På torsdag är det dags för obduktion. Vi måste närvara vid fyra obduktioner för att få godkänt på de obligatoriska momenten. Jag känner mig verkligen inte i form för att pressa mina gränser. Vet inte hur jag ska göra...
Det är väldigt svårt att veta hur man reagerar på en obduktion så länge man inte har varit med på en. En del tycker det är väldigt intressant och lärorikt, andra tycker det är väldigt svårt att se en död människa och de organ man undersöker. Det viktiga att tänka på innan är att vad man än kommer att känna så är precis det man känner alltid ok. Det finns inga 'fel' typer av känslor utan det är vad det är.
Om jag får ge dig ett råd så är det att var med på en och känn vad du känner. Därefter är det lättare att bestämma över vad man ska och bör göra härnäst.
Tänkte skriva ungefär det samma som doktoranden. Testa. Gå ut om det känns för jäkligt, det var flera som gjorde det på vår första.
Handledarna brukar vara enormt väl förberedda när folk är där för första gången, de har sett och hört alla reaktioner som finns, så var definitivt inte orolig för att "göra bort dig" eller nåt i den stilen, för det finns liksom inte.
Hur konstigt det än kan låta kan man ju bli "styrkt" av sådant också - nu menar jag inte obduktioner specifikt, utan saker man inte trodde man skulle fixa men som visar sig gå galant - och gör det inte det så är man varken den första eller sista som har reagerat med att behöva gå ut.
Jag vet inte om du har varit med på dissektioner under anatomin. Vi hade det och jämfört med det tyckte jag att obduktionerna var lättare. Det finns ett tydligt syfte, väldigt systematiskt och bra handledare.
Håller med Mårr och Doktoranden. Gå dit och se vad som händer (om dagsformen tillåter) men du behöver inte vara rädd. Är det jobbigt går det alltid att gå därifrån. Det betyder inte att man blir en dålig läkare, det är ingen som kommer att döma en för det.
Det är väldigt svårt att veta hur man reagerar på en obduktion så länge man inte har varit med på en. En del tycker det är väldigt intressant och lärorikt, andra tycker det är väldigt svårt att se en död människa och de organ man undersöker. Det viktiga att tänka på innan är att vad man än kommer att känna så är precis det man känner alltid ok. Det finns inga 'fel' typer av känslor utan det är vad det är.
SvaraRaderaOm jag får ge dig ett råd så är det att var med på en och känn vad du känner. Därefter är det lättare att bestämma över vad man ska och bör göra härnäst.
Tack för ditt råd. Jag ska försöka, om dagsformen är ok.
SvaraRaderaTänkte skriva ungefär det samma som doktoranden. Testa. Gå ut om det känns för jäkligt, det var flera som gjorde det på vår första.
SvaraRaderaHandledarna brukar vara enormt väl förberedda när folk är där för första gången, de har sett och hört alla reaktioner som finns, så var definitivt inte orolig för att "göra bort dig" eller nåt i den stilen, för det finns liksom inte.
Hur konstigt det än kan låta kan man ju bli "styrkt" av sådant också - nu menar jag inte obduktioner specifikt, utan saker man inte trodde man skulle fixa men som visar sig gå galant - och gör det inte det så är man varken den första eller sista som har reagerat med att behöva gå ut.
Jag vet inte om du har varit med på dissektioner under anatomin. Vi hade det och jämfört med det tyckte jag att obduktionerna var lättare. Det finns ett tydligt syfte, väldigt systematiskt och bra handledare.
SvaraRaderaHåller med Mårr och Doktoranden. Gå dit och se vad som händer (om dagsformen tillåter) men du behöver inte vara rädd. Är det jobbigt går det alltid att gå därifrån. Det betyder inte att man blir en dålig läkare, det är ingen som kommer att döma en för det.
Kämpa på! Heja!
Tack till er alla! Jag fastnar lätt i prestationsfällan, men ni har ju helt rätt jag kan gå dig och gå hem igen om det blir för jobbigt.
SvaraRadera