Proffspatienter tas in speciellt för övningen med mer eller mindre spelade krämpor. Nervöst började jag samtalet. Min patient var besvärlig. Ville inte öppna sig. Jag försökte få fram lite bakgrundsfakta, men hon ville inte. Nervös som jag var glömde jag alla knep och frågor man ska ställa utan hastade vidare till undersökningen (utan en tanke på att ta reda på alkoholvanor till exempel). Väl på britsen säger patienten att hon inte vill ta av sig tröjan. Inom mig skriker en röst: Är du inte klok! Du har ju hjärtproblem, klart jag måste lyssna på hjärtat! Men jag lyckades tydligen dölja detta väl utan lirkade med patienten så att hon tog av sig tröjan lite senare. Undersökningen gick ok, jag glömde några moment, men det viktigaste kom med. Jag ställde korrekt diagnos och kom igenom med äran i hyfsad behåll.
Efteråt var jag full av blandade känslor. Euofori för att det var så fanstastiskt roligt, spänning för att jag varit så nervös och lite ågren över att jag glömde vissa saker som jag egentligen tycker är självklara.
Snart är det kliniska terminer - Åh så kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar