Besvärliga patienter

Igår hade jag patientövning. Första gången jag ska genomföra en hel konsultation. Tidigare har vi tränat samtalet, så det är jag en fena på (eller, trodde jag att jag var en fena på), men det där med att ta i patienten är helt främmande och lite skrämmande.

Proffspatienter tas in speciellt för övningen med mer eller mindre spelade krämpor. Nervöst började jag samtalet. Min patient var besvärlig. Ville inte öppna sig. Jag försökte få fram lite bakgrundsfakta, men hon ville inte. Nervös som jag var glömde jag alla knep och frågor man ska ställa utan hastade vidare till undersökningen (utan en tanke på att ta reda på alkoholvanor till exempel). Väl på britsen säger patienten att hon inte vill ta av sig tröjan. Inom mig skriker en röst: Är du inte klok! Du har ju hjärtproblem, klart jag måste lyssna på hjärtat! Men jag lyckades tydligen dölja detta väl utan lirkade med patienten så att hon tog av sig tröjan lite senare. Undersökningen gick ok, jag glömde några moment, men det viktigaste kom med. Jag ställde korrekt diagnos och kom igenom med äran i hyfsad behåll.

Efteråt var jag full av blandade känslor. Euofori för att det var så fanstastiskt roligt, spänning för att jag varit så nervös och lite ågren över att jag glömde vissa saker som jag egentligen tycker är självklara.

Snart är det kliniska terminer - Åh så kul!

Ord och inga visor

Sonen har börjat leka med en nygammal kompis, en tjej som är ett år yngre.

Igår hörde jag henne på avstånd när de var i hallen: "Vad stökigt ni har det här, VAD säger din mamma?"

Det är lite känsligt för mig det där, jag var på vippen att gå ner och säga något i stil med att jag tycker det är bra att barnen har roligt istället för att städa, men jag höll tyst. Vill ju inte skämma ut sonen mer än nödvändigt.

Idag var hon här igen. Hon stod i vår stökiga hall när jag kom hem. Jag frågade henne varför hon inte kom in och hon svarade: "Jag har sagt till F att jag inte kommer upp till hans rum förrän han har städat, det var ju jättestökigt där." Jag gick upp till hans rum och där stod han lite övergiven och plockade bland sina grejer. Jag hjälpte honom röja undan det värsta, så till slut fick det godkänt så att hon kom upp till hans rum.

Nu vet jag inte riktigt om jag ska tycka det är roligt, om jag ska bli sur eller kanske rentav sluta läsa till läkare och ägan mig åt att städa hemma istället? Nej, alternativ tre blir det inte. Jag ska försöka skratta åt det och hoppas att kompisen också lär sig att slappna av ibland, så småningom...

Tentaresultatsångest

Nu drömmer jag inte längre om vad jag skrev eller inte skrev på tentan. Istället drömde jag om kurssekreteraren denna natt. Undrar vad det betyder? Resultatet kommer tidigast på torsdag, så det tjänar inget till att älta... MEN JAG KAN INTE LÅTA BLI!

Förvirrad mamma

Gråtande M: Mamma du måste följa med mig till K!

Jag: Jaha, vad har hänt?

M: Bara kom (gråter fortfarande).

Lite senare ringer vi på hos K.

M: (Lite tyst) Förlåt

K: Förlåt

Tystnad. Jag och K:s mamma står och tittar förvånat på varandra.

K: Är vi sams nu?

M: Mmmm

K: Hejdå

M: Hejdå

Sen är dottern glad igen.

Dags att deklarera

Jag ska deklarera idag. Det är inte speciellt svårt. I alla fall inte min. Makens är lite värre eftersom han bodde på annan ort i ett halvår, men min är mest att godkänna förtryckta siffror. Ändå tar det emot. Ett inre motstånd gör att "jag ska bara" gång på gång för att slippa titta på deklarationsblanketten. Det är så tråkigt. Administration och blanketter. Finns något tråkigare? Så nu har jag bloggat lite istället för att deklarera. Oj då nu kommer barnen, bäst jag ägnar mig åt dem...

Och så blev jag av med lite smågrus...

... som jag burit omkring på när jag insåg att makens vilopuls har gått ner från 100+ till runt 85. Det verkar som hans hjärta håller på att normaliseras. Den stora stenen finns kvar, men den har blivit lite lättare.

En sten mindre att bära

Barnläkaren ringde idag. Proverna sonen lämnat var bra, så 1) Han har inte inflammatorisk tarmsjukdom och 2) Han behöver inte gå igenom jobbiga mag-tarm undersökningar.

Jag är lättad och glad. Nu ska jag ta helg.

Visst gör det ont när knoppar brista...

...men jag har aldrig tidigare reflekterat över hur jobbigt det är att vara mamma när dessa knoppar ska brista. Dottern fyller nio och har börjat upptäcka världen. Vad kan jag göra mer än att vara en trygg hamn att landa i vid behov? Tänk allt hon ska gå igenom - måste gå igenom - för att lära sig livet. Åh, vad jag önskar att det gick att ge henne en manual. "Teenage for dummies"

Det är inte riktigt kompatibelt med min personlighet att luta mig tillbaka och bara låta saker vara. Jag vill styra upp. Men hon måste ju få hitta sitt liv själv. Kommer jag vara tvungen att sitta på händerna resten av livet? Snälla, kan jag inte få lägga in ett veto om hon kommer hem med en puckad pojkvän?

Jag ska leka doktor

Nästa vecka har vi patientövningar. Vi ska undersöka proffspatienter enligt konstens alla regler. Problemet är att jag är så dålig på de praktiska momenten. Hur gör man ledstatus? Eller hur ska lungorna låta? (Val eller torr snö var väl inte bra?) Tack vare maken vet jag iallafall hur mitralisinsufficiens låter - check.

Här kommer barnen in som en oväntad resurs. Jag föreslog för dem att vi skulle leka doktor, och de var direkt med på noterna. Så jag tittar på Youtube hur man ska göra, sen praktiserar jag på barnen. Det barnet som inte är patient får vara sköterska. De tycker det är jättekul och jag får praktisk träning. Det enda problemet är väl att mina patienter är väldigt fnittriga... men det kan jag leva med.

En gnutta hopp

Stämningen i klassen är uppgiven. De flesta verkar inställda på omtenta om en månad. Det ger mig lite hopp. Ska de låta 75% av klassen köra tentan eller kommer de rätta snällt? Jag hoppas på det senare... Då har jag en chans.

Tomatkatastrof

I en tillfällig städiver ställde jag ut tomatplantorna på balkongen för att kunna torka av fönsterbrädorna. När jag en stund senare ska ta in plantorna igen har de största och finaste blåst sönder. Inte tänkte jag på att det var storm ute. Förra året var det mössen som saboterade mina plantor, i år fixar jag det fint utan hjälp. Lite slarv med vattning, fumlighet med omplantering och nu storm. Nu har jag förlorat ännu mer värdefulla veckor i plantuppdrivningen. Jag satte lite nya frön för säkerhets skull, de fyra plantor jag har kvar räcker ju inte till en seriös tomatodling, eller hur?

Till min stora sorg verkar bifftomaterna inte vilja ta sig. Jag gör ett sista (fjärde) försök nu, men det verkar vara fel på fröna. Jag får väl reklamera dem, men det ger mig inga bifftomater i sommar.

Trots att jag är ledig, har jag börjat med projektet memorera alla muskler (igen). Dagens muskelgrupp är underarmens ytliga flexormuskler. Anatomin ska sitta i början av juni när det är dags för stadietentamen (men det är klart, jag måste ju klara den tenta jag just skrev först innan jag får gå upp på stadietentamen...).

Cerebellumneglekt

Tentan var uppdelad på tre fall med flera delfrågor i varje fall. Första fallet gick ok, andra riktigt bra. Jag började tänka att ok, jag kanske kommer fixa det trots allt. Sen kom fall tre. Cerebellum. Jag har inte läst om cerebellum. Det har hastats över under någon föreläsning men har för övrigt inte tagits upp under kursen. Visst vet jag att den finns med i målen, men jag har inte hunnit, det har varit så mycket annat att läsa. Troligen blev cerebellum mitt fall. Jag är nära, kan jag ha lyckats ta mig över den magiska gränsen????

Någon gång ska man väl köra...

Jag har aldrig känt mig så lost inför en tenta. Visst har jag haft tentaångest tidigare, men nu känns det totalförvirrat. Jag försöker intala mig att det inte gör så mycket att köra en tenta, men jag VILL klara den. Vill vill vill.

Hur många bansystem och kärnor kan man hålla reda på vid ett och samma tillfälle? Inget just nu för jag blandar och ger hejvilt.

Jag ska i alla fall kämpa in i det sista. Tillbaka till anteckningarna... vestibulookulära reflexen... såååå spännande.

Förkylt

Tentan är på fredag. Dottern är hemma med envis hosta och lite feber, själv känner jag mig mer och mer som en sladdrig disktrasa. Dålig timing. Men till tentan ska jag, även om jag får proppa mig full med panodil. Till helgen kan jag vila.

Solsting

Idag var vi på barnkliniken för att undersöka sonens mage. Jag fick lugnande besked av läkaren, inflammatoriska tarmsjukdomar är mycket ovanliga i den åldern. Prover togs ändå, men det kommer ta flera veckor för resultatet. Under tiden ska sonen äta mat fri från komjölk. Det kan låta lätt, men när man börjar granska matinnehåll visar det sig vara klurigt. Sonen är iallafall helt med på noterna och frågar om han kan äta varje ny grej. Han blev inte ens ledsen när han fick höra att glass innehåller mjölk.

Jag är hemma idag på grund av läkarbesöket. Jag kunde inte ha valt en vackrare dag. Det är strålande sol och fantastiskt varmt på balkongen. Så synd att jag har tenta om tre dagar...

Jag kämpar på med att läsa om hur serotonin och dopamin syntetiseras och bryts ner. Nu ska jag ge mig in på de basala ganglierna och kände att jag behövde samla lite kraft innan. Det blir inte lättare av att maken som är hemma för att han är för sjuk för att jobba också egentligen är för pigg för att vara sjukskriven. Jag försöker intala mig att hans rastlöshet och sällskapssjuka är något positivt, men tentastressen säger annat. Men visst är det skönt att han är piggare.

Nej, tillbaka till motoriken...

Attans

Min bärbara dator har kraschat. Det värsta är att den är min arbetsplats just nu eftersom jag inte borde sitta vid min stationära dator. Jag fick problem med astma för ett tag sen och när de undersökte omgivningarna upptäckte de att taket mitt emot min arbetsplats var grönt och liksom levande. Sedan dess har jag haft en tillfällig arbetsplats på ett annat plan och det har funkat hyfsat tack vare min bärbara dator. Saneringen dröjer en månad till.

Men nu har den alltså dött. Tvärdött. Maken sitter och försöker rädda innehållet, men det verkar svårt. Så nu sitter jag här laddad med allergitabletter vid den stationära datorn fastän jag inte borde. Ska beställa en ny idag, hoppas det går fort med leveransen.

Bla bla bla

Igår var jag supereffektiv. Lyckades till och med memorera kranialnerverna som styr tungan och det konsoliderades tryggt i drömmarna i natt. Idag känner jag mig mest surrig, det brukar vara så. Är jag effektiv en dag brukar det vara segare nästa. Nu ska jag ge mig på spinothalamiska banan och sensorik. Man kan bli snurrig av det med. Vilka banor korsar var och vilka skador ger unilaterala eller bilaterala symptom?

Dröm...

I natt drömde jag att jag fick 35 poäng av 100 på tentan. Godkänt är 65 poäng. Hoppas verkligen inte det var en sanndröm...

Ensamarbete

Som kontrast till mitt tidigare inlägg om samarbete.

Vad gör man när soppåsen är full?

A. Kastar ändå - det går alltid att trycka ner lite till.

B. Kastar ändå och låtsas inte se att det landar vid sidan om sophinken.

C. Går ut med soporna, stoppar i en ny soppåse och kastar.

Rätt svar i vår familj är A eller B.

Bara så ni vet...

Samarbete

Tog en läspaus och ägnade lite tid för att ömt vårda lägenheten. Efter vårens kaos betyder det ungefär: vada fram i drivorna och försöka bestämma sig för vilken dammråtta man ska börja med.

Barnen fick bestämma vad de ville hjälpa till med. Sonen ville torka golv och dottern ville städa toaletten. Sagt och gjort. Jag dammsög och bytte sängkläder. Barnen gjorde det de hade valt. Maken tvättade och fixade mat. På mindre än en timme var övervåningen klar och jag lycklig. Tänk att det kan gå så smidigt att städa när man får lite hjälp. Och tänk att barnen har blivit så stora att det de gör faktiskt går in i facket hjälp och inte pedagogiskt störmoment.

Nu skulle även nedervåningen behöva en rejäl röjning, men bäst att inte förta sig. Nu ska jag tillbaka till hjärnans kemi. Ju mer jag läser om hjärnan, desto mer inser jag att jag inte kan. Det tar aldrig slut. Ett eget litet mikrokosmos.

Kolmården - igen

Idag var vi på påsklovsöppet i Kolmården (förra gången var det sportlov). Vi möttes av en helt annan djurpark denna gång. Förra gången fick vi kana i backarna - vi och de tio andra familjer som trotsat den isande kylan för att se lite djur. Idag var det strålande sol, porlande vatten i organiserade och oorganiserade bäckar och en och annan vårblomma. Parken var full, eller så full nu Kolmårdens djurpark kan bli. Det tog emot att gå in till delfinariet, jag ville hellre sitta ute i solen, men det var oförhandlingsbart. Är man på Kolmården ska man se delfinshowen. Vi gick också den obligatoriska tipspromenaden. Jag drömmer varje gång om förstapriset - en helg på Vildmarkshotellet med spa.

För att gör vandringen lite mer spännande för oss stammisar hade de flyttat entrén till hotellsidan. Vi som kan Kolmårdenturen i sömnen, tvingades vakna till liv och tänka till lite. Exotiskt...

Neurobiologi och sol

Det har varit en fantastisk dag. Jag har gått barbent på balkongen och njutit av solen. Inte ens neurobiologins mörka moln kunde skymma solen. Jag har sett sex fjärilar idag. Tre citronfjärilar och tre påfågelfjärilar. Tyvärr är de svåra att fotografera. De vill inte sitta still och le. Detta var bästa bilden jag kunde få av två påfågelfjärilar på väggen.

Nu när solen dalar börjar oron komma. "Beskriv neurobiologiska skeendet bakom tanke och handling". När jag kan svara på den frågan kommer jag känna mig duktig. Eller varför inte "redogör för de funktioner som kontrollerar motorik".

Två veckor kvar...

Men äh, den dagen den sorgen. Nu ska vi ha grill-premiär!

Ett av sju barn misshandlas i hemmet

Jag läste den här nyheten på LiU-webben. Det är så tragiskt. Inte konstigt att vi lever i en så sjuk värld. Småbarnsföräldrar diskuterar om man är en dålig förälder när man hämtar barnen kl 17 från dagis, debatten går het i Skriet från kärnfamiljen. För de barn som blir slagna hemma är väl dagis rena himmelriket.

Informationen kan inte planteras i mitt huvud. Ett barn av sju misshandlas hemma. Ett, två, tre, fyra, fem, sex... sju. Jag förstår inte ens hur man kan slå ett barn. Som läkare kommer jag få ta hand om dessa barn. Hoppas jag vet vad jag ska göra när jag står där. Det är så komplexa och svåra frågor. Det värsta är väl att inte göra något alls.

Sockerkoma

Hur var det nu igen... Påsk firar vi för att ha en anledning att äta godis. Därför laddade jag lydigt med ett halvt kilo när jag handlade idag. Tyvärr börjar åldern ta ut sin rätt. Jag kan inte proppa i mig lika mycket godis som jag kunde förr. Efter några bitar smakar godiset inte lika gott längre. Men jag kan nog stoppa i mig några bitar till...