I skolan har vi haft vår andra teorivecka (av två) och börjar ladda för nästa klinikplacering. Det har varit dålig stämning i klassen. Jag har svårt att sätta fingret på vad det varit, men jag tror att fler än jag går och är irriterade på att det inte finns några tydliga riktlinjer för vad vi förväntas göra. Plötsligt kan det dimpa ner något obligatoriskt som vi ska göra fastän vi känner att vi har fullt upp med annat. Jag hade helt missat att jag var schemalagd för HLR utbildning en kväll. Visst det stod på en lapp i en tjock mapp, men det hade jag (och alla andra i gruppen) missat. Det skapar en oro, är det något annat vi missat?
En annan frustration är att vi inte får veta vilka tider som gäller på kliniken. De säger att vi ska göra 30 timmar i veckan, men sen hör man från kliniken att vi ska vara på plats kl 8, hur länge vi ska stanna är odefinierat och sen ska vi gärna gå med någon jour på kvällen eller helgen med. Man kan bli skickad till Motala någon dag (katastof), eller Norrköping (det gör ju inget). Jag som ska hämta barn på frita börjar skruva på mig lite oroligt, hur ska jag kunna lämna tider till dem? Kommer jag hinna hem till kl 18, när frita stänger? Måste man vara livegen bara för att man är student?
I torsdags fick jag ett mail om att det är viktigt att vi har ett LIU8 kort och att det är aktiverat, annars kommer vi inte in i studenternas omklädningsrum. -Jaha, vad är ett LIU8 kort? Jag frågade några kursare och de visste inte heller. Administrationen som enligt mailet sköter LIU8 korten öppnar inte förrän på onsdag nästa vecka. Så vi får se om jag kan byta om till veckan, livet är spännande ibland...
Och så är det jobbet... Där är det total härdsmälta. Jag har det ändå bra jämfört med de andra forskarna, för jag har en alternativ karriärplan. Det värsta som kan hända för mig är att min forskning åker i papperskorgen och så lever jag lycklig resten av mina dagar som läkare. För de andra etablerade forskarna riskerar hela deras forskningskarriärer att åka i papperskorgen. Och de stackars doktoranderna som gång på gång tvingas se månader, i värsta fall år av hårt arbete krascha. Nej, jag har bestämt mig för att ta helg nu och inte tänka på eländet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar