Var det nu man skulle sova?

Hemma efter en händelserik natt på akuten. Tänk att man kan bli så glad över att få ett ansikte till en diagnos. Eller är jag bara olidligt mallig de gånger jag lyckas pricka rätt? Nu är klockan 9:30 på morgonen och jag borde sova, men har lite svårt att just ta mig för själva sovandet. Trött är jag, kanske övertrött, men jag har ändå fått sova två timmar i natt - betalt på arbetstid!!! :o Livet efter studierna är fantastiskt.

Första nattpasset

Check
Det gick bättre än jag väntat, både på natten och idag, dagen efter. Natten var fylld av patienter, en del spännande diagnoser och många inläggningar. Jag hann till och med sova en timme. Det märks att jag inte är helt ny längre, för jag har lite koll på flödet, får undan patienterna och har oftast en tanke om hur man ska gå vidare med patienten. Men inte alltid, då är det skönt att ha en stadig primärjour att luta sig mot som jag känner tar kloka beslut.

Ooops

Jag ska åka till Lyon i slutet av augusti. Har varit så uppslukad av mitt jobb att jag inte tänkt så mycket på det. Så idag läste jag något om pass i tidningen så jag beslutade att leta upp mitt pass och titta att allt är ok. Det var det inte. Det går ut 12:e augusti och jag åker 24:e augusti. Så det var bara att boka tid på passkontoret för att fixa nytt pass. Vilken tur att jag upptäckte det i tid.

Grön House

Ja, lite otippat avancerade jag snabbt från grodan till en blek kopia av Dr House. Tyvärr så är inte svenska sjukhus utrustade med massa cool utrustning som man själv kan gå och använda för kritiska analyser utan jag får snällt skicka iväg mina prover för analys inom obestämt antal dagar. Jag har en bestämd känsla av att jag kommer ägna morgondagen åt att ringa runt och försöka övertala olika lab-människor att köra analyserna typ på en gång... Ju längre tiden går utan provresultat desto mer utvecklar jag en House-lik vresighet och cynism.

Nu ni!

Det känns som jag har avancerat lite nu. Slänger ihop röntgenremisser på löpande band, skickar efter konsulter utan att fråga om lov och pysslar om patienter som bara en grön groda gör. Lite överbeskyddande överpysslande liksom. Men jag trivs och jag tror att patienterna tycker om att bli lite ompysslade av underläkaren.

Nästa vecka ska jag jobba natt på akuten, kanske kommer därifrån som en lite blöt fläck, men den dagen den sorgen... Sommaren kommer nog gå i den gröna färgens tecken, när man är lite mer erfaren än en grön groda, är man en grön gasell då? Eller kanske en grön häst? En grön åsna känns ju inte så bra... nu har jag något att fundera på igen.

För övrigt har jag noterat att vi inom sjukvården gärna skickar hem patienter som vill bli inlagda och ofta övertalar patienter som vill gå hem att stanna, varför blir det så?

Helg

Pust

Veckan på akuten är över. De två sista dagarna var faktiskt riktigt ok. Läkemedelsmodulen bråkade bara med mig en gång (jag sa åt den att ordinera medicinen kl 20:00 och den envisades med att göra det kl 17:21). Nu ska jag vara några veckor på avdelning, skönt då får jag smälta intrycken lite. Kanske till och med får träffa några av de patienter jag skrev in. En tråkig sak med akuten är ju att man mest sorterar, jag får aldrig veta hur det går för de patienter som jag skriver in.

Hemma blommar tomatplantorna så vackert gult. Jag har gått hårt fram med nypningen i år och hoppas att det ska leda till fler tomater. Den högsta plantan har börjat tävla med mig i längd, det är sååå roligt att ha ett växthus. Synd bara att jag inte fick plats med ett större växthus på balkongen, jag får bara plats med tre plantor nu när de börjar växa till sig.

Jag förstår att ni tycker mina tomatrapporter är rafflande spännande. Nu ska jag sätta mig och fixa med en resubmission av ett manuskript. Håll tummarna att den går in snabbt.