Den som spar...

hon har...

Del 1

Jag simmade inte igår och det var nog rätt beslut. Jag gick ut med soporna innan jag skulle till poolen och blev så andfådd att jag gav upp. Så det blir till att simma idag istället. Kl 19.

Del 2

Dottern våndas över sitt hår. Hon har långt vackert hår, men hon tycker det är jobbigt att borsta det. Mitt krav har alltid varit att om hon ska ha långt hår ska hon sköta det. Det har inte gått så bra på sistone. Hon har fått en stor tova i nacken som hon inte kan reda ut. Det syns inte när hon borstar över det andra håret, men jag har en känsla av att den växer. Som en stor ful rastatjofs.

Så för en vecka sedan började hon prata om att hon ville klippa sig kort. Jag var tveksam, jag kan fixa topparna, men jag vill inte ge mig på en kort frisyr. Det hela hade lätt kunnat fixas genom att boka en tid till en frisör, men jag har ett inbyggt motstånd mot att gå till frisörer. Det är väldigt lång startsträcka. Dessutom är det svårt att fixa en tid som passar, schemat är inte precis luftigt.

Efter lite tvekan gav jag med mig. Jag försöker klippa håret (det värsta som kan hända är att jag får skicka henne till en frisör efteråt för att rätta till mina amatörmässiga försök). Mina villkor var att i) jag måste få göra klart det om vi väl har börjat ii) hon får inte ge upp mitt i även om det är jobbigt.

Vi hade bestämt att vi skulle göra det igår. Först pappa, sen dottern. Men när pappa var klippt hade inte dottern tid. Vi sköt på det till idag. Hon ska på kalas i eftermiddag, så vi har inte allt för mycket tid. Fast det var lång startsträcka för henne. Sen kom hon och ville göra det efter kalaset, hon var rädd för att de andra inte skulle känna igen henne.

Så där är vi nu. Jag har fortfarande en långhårig dotter med en stor tjorv i nacken. Synd att maken ska till Stockholm nästa helg, annars hade vi nog åkt till Värmland för att be snälla släktingar hjälpa till.

Jag kanske måste ta tag i min frisörsalongfobi... eller inte.