Lägenhetslove

Det har sin speciella känsla att få sina fördomar bekräftade. Jag läste just i den eminenta vetenskapliga tidskriften Aftonbladet att par som bor i hus skiljer sig mer frekvent. Min favoritkrönikör (hon är faktiskt den främsta anledningen till att jag läser Aftonbladet) Terri Eriksson slår som vanligt huvudet på spiken. Jag skrev själv en liten kärleksförklaring till min lägenhet för någon vecka sedan i min andra blogg. Det är bara att konstatera. Man måste göra aktiva val i livet. Älskar man att pyssla med sitt hus är husägande rätt sak. Tycker man att huset förvandlas till en kravmaskin i klass med barnskaran och om huset börjar bli ångestframkallande är det inte rätt. Själv har jag aldrig ägt ett hus. Jag trodde jag ville bli husägare länge, men någon gång efter att jag blivit tvåbarnsmamma insåg jag att jag inte är någon husägare. Jag vill kunna lägga mig och läsa en bok på lördag om jag känner för det (Klinisk kemi är ju en höjdare ;-)). Eller simma. Inte hade jag haft tillgång till en egen (nåja) pool om jag hade bott i hus (se nedan). En annan sak jag kan konstatera är att jag ALDRIG skulle klara av att läsa till läkare och jobba halvtid om jag hade haft ett hus. Så jag är tacksam att jag inte hamnat i den återvändsgränden. Men det är klart, när jag blir rik läkare, då kanske jag köper det där läckra sommarhuset... (drömmer mig bort ett tag).