När jag tittade på "Djävulsdansen" på SVT återkom ofta frågan om varför det inte finns stöd till familjerna när en person drabbas av psykisk sjukdom. Jag har själv ställt mig den frågan många gånger och ännu fler gånger känt frustration över hur jag ständigt möter stängda dörrar när jag försöker få hjälp till mina barn. Jag har två barn med funktionshinder. Dessa funktionshinder leder till dåligt psykiskt mående i tonåren, det är inget konstigt med det. Det som är konstigt är att det inte går att få hjälp så länge barnen inte hotar att ta livet av sig. Skolan, vårdcentralen och BUP hänvisar till ungdomshälsan. Ungdomshälsan säger att barnet måste söka hjälp själv, föräldrar är inte välkomna. Om det ingår i det psykiatriska problemet att barnet inte har förmåga att söka hjälp själv rycker de på axlarna. Dessa barn faller mellan stolarna.
När det sen är så illa så att barnet är suicidalt kan BUP ta emot. BUP lyssnar också på föräldrar, men de erbjuder inget stöd till föräldrarna vars värld har vänts upp och ner, det ska vårdcentralen sköta. När man sen har stötts och blötts och vänt ut och in på hela familjen på BUP, suicidrisken är avvärjd för denna gång, då står familjen där ensam och ska hantera problemen och känslorna som finns kvar. Det är upp till föräldrarna att få till en fungerande skolgång. Det är upp till föräldrarna att med intensiv övertalning få till någon form av stöd från de terapeuter som finns att tillgå. Jag vet inte hur många gånger jag har fångat terapeuten i korridoren och tvingat fram svar på mina frågor bara för att det inte finns någon annan tid. Sen kan BUP inte erbjuda stöd till skolan, det ska Centrala Elevhälsan sköta, men de känner ju inte mitt barn och kan ju inte ge råd om vad som är bäst för oss. Idag på ett skolmöte bad skolpersonalen om hjälp från BUP, just med argumentet att de vill ha råd av någon som känner eleven, men det gick inte.
Jag tror att terapeuterna vill väl, men de har en på tok för stor arbetsbelastning så de måste begränsa kontakterna. Jag undrar hur vårdkedjan ser ut för de familjer som drabbas av ett stort trauma efter en trafikolycka. Eller när ett barn får cancer. Är det föräldrarna som ska styra hela vårdkedjan där med? Nej, jag tror att bara för att det handlar om psykisk ohälsa blir man sämre behandlad. Beslutsfattare förstår inte att psykisk sjukdom är lika allvarlig som fysisk och ställer oerhörda krav på de drabbade och de drabbades familjer. Det handlar ju inte bara om personligt lidande, det handlar om föräldrar som inte kan sköta sitt arbete, föräldrar som blir utbrända och barn som far illa på grund av ett systemfel. Hur får man till en förändring?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar