Det blev lite bråttom till bussen i morse. Jag rusade hemifrån utan både kalender och telefon. Väl på bussen inser jag mitt misstag. Inte för att jag ringer överdrivet mycket, men det är ändå bra att ha telefonen till hands.
Så kom jag på. K skulle ju ringa mig vid 10-tiden för att vi skulle fika. Hon kan ringa sig blå, jag lär inte svara. Jag skickade ett mail till henne, men visste inom mig att hon inte kunde läsa det. Nåja, det löste sig när jag hittade hennes mobilnummer på Eniro. Vi fick en trevlig stund i solen med lite glass.
När jag skulle hem uppstod mer svårlösta problem. Trebussen kom inte. Minuterna tickade fram och jag insåg att jag skulle komma för sent och hämta barnen. Vad göra? Ska jag gå tillbaka till jobbet och ringa eller vänta på fyrabussen? Efter en halvtimme gav jag upp och gick till jobbet för att ringa. Men... vilket nummer. Det finns ju i min telefon, som ligger hemma. På något magiskt vis kom ett nummer upp i huvudet, jag slog det och blev så förvånad när rätt person svarade i andra änden att jag först blev stum. Efter en stund stakade jag fram att eh jag blir lite sen... och sen blev jag lättad. Det hade känts jobbigt att komma en timmer för sent och vara oanträffbar.
Jag gick tillbaka till busshållplatsen och insåg att bussen hade varit där och plockat upp de mer ihärdiga resenärerna. Den dök väl upp så fort jag vänt ryggen till. Fyra bussen var dock punktlig och nu är jag hemma och återförenad med min saknade telefon.
Den största katastrof som hänt under tiden min telefon var ensam var att min ko (Bregott-app), som jag ömt vårdat i en dryg vecka hade rymt. Jag som började närma mig high-score...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar