Hypokondri

Det verkar ju vara allmänt känt att läkarstudenter blir hypokondriska framemot T3. Jag är inget undantag och jag är ju verkligen sjuk också. Problemet är väl att jag tänker lite för mycket och kan lite för lite. Grejen är att jag tror jag har väldigt många åkommor, men jag har alltid fel. Det blir till slut som en besvärjelse "om jag tror jag har den läskigaste sjukdomen kommer jag ha fel så då har jag den inte och då behöver jag inte oroa mig". Låter helt sinnessjukt, jag vet. 

Jag hade inte haft en tanke på att jag skulle vara en astmatiker, astmatiker har ju svårt att andas, det borde märkas. Men nu börjar ledtrådarna falla på plats och jag känner mig som en idiot. Varför har jag inte fattat? Varför har jag inte tagit tag i det tidigare? Varför har jag inte skyddat mig bättre? Förträngning heter det. Jag ville inte veta, så jag valde att inte se. 

Det är ju inte så mycket mer att göra än att ta tag i problemet och lösa det på bästa sätt. Jag ska försöka ta med mig känslorna till framtiden och jag ska försöka vara tålmodig mot eventuellt framtida patienter som inte vill förstå för att det inte passar in i livet som de ser det.