Area postrema

Tänk på det nästa gång ni är magsjuka - "nu bråkar area postrema med mig igen"

Dags för sommarlov va? (jag är inte magsjuk bara oooootroligt less på att plugga neuro just nu)

Ladda om...

Då är det bara att leta reda på alla gamla föreläsningsanteckningar, kavla upp ärmarna och ladda inför nästa tenta på tisdag. Två stora tentor inom loppet av åtta dagar är för mycket. Jag har ingen lust. Kanske därför jag sitter här, kl är 11 och jag har inte fått något vettigt gjort (jo förresten, har ju varit hos kiropraktorn).

Bildtentan

Bla bla bla, bla bla bla, bla. Bla bla.

Så där höll jag på. Verkar som jag inte var ensam med tanke på vad jag hörde i eftersnacket. Det var svårt. Jag förstod inte vad de var ute efter. Jag fick inte en chans att visa vad jag kunde. Jag fick däremot visa hur duktig jag är på fria associationer. Men, mina associationer visade sig inte riktigt vara åt rätt håll alla gånger.

Om de kuggar 75% av klassen blir jag sur, eller glad för att jag inte är ensam, eller? Ja, det återstår att se.

Till mamma

Tänker på dig på mors dag, men hann inte ringa. Skickar en kram så här istället.

Vårterminens praktik klar

Då har jag avslutat den sista dagens praktik för vårterminen. Bara en termin och fyra tentor kvar :)

Ooops

Bara några dagars praktik kvar. Tittar i almanackan och inser att jag har den stora BILDTENTAN på måndag! Bildtentan är mytomspunnen och alla läkarstudenter i Linköping bävar inför denna prövning. Patofysiologi på allt vi lärt oss... ja hur repeterar man det? Kan plugga dygnet runt och ändå ägna mig åt fel saker, eller tvärtom, om jag har tur spika tentan utan att lyfta ett papper. Jag väljer ett mellanting, försöker repetera så mycket jag hinner, men det går inte tillräckligt fort.

Sen en vecka senare kommer den vanliga terminstentan, fortsätter förtränga det ett tag till...

Sommaren är räddad!

Det kanske visar sig varit ett förhastat beslut, men jag såg chansen och tog den! Maken har svårt att få klara besked om var han ska jobba den närmaste tiden framöver. Blir det Södertälje eller hemmavid? Klart killen måste ha någonstans att bo om han är i Södertälje så vi bokade en säsongsplats här. Det ekonomiska underlaget var något bristfälligt, men det har jag förträngt. Vi har ägnat helgen åt att bo in oss vilket i campingsammanhang betyder bygga trall, sätta upp ett enormt förtält och lära känna grannarna. Det visade sig vara fästingland så vi lyckades få med oss ett 20-tal fästingar hem. Det blir seriös inspektion den närmaste tiden i jakt på erythema migrans (vi är vaccinerade mot TBE, phu). Jag fick däremot inte med mig min jacka och däri liggande nyckelknippa. Jag sprang därför snabbt in till omklädningsrummet och sjukhusuniformen i morse när jag insåg att min outfit var något okonventionell och inte alls passande för den sköna sommarmorgon det visade sig vara, praktiserar man på psyk blir man nämligen rätt medveten om klädkoder.

På praktik i verkligheten II

Sonens gips gick sönder igår. Eftersom vi är i Stockholm fick jag den stora förmånen att göra studiebesök både på Huddinge sjukhus och Astrid Lindgrens barnsjukhus innan han fick ett nytt blått paket på handen. Måste ändå säga att jag är positivt överraskad, det som tog mest tid var resorna, väl på akuten gick allt snabbt inte alls de obligatoriska sex timmarna som det tar hemmavid.

På praktik i verkligheten

Fredag kväll, klockan är ca 17. Knallar ner till familjen efter att ha suttit och jobbat hemma i några timmar. Småpratar lite, kollar läget med barnen, ser fram emot en trevlig helg.
Då säger sonen: "mamma jag kunde inte skriva i skolan på eftermiddagen"
Eh, nähä, varför inte då? undrar jag.
-"jag hade ont i tummen"
??? Jag förstod ingenting. Ville undersöka tummen, men fick inte göra någonting. Allt gjorde ont. Tittade och jämförde båda tummarna och nog var den högra svullen, nästan dubbelt så stor som den vänstra. Jag började dra ur sonen lite information om vad som hänt. Det verkar som han hade trillat från sin sparkcykel vid lunchrasten och slagit i handen. Han har inte berättat för någon vad som hänt, utan gått och haft ont.

Nåväl, vad göra? Jag trodde inte att tummen var bruten, men det är ju svårt att avgöra, så jag ringde sjukvårdsupplysningen, jag anser mig nämligen inte vara rätt person att sätta diagnos på mina barn. Vi fick en tid till jourmottagningen 17:45, så vi hann precis ett snabbt besök på MacDonalds innan det var dags för läkarundersökning. Därifrån blev vi skickade till röntgen och fick också där ett snabbt mottagande. Till min förvåning blev vi skickade med ett kuvert till akuten, jag fick aldrig veta vad det var mer än att det var "något". Så 18:30 ungefär, checkade vi in på akuten. Jag tjuvläste på remissen och såg att det stod: "fraktur basen av tummen utan felställning".

Väntrummet var proppfullt med patienter. Vi satte oss och väntade och jag förberedde sonen på att det skulle ta tid. Så vi väntade och väntade och väntade. Kl 21, började jag bli rastlös. Kl 22 kände jag att jag snart skulle ställa mig och bara skrika rakt ut. Kl 23 lugnade jag ner mig och började planera för att få sonens födelsedagspresenter till akuten, han hade nämligen bara en timme kvar till sin födelsedag. Sonen, som inte var speciellt besvärad av sin tumme hade sedan länge börjat klättra på allt som går att klättra på, stirrat ohämmat på patienter som mådde dåligt, stått med näsan tryckt mot godisapparaten och gjort annat sånt som uttråkade pojkar gör.

Just när maken höll på att göra sig redo att cykla till akuten med alla födelsedagspresenter blev vi inropade. Då gick det snabbt, en doktor kom, tittade, berättade att det var en liten fraktur på basen av tummen, ordinerade gips, fick in en sköterska som gipsade, godkände och hejdå. Så vi var hemma innan midnatt.

Phu

Snurrar i huvudet

Idag är jag ledig från praktiken. Det behövs. Jag tycker det är jättespännande, jag kan till och med bli lite lycklig när jag träffat en komplicerad patient, men det tar på krafterna. Psykiatriplaceringen har varit extra jobbig för den har rivit upp så mycket tankar och känslor. Jag inser att min tillvaro är extremt trygg och ordnad. Jag har inte sett så mycket av samhällets tyngre sidor förut, och att nu konfronteras med den misär vissa människor lever i gör mig ledsen, förvirrad, jag skäms lite (för jag vill inte se), jag känner att jag kan göra så lite och jag är glad. Glad för att jag har det så bra.

Som mamma blir jag alldeles nojjig när jag hör vad tonåringarna ägnar sig åt i form av droger. Hur ska jag skydda mina egna barn mot de hot och frestelser som finns. Låsa in dem? Ja tanken är lockande men det är klart jag förstår att enda vägen är att lära dem ta hand om sig själva. Men ack så svårt.

Bakom låsta dörrar

Första dagen på praktiken fick jag kvittera ut en nyckelknippa med fyra nycklar samt ett nyckelkort. Alla dörrar är låsta, inklusive personaltoaletten. Fick även ett larm som ska bäras hela tiden. Efter några dagar verkar det smått obegripligt för alla patienter är hur beskedliga som helst, även om jag förstår att det inte alltid behöver vara så.

Jag sitter och lyssnar på samtal som ibland får mig att häpna, ibland bli ledsen ibland frustrerad. Människor far så illa och det är så lite jag kan göra. Jag har själv haft ett samtal som berörde mig mycket.

Känslorna far ständigt upp till ytan, det är engagerande, men ändå känner jag att det nog inte är min grej - Psykiatri. Jag är nog mer en medicinare helt enkelt.