Visst gör det ont när knoppar brista...

...men jag har aldrig tidigare reflekterat över hur jobbigt det är att vara mamma när dessa knoppar ska brista. Dottern fyller nio och har börjat upptäcka världen. Vad kan jag göra mer än att vara en trygg hamn att landa i vid behov? Tänk allt hon ska gå igenom - måste gå igenom - för att lära sig livet. Åh, vad jag önskar att det gick att ge henne en manual. "Teenage for dummies"

Det är inte riktigt kompatibelt med min personlighet att luta mig tillbaka och bara låta saker vara. Jag vill styra upp. Men hon måste ju få hitta sitt liv själv. Kommer jag vara tvungen att sitta på händerna resten av livet? Snälla, kan jag inte få lägga in ett veto om hon kommer hem med en puckad pojkvän?