Jag läser på nätet om mammor som tycker de är en dålig förälder för att de inte lever upp till den bild de byggt upp om hur en bra mamma ska vara. Jag tycker ofta mammarollen är på tok för överambitiös. Man ska vara snygg, snäll, laga mat från riktiga råvaror, gärna vara klassmamma, se till att barnen kan vara på flera olika aktiviteter i veckan, ha ett rent och stylat hem och … fyll i själv. Ibland undrar jag vad syftet med denna perfekta mammaroll är. Det känns mer som det är för mammans skull än för barnens. Det kanske till och med är så att barnen skulle bli gladare med en mer avslappnad mamma? Tänk om min mamma hade sagt: nej jag struntar i att dammsuga idag, vi går och gör något tillsammans istället… vad glada vi hade blivit. Hur blir barnen som växt upp med en mamma som har full kontroll på allt? Hjälplösa vuxna som väntar sig att allt ska falla på plats runt omkring dem? Visst har ni stött på typen? Vad förmedlar perfekta mamman till sina döttrar? Att de ska offra sig själva för att skapa den perfekta familjen?
Fast jag är kanske inte mycket bättre själv. Jag har två honnörsord i min barnuppfostran: trygghet och ”barnen ska veta att jag ställer upp för dem” (ok det var mer än två ord…). Hur kommer mina barn reagera när de kommer ut i kalla världen och märker att mamma inte står bakom ryggen och försvarar dem? Blir de trygghetsnarkomaner? Det är så lite man vet. Alla gör nog sitt bästa, jag gör det på mitt sätt, det finns säkert andra sätt som är bra med, bara man inte gör sig till ett offer för sina föreställningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar