Lägenhetslove

Det har sin speciella känsla att få sina fördomar bekräftade. Jag läste just i den eminenta vetenskapliga tidskriften Aftonbladet att par som bor i hus skiljer sig mer frekvent. Min favoritkrönikör (hon är faktiskt den främsta anledningen till att jag läser Aftonbladet) Terri Eriksson slår som vanligt huvudet på spiken. Jag skrev själv en liten kärleksförklaring till min lägenhet för någon vecka sedan i min andra blogg. Det är bara att konstatera. Man måste göra aktiva val i livet. Älskar man att pyssla med sitt hus är husägande rätt sak. Tycker man att huset förvandlas till en kravmaskin i klass med barnskaran och om huset börjar bli ångestframkallande är det inte rätt. Själv har jag aldrig ägt ett hus. Jag trodde jag ville bli husägare länge, men någon gång efter att jag blivit tvåbarnsmamma insåg jag att jag inte är någon husägare. Jag vill kunna lägga mig och läsa en bok på lördag om jag känner för det (Klinisk kemi är ju en höjdare ;-)). Eller simma. Inte hade jag haft tillgång till en egen (nåja) pool om jag hade bott i hus (se nedan). En annan sak jag kan konstatera är att jag ALDRIG skulle klara av att läsa till läkare och jobba halvtid om jag hade haft ett hus. Så jag är tacksam att jag inte hamnat i den återvändsgränden. Men det är klart, när jag blir rik läkare, då kanske jag köper det där läckra sommarhuset... (drömmer mig bort ett tag).

Stora barn och små barn och...

Sonen har haft lite problem med s-ljud, eller ormljud som vi kallar dem. Idag tjatade jag lite på honom: det heter inte må, det heter ssssmå. Sonen fattar snabbt:

"På dagis finns sssmå barn, ssstora barn och sssmellanbarn".

Pölen

Idag har jag simmat. Det var så skönt att äntligen, efter två månader kunna träna igen. Jag simmar normalt två gånger i veckan, det har blivit en nödvändighet för att klara studierna. Vår bostadsrättsförening har en egen pool. Den är inte speciellt stor, 12-15 meter eller så, men det funkar ändå. Jag brukar simma med barnen. Dottern simmar utan problem och sonen har precis lärt sig simma från kant till kant utan hjälpmedel, även om det inte är klassisk bröstsim precis. 

Det är så skönt att de kan klara sig i vattnet själva, en av de föräldraplikter som jag kan bocka av.  Framförallt är det skönt att veta på sommaren att om de skulle trilla i vattnet vet de hur de ska göra för att ta sig upp igen. En av mina mardrömmar har varit att de ska hamna under vattnet och att jag inte ska se dem. Så, nu kan jag slappna av lite mer på stranden i framtiden. 

Sista skottet

Så tog musen sista skottet inatt. Det är bara att så nya solrosfrön. Vilken tur att jag började så tidigt, det är ju alldeles lagom att börja nu ;-)

Lite vresig

Jag är visst lite sur idag. Jag som trodde att jag vaknade utvilad och på gott humör... Klockan är åtta och jag har redan hunnit skälla ut sambon och skicka en vresig kommentar på underlakare.se.  Ska försöka ligga lågt ett tag, så jag inte gör något jag ångrar. 

En timme senare: Nu har jag skällt ut sonen också. Jag tyckte det var ytterst befogat, men sambon som i vanliga fall tycker jag skämmer bort honom, sa att jag tog i för mycket... 

Ur bildarkivet

Det är tur att barnen ser till att dokumentera vårt liv i bilder, jag har själv helt tappat greppet. Denna konstnärliga vardagsbetraktelse hittade jag i veckans skörd. 

Musen lever!

Ja, grannens mus alltså. 

Med mycket kärlek och envishet har jag försökt få mina solrosskott att överleva denna kallaste mars i mannaminne (jag sådde fröna lite för tidigt överentusiastisk som jag är). Varje kväll har jag tänt ljus i växthuset så att de inte ska frysa. Ljusen har börjat ta slut nu, men ju längre jag kämpat, desto viktigare blev det att fortsätta. Mina skott SKULLE överleva.  Enda orosmolnet var grannens mus. Det tog mig många vårar att förstå att det inte var fåglarna som åt upp alla spröda skott som jag försökte odla upp. Jag har konstruerat många kreativa skapelser för att skrämma bort fåglarna, men inget funkade. Så en dag berättade grannen att hon hade en liten mushona som bodde i hennes låda. Då trillade poletten ner. Det är musen som kommer och knaprar i sig skotten. Jag har periodvis varit jättefrustrerad för det gick inte att få något att växa. I år så tänkte jag att musen måste vara död. Det måste vara minst tredje året nu och en vild mus kan ju inte leva så länge - Ha.  

Så glömde jag tända ljuset en natt. Det var jättekallt, så orolig gick jag ut på morgonen för jag trodde skotten hade frusit ihjäl. Det hade de inte. Däremot hade de blivit knäckta. Alla utom ett. Så nu har jag bara ett skott kvar :-( 

Så musen lever. Eller någon av hennes ungar. Kreativa små varelser det där. 

Nu undrar säkert någon varför jag inte skaffar en musfälla? Men nej, lite utmaningar behöver man i livet, och det är ju inte schysst att ta till såna vapen i en jämn strid. Jag föredrar att kämpa vidare. Vad gör man inte för att få lite spänning i livet?

Tror ni jag är er patient eller?

Sonen, 6 år, är inne i en stönperiod. De kallar ju denna ålder för lilla tonåren och ack vad det stämmer väl.

Igår kväll frågade jag snällt: -Skulle du kunna släcka lampan är du snäll?

Han svarar då surt:-Tror ni att jag är er patient eller?

Jag frågar då gravallvarligt (för jag förstod att detta var viktigt för honom): -Menar du betjänt?

-"Ja" svarar han surt och går därifrån med bestämda steg utan att släcka. 

Det var tur att han gick för ett brett leende började sprida sig i mitt ansikte, och det var ju inte riktigt den effekt han var ute efter :-)

Sånt lär de sig på dagis...

Publicerad (fast annat pek)

Idag har ett annat pek blivit publicerat, och i en riktigt fin tidskrift också. *Glad* Den blev accepterad och utlagd online redan i november men de har lång publiceringstid. Det är alltid lika roligt att se sitt namn i tryck.

Flyt

Ibland blir man så glad, saker bara funkar vid första försöket. Jag är inte bortskämd med det, snarare tvärtom, alla framgångar har varit riktiga arbetssegrar. Därför blir jag extra glad idag, när det verkar som saker faller på plats, lite av sig själv. Eller... det finns väl andra personlighetstyper som hade kallat det skicklighet.

Vad är det då som hänt? Jo, jag fick revision på ett manuskript. En i mina ögon löjlig kommentar, eftersom vårat lab redan publicerat de resultaten och jag har hänvisat till dem. Men, refereen ville att jag skulle göra om det till detta pek. Det borde ju inte vara några problem, men metoden har börjat krångla, så jag var inte alls säker på att vi skulle kunna få fram data. Så idag, kommer min doktorand och visar en supersnygg glasklar kurva! Vi behöver inte pressa fram några signifikanser, det finns utan tvekan, och första försöket ger publicerbara data :-) Så det ser ut som ett till pek kanske är på väg ut... om de nu inte ändrar sig. Men det får jag ta då, idag ska jag bara gotta mig.

Sjuk igen... eller fortfarande.

Då har jag blivit sjuk igen... eller fortfarande men med ny inriktning. Den här gången känns det som en klassisk förkylning med halsont, så det är väl bara att bädda ner sig, tycka synd om sig och hoppas att immunförsvaret gör vad det ska. Fast jag börjar undra var mitt immunförsvar har tagit vägen. Alla virus som kommer inom 100 meters radie verkar ju frodas i min kropp utan minsta motstånd. Kommer ni ihåg reklamen med "ingen blir så sjuk som jag"-killen? Så känner jag mig. Jag tänker faktiskt unna mig en dag med fullständig självömkan och misär. Det är ju faktiskt Söndag. Imorgon är det bara att bita ihop och åka till jobbet/skolan. Vi ska börja med statistik - jippie! (ok det var ett utrop med en viss ironi).  

Bilden kommer från ett företag som säljer de coolaste gosedjur jag sett, kolla här.

Astmautredning

Då har jag påbörjat min Astmautredning. Mitt PEF igår var 500, i morse 440. Jag ska leta reda på mitt gamla friska PEF, som jag gjorde på en lab i höstas och jämföra. Jag ska göra ett nytt pricktest också. Förra gången var jag bara allergisk mot Gråbo, men allergin har blivit värre de senaste åren. De testar dock inte mot möss och maskros, men det vet jag ju ändå att jag inte tål. Jag upptäckte att jag inte tålde maskrosor en sommar när mina barn kom och gav mig en vacker gul bukett. Jag ville visa dem att jag uppskattade gesten så jag satte in dem i ett glas vid köksbordet. Dagen efter, när jag åt frukost så började jag nysa, och nysa, och nysa och... Så jag måste tacka nej till vackra buketter i fortsättningen.

Det blir ju en nyttig erfarenhet att göra det här, jag ska läsa om Astma om en månad... 

Patient

Imorgon ska jag till doktorn. Jag är fortfarande inte frisk efter min hosta, det har gått 6 veckor nu. Jag har fått tid hos min favoritdoktor. Hon kan vara lite respektingivande, det går inte att manipulera henne, men hon lyssnar och tänker och förklarar. Jag har stort förtroende för henne.

Ibland blir jag lite mörkrädd när o/nyutexaminerade yngre läkare raljerar över hypokondriska patienter som bara ställer krav. Som patient är man oerhört utsatt. Det handlar ju faktiskt om patientens liv, det mest värdefulla varje människa har. Inte konstigt att patienten blir rädd/orolig när kroppen börjar svikta. Jag har själv varit med om att vara sjuk och inte veta vad som är fel. Även om man försöker hålla sig lugn och tro att det ska bli bra, så kommer stunder av panik och dödsångest. Att då träffa en läkare med attityden "åk hem, antingen blir du frisk eller också dör du" hjälper ju inte riktigt, och inte lär patienten försvinna från sjukvården för det. Snarare tvärtom. 

Undrar hur lång tid det tar innan jag blir avtrubbad. Hur länge orkar jag se varje patient? Jag hoppas verkligen att jag klarar det hela yrkeslivet. Det är ju en fördel att jag har några år på nacken, jag behöver ju inte hålla på lika länge som de som börjar när de är 20 (ha, ha, om man nu vill hitta argument för varför det är bra att vara en äldre student). 

Föräldraskap

Jag läser på nätet om mammor som tycker de är en dålig förälder för att de inte lever upp till den bild de byggt upp om hur en bra mamma ska vara. Jag tycker ofta mammarollen är på tok för överambitiös. Man ska vara snygg, snäll, laga mat från riktiga råvaror, gärna vara klassmamma, se till att barnen kan vara på flera olika aktiviteter i veckan, ha ett rent och stylat hem och … fyll i själv. Ibland undrar jag vad syftet med denna perfekta mammaroll är. Det känns mer som det är för mammans skull än för barnens. Det kanske till och med är så att barnen skulle bli gladare med en mer avslappnad mamma? Tänk om min mamma hade sagt: nej jag struntar i att dammsuga idag, vi går och gör något tillsammans istället… vad glada vi hade blivit. Hur blir barnen som växt upp med en mamma som har full kontroll på allt? Hjälplösa vuxna som väntar sig att allt ska falla på plats runt omkring dem? Visst har ni stött på typen? Vad förmedlar perfekta mamman till sina döttrar? Att de ska offra sig själva för att skapa den perfekta familjen?

Fast jag är kanske inte mycket bättre själv. Jag har två honnörsord i min barnuppfostran: trygghet och ”barnen ska veta att jag ställer upp för dem” (ok det var mer än två ord…). Hur kommer mina barn reagera när de kommer ut i kalla världen och märker att mamma inte står bakom ryggen och försvarar dem? Blir de trygghetsnarkomaner? Det är så lite man vet. Alla gör nog sitt bästa, jag gör det på mitt sätt, det finns säkert andra sätt som är bra med, bara man inte gör sig till ett offer för sina föreställningar.

Forskarstudent eller studentforskare?

Ja, ordet forskarstudent har ju fått en ny innebörd för mig. Det går bra för det mesta, det funkar faktiskt riktigt bra, men ibland blir det lite för mycket. Som nu, när jag varit sjuk en längre tid och har en viktig jobb-deadline som tornar upp sig.

Det jobbigaste är att forskarjobbet har blivit mer och mer teoretiskt, och att läsa till läkare är ju också rätt teoretiskt. Jag skulle kunna stå och köra PCR hela dagarna gladeligen om jag bara fick jobba mer praktiskt, men hur självstyrande jag än är kan jag inte välja bort att söka pengar till verksamheten.

Deadline är 8:e april, jag antar att det kommer påverka tonen på min blogg ett tag framöver...

Vad fin du är.

Det sa min dotter till mig precis innan jag skulle gå i morse. Det är så fantastiskt att ha barn ibland! Jag har mina vanliga sunk-kläder på mig, med en "på väg mot konkurs" ekonomi finns inte precis utrymme för att piffa upp sig. Men det värmde, det finns en liten glad känsla i magen som har följt mig hela morgonen.

Jag har blivit en Östgöte

Jo, det stämmer. Jag har bott i Östergötland i snart 8 år, och har förvandlats till en urinnevånare utan att märka det. Vi hade strimma härmodagen och jag blev filmad. När jag sen såg filmen, tappade jag fattningen vid ett tillfälle och då... en klockren östgötska strömmade ur min mun, ni vet den där dialekten alla skrattar åt. 

Jag har tidigare bott i Stockholm i 12 år, utan minsta tendenser till att förvandlas till Stockholmare, tvärtom jag visste hela tiden att jag skulle därifrån, men det blev en längre vistelse än jag hade tänkt mig. Visst har jag under senare år tvivlat på om jag skulle kunna stanna i Östergötland. Vid flera tillfällen har jag sökt jobb i Stockholm, kanske kände de på sig att jag inte ville flytta dit, för jag fick inte något av jobben med viss lättnad. 

Det slutar nog med att jag arbetar på någon vårdcentral i Vikbolandet eller Borensberg, ju längre ut i vischan desto bättre. Och så levde hon lycklig i alla sina dagar... eller?

Hur många ben har du?

Jag pratade med en bekant på bussen häromdagen. Hon sa att det var viktigt att ha flera ben att stå på, för rätt vad det är så försvinner ett av benen, och då gäller det att man har fler för att inte falla platt på marken.

Jag har funderat lite på det där. Visst är det viktigt att ha flera ben. Familjen är lite som ett ben med många fötter... och arbetet är ett viktigt ben åtminsone för mig. Men man kan ju också ha fler än två ben - vänner och andra nätverk kan ge flera extraben. Nya ben kan växa ut utan att man märker det.

Det gör ont att förlora ett ben, men det ska det väl göra också annars är det benet inte något bra ben...

Så hur många ben har du?

Bilden föreställer ett favoritben...

Läkaryrket och etik

Jag kan inte komma på ett enda exempel på någon som har blivit anhållen för att personen i fråga har utfört sitt yrke enligt allmän praxis. Förrän nu, då en läkare anhållits och hållits häktad i samband med att respiratorn stängdes av för ett barn med grava skador. Finns det andra exempel från andra yrkesgrupper?

Vård i livets slutskede är svårt. Många värjer sig för döden och har svårt att diskutera dessa ämnen. Men det är fel väg att gå när man tvingar fram en etisk debatt genom att arrestera en person som följer de rutiner som finns på sjukhuset. Offerlamm. Det känns lite hedniskt.

Dessa frågor måste debatteras, det måste finnas tydliga riktlinjer och tydliga rutiner. Det behöver alla, både vårdgivare och anhöriga, för att göra ett beslut som egentligen är omöjligt något mera görbart. Varför kan vi inte diskutera och komma fram till bra beslut utan att offra en persons yrkeskarriär? Världen är så konstig ibland.

Bajsförlåt

Sonen, 6 år, är på dåligt humör idag. Han är förkyld så jag försöker ha tålamod... försöker...

Storasyster är ett tacksamt mål när han är på dåligt humör och vill sprida de dåliga vibbarna. Med fingertoppskänsla som bara småsyskon har kan han med små små medel få henne till en skrikande, gråtande hysterisk 8-åring. Det finns ju gränser för vad jag kan ha överseende med, så jag försöker få honom att säga förlåt. Stönig som han är, kan han inte få fram detta lilla ord. Det går bara inte. Han håller på att vrida tungan ur led. Inget förlåt kommer fram. "Mamma, jag kan bara säga bajsförlåt." 

Matt, ger jag upp, det får duga med ett bajsförlåt idag.

VR-ångest

Mindre än en månad kvar till deadline. Att skriva en VR-ansökan är jobbigt, kräver koncentration, kreativitet och en stor skopa självförtroende. Jag har inget av nämnda egenskaper just nu. Hade jag tillhört skaran människor som blir kreativa av ett glas rödvin hade jag gladeligen pimplat dygnet runt, men nu tillhör jag tyvärr den exklusiva skara människor som istället lika gärna kunde klubba flaskan i huvudet - blir ungefär samma effekt som att dricka innehållet. 

Å så ska man skriva på utrikiska med... "please give me money because it would make me very happy" nä kanske ska slipa lite till på argumenten.

Hypokondri

Det verkar ju vara allmänt känt att läkarstudenter blir hypokondriska framemot T3. Jag är inget undantag och jag är ju verkligen sjuk också. Problemet är väl att jag tänker lite för mycket och kan lite för lite. Grejen är att jag tror jag har väldigt många åkommor, men jag har alltid fel. Det blir till slut som en besvärjelse "om jag tror jag har den läskigaste sjukdomen kommer jag ha fel så då har jag den inte och då behöver jag inte oroa mig". Låter helt sinnessjukt, jag vet. 

Jag hade inte haft en tanke på att jag skulle vara en astmatiker, astmatiker har ju svårt att andas, det borde märkas. Men nu börjar ledtrådarna falla på plats och jag känner mig som en idiot. Varför har jag inte fattat? Varför har jag inte tagit tag i det tidigare? Varför har jag inte skyddat mig bättre? Förträngning heter det. Jag ville inte veta, så jag valde att inte se. 

Det är ju inte så mycket mer att göra än att ta tag i problemet och lösa det på bästa sätt. Jag ska försöka ta med mig känslorna till framtiden och jag ska försöka vara tålmodig mot eventuellt framtida patienter som inte vill förstå för att det inte passar in i livet som de ser det. 

Kreativa barn

Jag håller på att lära mig importera bilder från mobilen. Barnen är bättre än mig på att hantera min nya iPhone, är det ett tecken på att man börjar bli gammal? Nä, jag väljer att se det som att de har mer tid än mig. Jag hittade massa spännande bilder i min bildmapp, bifogar ett exempel här. 

Melodifestivalen

Tack doktor Kim! Tack vare medicinerna kunde jag gå på melodifestivalen och jag var till och med riktigt taggad. Det var sååå roligt att få se det live - Tack Findus för biljetterna! Jag var där med dottern, snart 8 år. Hon har också sett fram emot detta tillfälle, kanske mest för att jag har byggt upp förväntningarna för henne. Tyvärr så tröttnade hon rätt snabbt. Det var uppvärmning en timme innan själva festivalen började, och lagom till introt hade hon fått nog. Jag fick se bidragen med en dotter liggandes under stolen, hängades på mig, klagande - "mamma jag vill gå hem". Jag kände mig som en usel mor, men har jag nu vunnit biljetter till melodifestivalen kan man ju inte gå när det börjar. 

Sarah Dawn Finer var fantastisk live - det går inte att jämföra med intrycket man fick på TV. Star pilots - vad har de? Jag var inte speciellt imponerad innan, inte blev det bättre live. Caroline af Ugglas sjöng med känsla och darr på rösten som gick rätt in i hjärtat - heja! 

Efter första omrösningarna gav jag upp, messade hem om att bli hämtad. Lagom till Star Pilots andra uppträdande kapitulerade jag med tungt hjärta. Jag har iallfall fått se alla bidragen en gång. Dottern var besviken och ledsen, men piggnade på när vi kommit hem.  Fick se i aftonbladet att mina favoriter gått vidare, det kändes faktiskt i hallen att det var de uppträdanden som gick hem.

Tack och hej - leverpastej

Astmabronkit?

Den var ny. Det kanske jag har, har fått pulmicort och bricanyl så får vi se om jag blir bättre. Bara jag slipper den här eländes tröttheten... 

F*n j*vlars sk*t

Jag önskar verkligen att jag kunde vara mer positiv och mer glad och framförallt ha mer energi. I måndags slutade jag min antibiotikakur och i onsdags började jag ana hur det kanske kan kännas att vara frisk och pigg igen, men sen har det bara gått utför sen dess. Igår var jag som en geleklump och idag är det om möjligt ännu värre. Fick en läkartid kl 11.15, får se vad doktorn säger. Jag som ska gå och se melodifestivalen idag. Jag har vunnit två biljetter och jag var så glad att få gå, jag är en riktig melodifestivalnörd. Jag och dottern har verkligen sett fram emot detta, det är ju ungefär som att kasta bort biljetterna att ge dem till maken, så intresserad är han. 

DrDr?

När man disputerar blir man doktor. Doktor FiaLisa. När man är läkare kallas man också doktor, blir jag då Doktor Doktor FiaLisa när jag blir klar med min läkarutbildning? Tänk så mycket spännande saker man kan fundera på en fredagkväll...

Akvariet

Vi har skaffat ett akvarium. Det är det enda husdjur jag kan acceptera eftersom jag har en tilltagande pälsdjursallergi. För att vara riktigt ärlig är det rätt bekvämt att ha allergin att skylla på, jag vill verkligen inte ha hem en massa husdjur som jag kan ha dåligt samvete över. I början var mitt intresse för akvariet rätt svalt, ja nästan iskallt. Visst, det lyste mysigt i hörnet på morgonen när jag kom ner, men sen försvann det i intressefiltret. Ända tills vi fick små yngel... då plötsligt vaknade jag till och blev näst intill fanatisk. Jag kunde sitta och titta på dem i ... minuter iallafall. Vi har platty och de föder levande ungar. De flesta dör direkt, men några darwinistiska yngel gömde sig i pumphuset. Det tog ett tag innan jag fattade, så första kullen försvann. I andra kullen lyckades jag fånga in två yngel som nu har blivit riktigt stora, och jag beundrar nu kull nummer tre, där jag lyckades fånga in tre yngel. I den här takten kommer vi ha akvariet fullt av platty om några månader. 

Ibland undrar jag vad fiskarna gör på natten när ingen ser på. Häromdagen när jag kom ner till dem på morgonen hittade jag en fisk i yngelkammaren. Den hade alltså hoppat in där, och visste nu inte hur den skulle komma ut. Som tur är hade ynglen blivit så stora att de inte ansågs vara fiskföda längre. Det har hänt en gång tidigare att en annan fisk hoppat in i yngelkammaren på natten, har de fest eller????

EKG

Jag håller på att lära mig EKG. Alla mina barnsliga sidor poppar fram - jag tycker det är så coolt att kunna tolka ett EKG! Ok, nu är det väl en och annan övning kvar innan jag kan titulera mig EKG-tolkare, men ändå... 

Depp

Anledningen till att jag har haft tid att över huvud taget fundera på att blogga är att jag varit sjuk i över en månad nu. Trolig mykoplasmainfektion som blev lunginflammation har hållit mig i ett järngrepp. Idag är sista dagen med antibiotika. Jag ligger på energinivå blöt disktrasa ungefär, och just nu känns det som jag aldrig kommer känna minsta gnutta ork och glädje igen. Jag är superdeppig helt enkelt. Jag var på vårdcentralen idag och fick kvitton för mina läkarbesök, glömde helt bort det tidigare.  Passade på att fråga sköterskan om det verkligen är normalt att vara SÅ trött SÅ länge, och hon förklarade väldigt tålmodigt att jo, det kan ta rätt lång tid att komma tillbaka efter en lunginflammation. Hon sa också, på ett väldigt bra sätt men ändå, att när man blir lite äldre (mer än 20) så får man räkna med att det tar lite längre tid för kroppen att komma igen. Jag vet inte om det hjälpte eller stjälpte. Ok, jag är väl inte döende än, men jag är så gammal att det kommer ta tid...

Intro

Vem är då jag? En rätt framgångsrik forskare men ändå inte tillräckligt vass för att kunna konkurrera om de få tjänster som finns. En bidragande orsak var också att jag valde att inte åka utomlands för postdoc eftersom jag var mitt i småbarnsåren under den tiden. Jag hamnade i en djup kris när jag insåg att jag var på väg mot arbetslöshet... det finns inte på kartan för mig, arbetet är en alldeles för viktig del av mitt liv. Jag såg bara en väg ut - att läsa till läkare. När jag kom in på läkarlinjen så insåg jag att det var helt rätt av så många anledningar. Jag tror det är ett yrke som egentligen passar mig bättre än forskning - forskning tenderar att bli allt mer teoretisk ju längre man kommer i karriären och jag behöver även lite praktisk hands-on utövning i min vardag, jag blir tokig om jag bara ska ägna mig åt teoretiska resonemang. Problemet är ekonomin. Med en civilingenjörsutbildning i grunden kompletterat med ett års medicinska studier kan jag inte få något studiemedel. Jag har två barn att försörja och det har verkligen inte varit lätt att dra ner standarden för att få livet att gå runt. Det är så mycket svårare att säga nej till barnen än att offra något själv. Mitt största bekymmer just nu är att jag lever i ovisshet om jag kommer klara att få detta att gå runt hela utbildningen, jag är inte van att hoppa på ett så här viktigt projekt utan att veta om det kommer funka ända fram till mål. Just nu försörjer jag mig som deltidsforskare samtidigt som jag läser till läkare. En väldigt bra lösning även om jag går på knäna ibland. Så den här bloggen kommer handla om min vardag som läkarstudent, forskare och mamma.