Funderar

Undrar om jag vill bli läkare bara för att jag alltid vill lägga mig i andra människors liv? Nu får jag en legitimation som säger att jag ska göra det. Jag insåg detta igår när dottern diskuterade med en pojke om de skulle vara ihop eller inte. Jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte tjata på henne att berätta vad som hänt eller ge massa oombedda råd. Till slut frågade jag henne om hon ville prata om det. Nej, svarade hon bestämt till min stora besvikelse. Knip ihop munnen tänkte jag, igen och igen och igen och igen. Ändå kan jag inte hålla tyst. Är ni sams? Frågade jag i förbigående lite senare. Ja, svarade hon. Sen ville hon inte prata mer. Ytterligare några timmar senare, frågade jag apropå ingenting: Är ni ihop nu? Ja svarade hon och sen inget mer igen. Och det är väl så det ska vara. Hon är en egen individ och har ingen som helst skyldighet att berätta allt för mig. Tyvärr.

För övrigt har Curlingmamman tagit begreppet till en helt ny nivå. Dottern ville ha pizza efter simskolan igår. Lockande tyckte jag som inte orkade laga mat. Men jag hade inga kontanter så jag kontrade med MacDonalds. Detta fick sonen att hoppa högt av glädje, men dottern ville ha pizza. Efter en lång diskussion insåg jag att det faktiskt finns bankomater (ja, jag är extremt trög ibland) och att vi visst skulle kunna köpa pizza. Jag sa därför att det blir pizza. Då blev sonen jätteledsen, för han ville ha ett Happy Meal. Dottern som alltid ska göra alla nöjda sa då att ok, vi åker till MacDonalds, men hon var jättebesviken det syntes på henne. Då blev jag ledsen, jag vill inte att hon alltid ska offra sig för att göra andra nöjda, det är så typiskt henne, så jag sa att det fick bli ett Happy Meal till sonen och Pizza till dottern och mig. Sen kände jag mig inte helt lyckad som mamma. Herregud, hur lyckades jag trassla in mig i en sån här situation? Men barnen var nöjda och det plåstrade om min sårade mammastolthet lite grann i alla fall.