Första dagen på praktiken fick jag kvittera ut en nyckelknippa med fyra nycklar samt ett nyckelkort. Alla dörrar är låsta, inklusive personaltoaletten. Fick även ett larm som ska bäras hela tiden. Efter några dagar verkar det smått obegripligt för alla patienter är hur beskedliga som helst, även om jag förstår att det inte alltid behöver vara så.
Jag sitter och lyssnar på samtal som ibland får mig att häpna, ibland bli ledsen ibland frustrerad. Människor far så illa och det är så lite jag kan göra. Jag har själv haft ett samtal som berörde mig mycket.
Känslorna far ständigt upp till ytan, det är engagerande, men ändå känner jag att det nog inte är min grej - Psykiatri. Jag är nog mer en medicinare helt enkelt.
Ibland träffar man på människor och människoöden som det är svåra att släppa när man går hem från sjukhuset. Jag tror inte att jag någonsin kommer att "lära mig" att inte ta med mig jobbet hem. Faktiskt tror jag inte att jag vill lära mig det heller när jag tänker efter. Lite grand av tjusningen yrket tycker jag är att få bli berörd.
SvaraRaderaJa, visst är det tjusningen, det tycker jag också, men jag har svårt att hitta en balans, det är något jag funderar mycket på just nu, hur jag ska lära mig engagera mig lagom mycket.
SvaraRaderaInser att jag kanske lät lite mästrande i det där med att bli berörd. Jag menade inte det. Jag tycker också att det är jättesvårt att hitta en balans så att engagemangen inte går ut över privatlivet. Jag har till exempel haft svårt att sova nu under senaste placeringen där det var många svårt cancersjuka patienter. Ingen tjänar på att man går och bränner ut sig så jag funderar också en del på vad man kan göra för att förebygga. En tanke är att det kanske inte vore så dumt att fortsätta forskningen av den anledningen att den ger möjlighet till lite återhämtning mellan varven.
RaderaJa, jag tror också det är en bra lösning. Att ha något annat vid sidan av, jag tror också det är bra för att hålla distans till det man gör lite bättre.
SvaraRadera