Nervös väntan

Först hörde man hur klasskompisarna blivit kallade på AT-intervju. Snabbt, innan man hann kognitivt försvara sig, kom tankarna: "Varför har de inte ringt till mig?". Varje gång telefonen ringde hoppade jag högt. Kanske nu? Men nej, det var sonens kompis som undrade om sonen ville ut och leka. Men så, på väg hem så kom äntligen det efterlängtade samtalet, jag fick komma på intervju. Och sen en till.

Nu en dryg vecka senare har alla varit på intervju. Vi sitter på föreläsning och en efter en smyger ut för att svara i telefon. Trots att jag försöker vara cool, kommer tanken igen: "Varför ringer de inte mig?". Ett nervöst surr under rasterna där vi räknar upp alla som fått AT, verkar mest vara de som fått som blivit uppringda. På eftermiddagen så får jag då till slut mitt samtal. Håller andan ända tills jag får höra: Vi vill gärna att du kommer hit och gör din AT!  Tänk, lilla jag ska bli doktor :) Undrar när dottern tycker jag är en riktig doktor...