkstan idag och se om de har tid att diagnostisera. Vi vågar inte åka och hämta husvagnen från Värmland om inte motorn är ok, samtidigt är det inte heller något bra alternativ att maken dagspendlar till Södertälje med en dålig motor. Hoppas det löser sig smärtfritt.

Under tiden är jag glad att han har fått jobb... typ... bara alla papper blir påskrivna.

Så pinsamt

En person fick veta att jag körde neurotentan (alltså ordinarie tentan för en månad sen, jag väntar fortfarande på resultat på omtentan).

"Så pinsamt" sa han.

Mpf mumlade jag och försökte att byta samtalsämne.

Jag ville inte gå in i någon diskussion om detta, men jag tycker inte det är det minsta pinsamt. Jag känner mig rätt normal och mänsklig. Och det är okej. (Även om jag har skojat lite om det ;))

NT-knatet

Då var det dags för NT-knatet igen. Båda barnen sprang en kilometer och kämpade väl. Tyvärr vill inte min telefon samarbeta, jag kanske lyckas importera bilder imorgon.

EBM...

Det vill säga evidence based medicine - det är väl bra att det finns någon som vill ägna sig åt det, bara jag slipper...

Jag har för övrigt upptäckt att det finns trådlöst nätverk på campusbussen. :) Det gör resan mycket roligare.

Hallen är besegrad!

Äntligen! Resten av lägenheten med för övrigt. Funderar på vem jag ska bjuda hem nu när det är så fint... det vore ju bortkastat att inte visa för någon (och sonens kompis F är i Turkiet).

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om myrorna som paraderade i hallen. Myror är svåra att besegra, framförallt på vårkanten. Vi satsade på lite kemiska bekämningsmedel, hoppas det räcker för att få dem att förstå att de inte är välkommna.

Vårpyssel

Efter tentan är det dags att ta tag i allt jag effektivt ignorerat under tenta-P.

1. Jag bråkar med dammkaninerna som levt loppan i några veckor (attans vad de förökar sig effektivt när man inte håller efter dem).
2. Planterar om tomatplantorna (och ja, jag tror jag lyckas få upp några bifftomater till slut). Nu har jag satt ut tre plantor, de finaste naturligtvis, hoppas inga möss kommer och äter upp dem.
3. Går igenom barnens kläder. Vinterkläder ska sorteras bort och övriga kläder ska bedömas om de fortfarande passar eller ska skänkas vidare alternativt kastas.

Jag blev så matt att jag var tvungen att blogga lite för att samla kraft. Nu är det dags att ta tag i det jag bävat för länge: Hallen. Det kommer bli en hård kamp. Den kommer kämpa emot, in i det längsta. Hallen vill inte vara i ordning. Den vill vara fylld av skor och fotbollar så att man får hoppa fram på de få ytor som eventuellt kan vara fria. Men jag är redo för strid och jag ska vinna!

Det finns för övrig en plats hemma hos oss som är värre, det är källaren. Den dagen jag ska ta den striden behöver jag bereda mig på en veckas ihärdigt krig, eventuellt utmatta fienden genom att köra bort bråte med släpvagn och framför allt se till att barnen och maken inte är hemma för i så fall skulle de stoppa alla försök att kasta något. Men vem har tid med en veckas krig? Inte jag, den får vara som den är.

Dottern gråter

Vad är det nu den ondskefulla mamman har gjort?

Jo, hon har gett barnen en varsin kasse och sagt åt dem att plocka den full med saker de inte längre använder.

Ja sa dottern.

Sen gick hon till sitt rum.

Sen kom hon till mamma: "Jag tycker om alla mina saker, jag kan inte kasta något".

Onda mamman påpekade att hon hade så mycket saker att hon inte kommer in i sitt rum och alltså inte kan använda något alls som det är just nu.

Dottern kontrade: "Men jag har minnen med alla saker, jag kan inte kasta dem"

Onda mamman gav upp.

Det kan ha gått...

Peppar peppar, ta i trä, kastar salt över axeln och tvi tvi tvi. Jag törs nästan inte säga det. Men det kändes som jag kan ha masat mig över godkäntgränsen. Nu vet man ju aldrig hur de rättar, så det återstår att se om två veckor. Tills dess ska jag försöka vara Cooooooool. (Ha ha)

Där kom den...

-"Mamma, vad betyder kn*lla?"

Jag vet att det bara var en tidsfråga, men det gör det inte lättare att svara. Dottern ryckte in och förklarade att det är när en tjej och en kille juckar mot varandra. Jag, som är naturvetenskapligt skolad, kunde inte låta bli att flika in lite mer exakta biologiska fakta.

-"Guuuu vad äckligt" utbrister dottern. "Jag ska aldrig göra det." Hon funderar vidare. "Om min kille vill tvinga mig så säger jag bara Nej!"

Heja heja, det är klart att hon ska bestämma över sin kropp. Sen gick samtalet över till björnungar och deras gullighet.

Gissningsleken har börjat

En dag kvar och så mycket att lära. Det går inte, därför måste jag gissa mig till vad som kan tänkas komma på tentan. Hmmm.... Parkinson ska jag lära mig ordentligt, vestibulära systemet (trots en intre motvilja), jag ska traggla vidare med nervbanorna (de vill bara inte sätta sig) sen får jag se var luckorna finns när jag går igenom gamla tentor.

Stressad - jag?

Kollektion för läkarstudenter

Eller vad sägs om denna dress brachialis, eller övriga kollektionen (där återfinns bl.a. Cardigan Pronator ters, Dress Crista Iliaca, Jacket Clavicula eller varför inte top Ulna med skirt Tuberculm Majus). Säljs i en butik i Vasastan. Givet besök nästa gång jag åker dit.

T-2

Och jag ligger lååååångt efter i planeringen. Idag skulle jag enligt planen börja köra gamla tentor men jag har inte hunnit tröska igenom allt material än. Behöver antagligen hela dagen (och förhoppningsvis inte mer) för det.

Det är strålande vårväder ute. Håll tummarna för att jag klarar tentan för då kommer maj bli fantastiskt vacker eftersom jag får gå upp på stadietentamen i så fall. Av någon anledning är det alltid vackert väder när jag måste plugga.

Till familjen och andra intresserade

Det finns foton från födelsedagskalaset här. Fotoservice, vecka 18 bild 12 och 13.

FiaLisa noterar...

Drick aldrig kaffe efter kl 18 en söndag.

Kalas med bowlingkalas

Sonen fyller sju till veckan. Enligt önskemål fick han hålla sitt kalas i en Bowlinghall. Bättre kan det inte bli. Barnen träffas på avtalad tid och blir effektivt omhändertagna av personalen i Bowlinghallen. Först 30 min minigolf, sen 30 minuter bowling följt av mat och glass med presentöppning och lite fri lek. Barnen hade hur kul som helst, sonen var nöjd och jag var nöjd.

Mitt i tentastressen är det oerhört skönt att leja ut kalaset och slippa 1. Fixa iordning hemma (läs i kaoset) inför kalaset 2. Vara projektledare under kalaset (läs kaoset) och 3. Städa efter kalaset (läs kaoset).

Dessutom hade jag aldrig fått så nöjda barn, även om hamburgarna inte var speciellt goda.

Vi avslutade firandet med en familjepizza hemma, enligt sonens (okej, jag planterade lite) önskemål.

Jag känner mig som en dinosaurie när barnen jublar över några konstiga studsbollar som kan fälla ut sig till diverse konstiga former. Bakugan heter de visst. Tacka vet jag smurfarna vi samlade på när jag var barn.

Nu är det diskbråck som gäller resten av kvällen.

FiaLisa antecknar...

...säg aldrig att en förkylning är besegrad. Den blir irriterad av sånt och kommer tillbaka med nya krafter för att visa vem som bestämmer.

Äntligen!

1. Förkylningen verkar besegrad.
2. Jag simmade för första gången på mer än en vecka
3. Jag har läst seriöst hela dagen
4. Jag börjar få lite j*vlar anamma, jag tänker inte ge mig utan en fight!

Dagens soundtrack: Keep on walking med Salem Al Fakir

Någon nytta ska man väl ha...

av allt elände som händer. Patienten hade blåsljud på hjärtat och jag kunde duktigt diagnostisera mitralisinsufficiens och berätta utredningsgången. En guldstjärna till FiaLisa. Jag berättade inte om min man som nyss genomgått operation för detta, jag tyckte det var bättre att läkaren tyckte jag var en påläst student.

Så där ja

Då var naglarna klippta inför morgondagens patientövning.

En vecka kvar...

och jag har inte läst någonting (nästan). Nu börjar förkylningen i alla fall ge med sig, så jag hoppas ha lite ork kvar i kväll för att läsa. Det var inte alls enligt planerna, jag har förlorat en hel veckas inläsningstid (ok, först hade jag lite kul så det har inte bara varit eländesförkylningar)

Nu börjar stressen komma, klarar jag inte denna tenta får jag inte börja T7 till hösten. Det är inte hela världen om jag missar, men jag VILL så gärna börja T7. Jag ska försöka fokusera på det för att orka lägga i en högre växel.

I morgon ska jag ha patientexamination, förra veckan var det övning, nu är det skarpt läge. Jag känner mig lite nervös eftersom jag tyckte det gick så dåligt förra gången. Det bästa är om jag lyckas hålla mig lugn, lite kan jag, om jag bara kan hålla mig till det så går det vägen. De säger att det inte är högt ställda krav för godkänt, men det hjälps inte, nervositeten kommer ändå. Men lite kul är det också, alltid dessa dubbla känslor.

Sur som ättika

Det jobbigaste med att köra en tenta är att man måste skriva den en gång till vilket innebär att man måste läsa till den en gång till. Alla tråkiga detaljer måste kunnas - lite bättre (de roliga bitarna sitter redan). Så nu börjas det igen: ögats anatomi och innervering, vestibulära systemet, evinnerliga kärnor i hjärnstammen, nervbanor som far hit och dit (och som känns som ett hoptrasslat nystan hur ska man kunna lära sig det?) och inte att förglömma: Cerebellum. Visserligen är sannolikheten att de frågar om cerebellum igen rätt liten, men jag vågar inte chansa.

Som alltid tar jag mina förkylningar med ett stoiskt lugn... Ha! Snart utlyser familjen säkerhetsavstånd på 100 meter till mig.

Tack till D som livade upp min dag med denna katt.

Dagen efter?

När jag vaknade i morse kände jag mig som om jag varit på världens fest, i en väldigt rökig lokal. Huvudet dunkade, ögonen ville inte vara öppna och rösten har fått en ny raspig baston. Om jag ändå hade haft riktigt kul en kväll, då hade det varit lättare att köpa, men den tråkiga sanningen är att jag blivit invaderad av något virus som hittills visat sig vara envisare än mig.

Det blir en dag i sängen. Smärtbanornas vägar i ryggmärgen lockar föga, men jag ska göra ett försök.

Uppdatering 2 timmar senare: Det blev inga smärtbanor, jag somnade...

3,5 poäng kort

Jag körde min första tenta på läkarprogrammet. Det fattas 3,5 poäng (det krävdes 47 av 72 poäng för godkänt). Lite surt, men det är inte så mycket mer att göra än att bita ihop och satsa på omtentan 14:e maj. Jag fick beskedet i torsdags, men har haft fullt upp med att fira mammas 70-års dag följt av en förkylning. Tänkte ägna resten av dagen åt att tycka synd om mig själv men i morgon blir det nya tag.