Det började med det oidentifierade larmet i natt. Sen på morgonen ringde jag vårdcentralen för sonens misstänkta borrelia (varför tro att det inte ärnågot innan motsatsen är bevisad?). Jag fick en tid kl 11:00 för bedömning. Bra tänkte jag, det får maken fixa. Jag skickade ett SMS till honom och hör strax efteråt ett välbekant pling i hallen - han har glömt telefonen hemma.
Nåja, han kommer väl hem snart, tänker jag och åker till "min" vårdcentral för näst sista dagen av praktik. Jag ringer frenetiskt till maken, utan att komma fram. Klockan blir 10:25 och jag får chans att vara med på en rektoskopi. Det kan man ju inte missa. Det gick snabbt, kl 10:35 var det klart, men fortfarande ingen make som svarar i telefonen. Då släpper jag allt, rusar ut från vårdcentralen, ber en sköterska berätta för läkaren jag följer att jag var tvungen att sticka (hon trodde säkert det var något akut med tanke på min fart) och cyklar iväg i spöregn för att hämta sonen. Sonen halvspringer till vårdcentralen med mig och vi lyckas komma fram kl 11:01 (jag förstår inte hur det gick till, jag var inställd på minst en halvtimmes försening). På vårdcentralen ringer jag flera gånger till maken, men han är försvunnen. Det blir bara till att vandra tillbaka till skolan för sonen och jag fick cykla tillbaka till "min" vårdcentral - i regnet. Kommer fram som en dränkt katt lagom till förmiddagspasset är klart. Då inser jag att det är möte kl 13-14, och jag måste åka på HLR senast kl 14:30. Vad gör jag där??? Jo, jag packar mina saker och cyklar hem - i regnet. Kommer hem som en dränkt katt och möter maken som precis sett att han har ca 100 missade samtal och en hel hög irriterade SMS. Han har varit och blivit utskriven från sjukgymnastiken och det drog ut på tiden. Han kunde ju inte veta att jag bokat tid på vc för sonen.
Nåja, efter lite mat och klädbyte började jag känna mig som en människa igen. Maken kompenserade mig med att skjutsa mig till Linköping (så att jag slapp gå till bussen i regnet) och jag hann jobba lite innan HLR-utbildningen.
När jag öppnar mitt mail-konto möts jag av ett mail som får mig att bli rosenrasande. Det händer inte ofta, och framför allt inte på jobbet. Det var droppen. Jag komponerade ett argt svar med kopia till halva universitetet och jag har därmed gett mig in i en konflikt jag helst velat slippa. Men jag kunde bara inte låta bli. Och jag vill egentligen inte. Varför kan allt bara inte fungera smärtfritt?
Sonen då? Jo, det är nog ingen fara med honom. Troligen bara en bettreaktion, men vi får vara fortsatt vaksamma ett tag till innan vi kan utesluta borrelia. Jag visste väl det, men behövde höra det från någon annan. Mespropp. Man är inte så kaxig när det handlar om ens egna barn.
Stå på dig! Det kan vara riktigt jobbigt att kämpa för sig själv, men när man kommer ut på andra sidan så är det en high att ha gjort det!
SvaraRadera