Ofokuserad

Jag är trött. Har det varit för mycket på sistone?

Jag försöker i alla fall att lyssna på min kropp. Är jag trött så tar jag det lugnt när jag kan, dvs på helgen.

Så det blir inte så mycket städat. Lite ofokuserat dammsuger jag där det finns öppna ytor. Det hade inte skadat om badrummen kunde få sig en omgång, kanske kan få barnen att hjälpa till? En sak är säker, röran lär inte försvinna av sig själv. Så om jag struntar i den nu, vet jag att jag får det stora nöjet att ta tag i det nästa helg, eller nästa...

Till veckan blir det i alla fall lite bättre. Jag slipper morgonlämningseländet hela veckan. Det ska bli så skönt. Jag kommer nog aldrig att förlika mig med den stress det innebär att få med sig barnen till frita i tid så att jag sen ska hinna med bussen. Gympapåsar som ska packas, vantar som försvinner och skolväskor som gömt sig. Det slipper jag - inte min vecka :)

Arbetsmyra

Oj, vilken arbetsmyra jag är. Efter lunch la jag mig och vilade en stund - och somnade. Det har inte blivit mycket städat idag inte. Men det är viktigt att vila också.

Arbetshelg

Kaoset breder ut sig. Efter en vecka ensam med barnen har nya lågvattenmärken uppmätts (och de som känner mig blir säkert mörkrädda när de inser vad det innebär).

Nu är maken hemma och det är dags att försöka göra lägenheten bebolig igen. Usch vad tråkigt och jobbigt det känns. Det kommer nog bli många blogg-inlägg i helgen...

Fredagsgåta

Hur många promille krävs för att man ska tycka att Cirkus Möller är roligt?

Vitamininjektion

Var på forskningsmöte/konferens idag. Precis vad jag behövde. Forskningen kändes kul igen, en stund. Jag fick också träffa goda vänner som jag ser för sällan och nya bekanta som jag tror jag kan komma att jobba med i framtiden.

Tyvärr kunde jag inte stanna på festen i kväll, det hade jag nog behövt också egentligen. Men, jag är glad för den goda lunchen med tillhörande gott sällskap.

Tillökning

Vi pimpade akvariet för några veckor sedan och fiskarna verkar trivas. Alla utom skelettmonstret som tyvärr trillade av pinn häromdagen. Våra andra ancistrusmalar verkar dock glädjas åt det (eller sörjer på sitt egna lilla vis) och har lagt ägg som en av dem nu vaktar omsorgsfullt. Vad spännande det skulle vara om vi lyckades få upp ancistrusyngel, men jag är inte så hoppfull tyvärr, ägg är svårt.

I dotterns akvarium har vi däremot fått yngel. Jag vet inte om det är platty eller guppy, tiden lär utvisa. Jag har fiskat upp sex yngel som nu bor i yngelkammaren.

Tänk att det kan vara så spännande med akvarier!

Födelsedagsmärken

Sonen tittar på mig i bastun.

-Hur många födelsedagsmärken har du?

-Jag vet inte, de är så många att jag inte kan räkna.

-Hur många år är du?

-25 (host*)

-Då har du 25 födelsedagsmärken!

*Med viss reservation för att jag kan ha räknat fel.

Demensepidemi

Det är inte bara jag som börjar känna mig dement. Även mina 20-åriga klasskamrater är förvirrade. Trots allt har jag klarat mig rätt bra. Jag har hittills varit på rätt plats vid rätt tidpunkt. Vad jag vet... Däremot droppar det in folk lite då och då, med eller utan sjukhuspjamas till de olika övningarna.

Kan det vara så att informationen behöver förbättras?

Apple blossom

Maken har jobbat som lastbilschaufför i två år. Det är uppenbarligen så lång tid det tar innan alla chaufförer tycker att en Wunderbaum är en självklar del av inredningen.

Plötsligt hängde en Apple blossom på backspegeln. När jag ifrågasatte denna nya inredningsdetalj blev jag snabbt nedröstad med 3-1. Tydligen har dottern varit med och aktivt deltagit i beslutet. Till min stora glädje så kände jag inte att det luktade något, förutom att någon hade tryckt lite för hårt på en tub med idominsalva. Eller... jo, den luktade visst. Apple blossom luktar idominsalva, eller också är det idominsalva som luktar apple blossom.

Är det verkligen nyttigt med så mycket dofter?

Obegåvad

Jag måste vara helt obegåvad. Det är inte kunskapskraven som är höga på läkarlinjen, det är förmågan att infinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt som avgör vilka som klarar sig ända till examen.

Jag läste just följande i informationen till infektionskliniken:

Radiofysik

(detta gäller för samtliga som har infektion/radiologiplacering i Linköping och Norrköping under terminen)

1. Radiofysikseminariet är den 10/9 13.00-14.45, se katedralt schema.

Ja, idag är det den 24/10 och jag har inte varit på något radiofysikseminarium. Det står inget om det i det katedrala schemat heller (kanske i någon finstilt sektion?).

Ska bli intressant att höra i morgon om någon annan har varit på detta seminarium när jag träffar klassen i morgon.

Infektion

I morgon ska jag infinna mig på infektionskliniken kl 8:00 omklädd eller kl 8:30 oomklädd. Det beror på vilket papper jag läser på. Kanske ska ta lite av varje, komma kl 8 oomklädd eller omklädd kl 8.30?

Kött och pasta

Denna man är min sons främsta förebild just nu. Han uppträdde i Rampljuset på barnkanalen igår. Så vad gör man som mamma? Blir man glad när sonen helt plötsligt vill äta kött och pasta (eftersom starke mannen sagt att det är så han blivit stark) eller blir man rädd att sonen ska bli som mannen i fråga?

Jag väljer att surfa på kött och pasta-vågen.

Tung vecka

Veckans tema har varit frustration.

I skolan har vi haft vår andra teorivecka (av två) och börjar ladda för nästa klinikplacering. Det har varit dålig stämning i klassen. Jag har svårt att sätta fingret på vad det varit, men jag tror att fler än jag går och är irriterade på att det inte finns några tydliga riktlinjer för vad vi förväntas göra. Plötsligt kan det dimpa ner något obligatoriskt som vi ska göra fastän vi känner att vi har fullt upp med annat. Jag hade helt missat att jag var schemalagd för HLR utbildning en kväll. Visst det stod på en lapp i en tjock mapp, men det hade jag (och alla andra i gruppen) missat. Det skapar en oro, är det något annat vi missat?

En annan frustration är att vi inte får veta vilka tider som gäller på kliniken. De säger att vi ska göra 30 timmar i veckan, men sen hör man från kliniken att vi ska vara på plats kl 8, hur länge vi ska stanna är odefinierat och sen ska vi gärna gå med någon jour på kvällen eller helgen med. Man kan bli skickad till Motala någon dag (katastof), eller Norrköping (det gör ju inget). Jag som ska hämta barn på frita börjar skruva på mig lite oroligt, hur ska jag kunna lämna tider till dem? Kommer jag hinna hem till kl 18, när frita stänger? Måste man vara livegen bara för att man är student?

I torsdags fick jag ett mail om att det är viktigt att vi har ett LIU8 kort och att det är aktiverat, annars kommer vi inte in i studenternas omklädningsrum. -Jaha, vad är ett LIU8 kort? Jag frågade några kursare och de visste inte heller. Administrationen som enligt mailet sköter LIU8 korten öppnar inte förrän på onsdag nästa vecka. Så vi får se om jag kan byta om till veckan, livet är spännande ibland...

Och så är det jobbet... Där är det total härdsmälta. Jag har det ändå bra jämfört med de andra forskarna, för jag har en alternativ karriärplan. Det värsta som kan hända för mig är att min forskning åker i papperskorgen och så lever jag lycklig resten av mina dagar som läkare. För de andra etablerade forskarna riskerar hela deras forskningskarriärer att åka i papperskorgen. Och de stackars doktoranderna som gång på gång tvingas se månader, i värsta fall år av hårt arbete krascha. Nej, jag har bestämt mig för att ta helg nu och inte tänka på eländet.

Morgontrött

Jag skulle ta bilen till skolan idag. Då har jag ju gott om tid tänkte jag i morse, vände mig om och somnade. Vaknade kl 7:15 och inser att det inte längre är gott om tid. Snabbdusch, mackor att äta på vägen OCH lite skäll på barnen eftersom de var sena, skolan börjar ju kl 8:15. Höll på att bita mig i tungan när jag kom på att min skola också börjar 8:15 med skillnaden att jag ska åka 5 mil och de ska gå ca 500 m.

Läxor, läxor, läxor

Jag har läxor. Just nu har jag lite självpåtaget, lite av nöden tvunget, bestämt mig förr att plugga om antibiotikabehandling. Sen har jag hela boken i Infektionsmedicin att plöja. Uj vad sjuk man kan bli när man åker utomlands...

Sen har dottern läxor. Läsläxa, matteläxa och skrivläxa. Det blir inte gjort ordentligt om jag inte sitter där som en (positiv) hök och manar på.

Sen ska sonen göra sin läsläxa och sina uttalsövningar. Rrrrrrr...

Det är mycket att göra varje kväll. En positiv biverkan av att jag läser så mycket är att barnen automatiskt tycker det är viktigt att göra läxor. De säger ofta: "jag måste plugga". Men ju fler läxor barnen får, desto mindre hinner jag med mina.

Antibiotika

Är det någon som har något bra tips om hur man memorerar vilken antibiotika man ska använda och när? Gr+ hit och Gr- dit, stavar och kocker (eller varför inte en liten spirill). Och när jag väl har lyckats lära mig någon behandling får man höra: men nu är nästan 20% av bakterierna resistenta, så då funkar det inte så bra.

Kåvepenin verkar i alla fall funka rätt bra i primärvården fortfarande. Börjar där. Eller kanske en stor Whiskey? Jag hörde någonstans att Tequila har en bättre antibakteriell effekt, men whiskey är godare så jag håller mig till det.

Fixat!

Jag klippte dottern och det blev jättesnyggt! Både hon och jag är nöjda. Så jag kan lugn låta min frisörsalongfobi få fortsätta ett tag till. Phu!

Den som spar...

hon har...

Del 1

Jag simmade inte igår och det var nog rätt beslut. Jag gick ut med soporna innan jag skulle till poolen och blev så andfådd att jag gav upp. Så det blir till att simma idag istället. Kl 19.

Del 2

Dottern våndas över sitt hår. Hon har långt vackert hår, men hon tycker det är jobbigt att borsta det. Mitt krav har alltid varit att om hon ska ha långt hår ska hon sköta det. Det har inte gått så bra på sistone. Hon har fått en stor tova i nacken som hon inte kan reda ut. Det syns inte när hon borstar över det andra håret, men jag har en känsla av att den växer. Som en stor ful rastatjofs.

Så för en vecka sedan började hon prata om att hon ville klippa sig kort. Jag var tveksam, jag kan fixa topparna, men jag vill inte ge mig på en kort frisyr. Det hela hade lätt kunnat fixas genom att boka en tid till en frisör, men jag har ett inbyggt motstånd mot att gå till frisörer. Det är väldigt lång startsträcka. Dessutom är det svårt att fixa en tid som passar, schemat är inte precis luftigt.

Efter lite tvekan gav jag med mig. Jag försöker klippa håret (det värsta som kan hända är att jag får skicka henne till en frisör efteråt för att rätta till mina amatörmässiga försök). Mina villkor var att i) jag måste få göra klart det om vi väl har börjat ii) hon får inte ge upp mitt i även om det är jobbigt.

Vi hade bestämt att vi skulle göra det igår. Först pappa, sen dottern. Men när pappa var klippt hade inte dottern tid. Vi sköt på det till idag. Hon ska på kalas i eftermiddag, så vi har inte allt för mycket tid. Fast det var lång startsträcka för henne. Sen kom hon och ville göra det efter kalaset, hon var rädd för att de andra inte skulle känna igen henne.

Så där är vi nu. Jag har fortfarande en långhårig dotter med en stor tjorv i nacken. Synd att maken ska till Stockholm nästa helg, annars hade vi nog åkt till Värmland för att be snälla släktingar hjälpa till.

Jag kanske måste ta tag i min frisörsalongfobi... eller inte.

Att simma eller att inte simma...

Känner mig lite hängig. Dottern har feber, så det är inte helt omöjligt att något litet elakt virus bråkar i min kropp. Min simtid börjar om 1,5 timme. Ska jag simma eller inte? Man skulle ju kunna bli piggare av att simma.

Ska vila lite på saken.

Höstutflykt i Östergötland

Idag hoppade jag på fel buss på vägen hem fick jag en ingivelse att se den vackra höstnaturen i Östergötland på vägen hem. Jag åkte därför de slingrande skogsvägarna till Finspång, där bytte jag buss till Norrköpingsbussen så att jag även fick se den norra stranden av Glan innan jag nådde Norrköping centrum. Ytterligare en buss senare var jag hemma. Jag blev en och en halv timme försenad så att vi inte hann äta innan simskolan Jag kom hem precis i tid för att skjutsa barnen till simskolan.

Nästa vecka funderar jag på att ta en buss till Kimstad. Jag ser dem ofta, men jag har ingen aning om var det ligger.

Pip

Igen! I natt väcktes jag av att brandvarnarens batteri började ta slut. Den piper till då och då på ett sätt typiskt för en brandvarnare som säger att den börjar bli trött. Vad är det med elektriska apparater hemma hos mig. Vet de om att maken är borta och att jag är lättväckt?

Jag ignorerade brandvarnaren framgångsrikt (vi har en till) och i morse plockade jag ner den för att se vilka batterier jag behövde köpa. Efter lite pillande insåg jag att batterierna var fastlimmade! Hur tänkte de egentligen? Måste jag köpa en ny brandvarnare bara för att batteriet är slut? Varför skulle bostadsrättsföreningen absolut byta ut mina fina IKEA-brandvarnare mot dessa om de blir obrukbara efter två år? Jag ska gå och gnälla hos styrelsen på måndag när de har besökstid.

Tillbaka till skolan

Fyra veckors intensiv praktik följs nu av två veckor med föreläsningar och ett grupparbete. Jag är så less på alla grupparbeten, varför kan vi inte få plugga i fred?

Att göra kliniska veckor visade sig vara betydligt jobbigare än jag trodde. Jag ska jobba 30% vid sidan av, det innebär 12 timmar per vecka. Jag hade inte en chans att klara det. Så nu måste jag jobba ikapp under teoriveckorna. Verkar i och för sig inte bli något större problem. Nästan bra att jag får fokusera lite på forskningen ett tag. Men visst hade det varit skönt att bara vara student. Jag får glädja mig åt att jag upprätthåller en viss SGI trots studier och förr än jag anar verkar den bistra verkligheten komma ikapp där man tvingas ta ansvar för vad man gör som underläkare men kompenseras genom att få betalt för det.

Dags för lite Sepsis.

Hur tänkte jag?

Jag skäms lite. Hur insnöad kan man bli innan det är patologiskt? Jag handlar inte nya kläder speciellt ofta. En orsak nu, är att jag inte har speciellt mycket pengar att spendera på kläder, men just därför så borde jag kanske tänka till lite extra innan jag spenderar mina surt förvärvade slantar.

Vi fick en fin rabatt på Stadium online för ett par veckor sedan, så vi passade på att köpa lite kläder till barnen och jag passade på att handla lite åt mig själv. Jag var stressad just då, det kommer jag ihåg, och jag var väl lite oengagerad. Så kom paketet häromdagen. Jättefina kläder till dottern, en bra jacka till maken, två vita t-shirts till mig och en grå kofta. Ja ni hör ju att jag var lite "wild and crazy" när jag beställde. Istället för de vanliga svarta t-tröjorna köpte jag alltså två vita (!). Och som komplement till min svarta och mina två gråa koftor har jag nu köpt en till grå. Jag kommer garanterat bli en lysande färgklick i höstens vimmel.

Det finns alltid anledning att fira

Sonen har spanat in en Vienetta i frysen. Han kommer och frågar om han får smaka. Jag svarar att den ska vi ha när vi har anledning att fira något.

Sonen funderar en stund och säger sen:"Min favoritgosekanin fyller år idag"

Maken och jag tittar på varandra och vi kan inte låta bli att börja skratta. Sonen blir djupt förnärmad. "Det är sant! Han fyller år idag"

Så det är klart vi ska fira favoritgosekaninen. Men det får vänta till i eftermiddag.

Zoooom

Nu är två veckor på vårdcentral över. Jag kände mig lite ledsen när jag gick och sa hejdå till alla för jag har haft så vansinnigt roligt. Jag känner mig som en liten okunnig mygga, men kul har jag. Läkarna verkar ändå inte tycka att jag varit helt hopplös, skulle det kunna vara så att det är att ställa för höga krav på sig när man tycker att man ska kunna allt termin 7?

Nu väntar två veckor i skolbänken, sen är det dags för infektion.

Fredag kväll

Ostbågar

Öl

Idol

Stress

Det är bara att konstatera, torsdag 7:e oktober är inte min dag.

Det började med det oidentifierade larmet i natt. Sen på morgonen ringde jag vårdcentralen för sonens misstänkta borrelia (varför tro att det inte ärnågot innan motsatsen är bevisad?). Jag fick en tid kl 11:00 för bedömning. Bra tänkte jag, det får maken fixa. Jag skickade ett SMS till honom och hör strax efteråt ett välbekant pling i hallen - han har glömt telefonen hemma.

Nåja, han kommer väl hem snart, tänker jag och åker till "min" vårdcentral för näst sista dagen av praktik. Jag ringer frenetiskt till maken, utan att komma fram. Klockan blir 10:25 och jag får chans att vara med på en rektoskopi. Det kan man ju inte missa. Det gick snabbt, kl 10:35 var det klart, men fortfarande ingen make som svarar i telefonen. Då släpper jag allt, rusar ut från vårdcentralen, ber en sköterska berätta för läkaren jag följer att jag var tvungen att sticka (hon trodde säkert det var något akut med tanke på min fart) och cyklar iväg i spöregn för att hämta sonen. Sonen halvspringer till vårdcentralen med mig och vi lyckas komma fram kl 11:01 (jag förstår inte hur det gick till, jag var inställd på minst en halvtimmes försening). På vårdcentralen ringer jag flera gånger till maken, men han är försvunnen. Det blir bara till att vandra tillbaka till skolan för sonen och jag fick cykla tillbaka till "min" vårdcentral - i regnet. Kommer fram som en dränkt katt lagom till förmiddagspasset är klart. Då inser jag att det är möte kl 13-14, och jag måste åka på HLR senast kl 14:30. Vad gör jag där??? Jo, jag packar mina saker och cyklar hem - i regnet. Kommer hem som en dränkt katt och möter maken som precis sett att han har ca 100 missade samtal och en hel hög irriterade SMS. Han har varit och blivit utskriven från sjukgymnastiken och det drog ut på tiden. Han kunde ju inte veta att jag bokat tid på vc för sonen.

Nåja, efter lite mat och klädbyte började jag känna mig som en människa igen. Maken kompenserade mig med att skjutsa mig till Linköping (så att jag slapp gå till bussen i regnet) och jag hann jobba lite innan HLR-utbildningen.

När jag öppnar mitt mail-konto möts jag av ett mail som får mig att bli rosenrasande. Det händer inte ofta, och framför allt inte på jobbet. Det var droppen. Jag komponerade ett argt svar med kopia till halva universitetet och jag har därmed gett mig in i en konflikt jag helst velat slippa. Men jag kunde bara inte låta bli. Och jag vill egentligen inte. Varför kan allt bara inte fungera smärtfritt?

Sonen då? Jo, det är nog ingen fara med honom. Troligen bara en bettreaktion, men vi får vara fortsatt vaksamma ett tag till innan vi kan utesluta borrelia. Jag visste väl det, men behövde höra det från någon annan. Mespropp. Man är inte så kaxig när det handlar om ens egna barn.

Piiiiiiiiiip...

pip pip pip pi - tystnad

Detta väckte mig för en timme sen. Kom från nedervåningen. Jag har gjort en nattvandring, men har ingen aning om vad det var som larmade.

Syfte ett är i alla fall uppnått: Jag är vaken och alert.

Syfte två: UK (eftersom larmet inte vill ge sig till känna så kan jag inte åtgärda felet.)

Ketchupmamma

Min son har samma namn som en större ketchuptillverkare. Sonen har köpt det. Han gillar ketchup. Men när han insåg att detta företag även tillverkar paj slog han bakut. Han kan inte för sitt liv förlikas med att ha något att göra med en så suspekt verksamhet som pajtillverkning. Han har därför bytt namn, till sitt andranamn.

F*n

Jag tror sonen har fått borrelia. Vårdcentralen nästa.

Vardag

Tvingades gå upp kl 9 i morse för att skjutsa dottern till simskolan. Vi kom tio minuter för sent. Motivationen var inte på topp, varken från min eller dotterns sida. På plus-sidan noteras att badhuset har ställt upp flera solstolar vid bassängkanten där väntande föräldrar kan ligga och göra vad de vill en stund. Själv låg jag och läste boken "Stress" (Ekman, Arnetz) och funderade på livet i allmänhet.

Väl hemma väntade dagens DN. Där hittade jag ett reportage om fritidsaktiviteter för barn. De hade gjort scheman för fyra olika familjer. Bara att se dessa scheman startade ett sympatikuspåslag på mig. Hjälp, hur kan man leva så inrutat? Inte ett hål. Inte en endaste stund för andhämtning. Men familjerna var så nöjda så. Vi är väl olika. Själv tycker jag det är näst intill plågsamt att hålla ordning på barnens simskola på torsdagar och söndagar. Mer mäktar jag inte med. Men det är klart, det är inte alla som är läkarstudenter med extraknäck heller.

Nu sitter jag och bloggar och försöker komma på viktiga saker att göra på internet eftersom jag har bestämt att det är dags att städa lägenheten. Vad kan man göra för att komma undan. En magisk trollformel: "Lägenhet städa dig!"

Nä, det funkade inte. Får väl masa iväg till dammsugaren och städa manuellt som vanligt då.

Lär mig

Men känner mig fortfarande som en amatör. Jag blev alldeles förskräckt när doktorn sa att han inte skulle lyssna på en lunga för att han litade på det jag sa. Efter det lyssnade jag ännu noggrannare på varje lunga, så att patienten nästan storknade över att behöva andas djupt så länge.

Det är ovant att vara så okunnig. Jag som är van att vara den erfarna forskaren är plötsligt novisen som inte har koll på något. Men det kommer. Jag märker sakta men (o?)säkert att jag kan lite mer varje dag. Ett diktat tar inte längre en halvtimme. Jag vågar säga vad jag tror till några patienter. Jag känner mig till och med riktigt säker på vissa diagnoser (öli har dykt upp mer än en gång).

Men tempot är högt. Jag skulle ibland önska lite tid för reflektion, studier och diskussion. Men kommer en ny patient var 15:e minut så är det bäst att jobba på.

Tänk att en vecka har gått.

Funderar

Undrar om jag vill bli läkare bara för att jag alltid vill lägga mig i andra människors liv? Nu får jag en legitimation som säger att jag ska göra det. Jag insåg detta igår när dottern diskuterade med en pojke om de skulle vara ihop eller inte. Jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte tjata på henne att berätta vad som hänt eller ge massa oombedda råd. Till slut frågade jag henne om hon ville prata om det. Nej, svarade hon bestämt till min stora besvikelse. Knip ihop munnen tänkte jag, igen och igen och igen och igen. Ändå kan jag inte hålla tyst. Är ni sams? Frågade jag i förbigående lite senare. Ja, svarade hon. Sen ville hon inte prata mer. Ytterligare några timmar senare, frågade jag apropå ingenting: Är ni ihop nu? Ja svarade hon och sen inget mer igen. Och det är väl så det ska vara. Hon är en egen individ och har ingen som helst skyldighet att berätta allt för mig. Tyvärr.

För övrigt har Curlingmamman tagit begreppet till en helt ny nivå. Dottern ville ha pizza efter simskolan igår. Lockande tyckte jag som inte orkade laga mat. Men jag hade inga kontanter så jag kontrade med MacDonalds. Detta fick sonen att hoppa högt av glädje, men dottern ville ha pizza. Efter en lång diskussion insåg jag att det faktiskt finns bankomater (ja, jag är extremt trög ibland) och att vi visst skulle kunna köpa pizza. Jag sa därför att det blir pizza. Då blev sonen jätteledsen, för han ville ha ett Happy Meal. Dottern som alltid ska göra alla nöjda sa då att ok, vi åker till MacDonalds, men hon var jättebesviken det syntes på henne. Då blev jag ledsen, jag vill inte att hon alltid ska offra sig för att göra andra nöjda, det är så typiskt henne, så jag sa att det fick bli ett Happy Meal till sonen och Pizza till dottern och mig. Sen kände jag mig inte helt lyckad som mamma. Herregud, hur lyckades jag trassla in mig i en sån här situation? Men barnen var nöjda och det plåstrade om min sårade mammastolthet lite grann i alla fall.