Torsdag morgon

Det började bra. Barnen var rätt medgörliga och jag lämnade av dem på skolan i tid. Tyvärr tog det längre tid än vanligt att gå till bussen eftersom jag fick pulsa fram i decimeterdjup snö. När jag närmade mig busshållsplatsen såg jag bussen på väg in så jag hastade fram över en snödriva... eller snarare trillade pladask. Nåja snabbt på benen igen, rusade sist in på bussen, trasslade efter busskortet som jag hittade inlindat i headset och remmar. Bussen var full som vanligt, jag spanade efter en lämplig plats samtidigt som jag vandrade bakåt i bussen. Jag kunde inte tro mina ögon när jag upptäckte att det fanns en ledig fönsterplats längst bak i bussen (det är sånt bara pendlare förstår, det är ungefär som att vinna på lotto). Trots att jag var sist så rusade jag fram till platsen och slog mig ner. YES!

Jag satte på min i-pod, blundade och lutade mig tillbaka. Efter en stund stannar bussen, chauffören säger att han måste kolla något för det låter konstigt. Mmmmm, tänkte jag, jag bryr mig inte för jag sitter bra här.

Chauffören kommer tillbaka och säger något som jag inte uppfattar, men det går ett sus genom bussen, så jag inser att det är något av vikt. Efter ett tag fattar jag att bussen har fått punktering.

Så resan vid fönsterplatsen blev kort. Efter en knapp halvtimme kom en reservbuss och räddade oss strandsatta passagerare. Det visade sig vara Campusbussen, vi är ju bekanta sen tidigare så jag kände mig som hemma. Chauffören kunde dock inte turen, men erfarna pendlare hjälpte honom tjänstvilligt.

Till en början var jag rätt sur och lite stressad, men sen tänkte jag att jag iallafall kommer fram. Många slutade dagen i ett dike, då kan man få tycka synd om sig själv.