Jonas är 13 år. Mamma har upptäckt att Jonas är allt tröttare och hostar mycket. Till slut tar hon Jonas till doktorn. Doktorn säger: det verkar vara Astma, men vi kan inte veta säkert förrän vi har gjort några tester. Det är ungefär två års kö för dessa tester, vi kallar er när det är er tur.
Mamma blir rädd. Astma! Jag har hört att man kan dö av det! Doktorn beklagar, ja, det kan vara en allvarlig sjukdom, men det är många som har besvär och vi måste hjälpa barnen i turordning.
Men vad kan jag göra för att hjälpa honom, frågar mamma. Doktorn svarar: nu är fokus på Jonas, om du behöver hjälp och stöd får du kontakta din egen doktor.
Mamma kontaktar skolan och berättar att man misstänker att Jonas har astma. Skolan klappar mamma på axeln och säger tryggt att de är duktiga på att hantera barn med astma. De har väl inarbetade rutiner för hur barn med astma ska tas omhand. Mamma drar en lättnadens suck att det äntligen finns någon som förstår. Precis innan mamma ska gå säger specialpedagogen: du vet väl att du måste städa ordentligt hemma, annars kan Jonas astma försämras. Jaha, sa mamma, det visste hon inte men lyder lydigt rådet eftersom hon vill göra allt hon kan för Jonas.
Efter en tid kontaktar skolan mamma. De vill ha ett möte. På mötet förklarar rektorn dystert att Jonas har slumrat till på lektionen. Rektorn säger att detta inte är ett acceptabelt beteende. Städar verkligen mamma ordentligt hemma? De kan inte hjälpa Jonas om inte mamma städar hemma.
Mamma är förtvivlad, hemmet är skinande rent, det finns inte ett dammkorn i huset. När pappa hör vad rektorn sagt blir han rosenrasande arg. -Jonas har ju inga problem med astman hemma, det är ju i skolan han får svårt att andas! Hur kan det har med vår städning att göra! Jonas pappa ordnar ett möte med skolan och skäller ut rektorn. Rektorn svarar med att anklaga föräldrarna för att den dåliga hygienen i hemmet gör att Jonas har för låg närvaro i skolan. Det är ju faktiskt skolplikt och det är föräldrarnas ansvar att Jonas kommer till skolan annars kan inte skolan göra något. Dessutom måste föräldrarna se till att Jonas är vaken på lektionerna, de kan inte acceptera att ett barn somnar hur som helst.
Som tur är ska Jonas snart börja i sjuan och byta skola. Föräldrarna ordnar ett möte med nya skolan och berättar om de problem som Jonas har haft. Nya skolan kommer direkt med förslag på hur de ska kunna anpassa lokaler och undervisning för att Jonas ska må så bra som möjligt. Är han allergisk mot något? Kan det vara något i den gamla skolmiljön som Jonas reagerade mot? Föräldrarna blir lite rådvilla, de vet inte, och någon utredning har de ju inte fått eftersom det inte ens gått ett år av kötiden. Specialpedagogerna föreslår att de ska prova lite olika lokaler, kanske till och med hemundervisning en period eftersom Jonas verkar må bättre hemma. Kanske kan de tillsammans hitta bästa sätt att hjälpa Jonas. Skolan undrar också om Jonas läkare kan stötta dem och ge dem råd om hur man bäst hjälper Jonas, det vore bra eftersom läkaren känner just Jonas problem eftersom astma kan visa sig på olika sätt. När föräldrarna tar frågan till läkaren så svarar han: tyvärr, det ingår inte i vårt uppdrag.
Nya skolan kämpar på och man upptäcker att Jonas mår bättre i en mindre klass. Barn med pälsdjur hemma kan förvärra Jonas besvär så man delar upp klassen så att Jonas slipper exponeras för pälsdjursallergen. Jonas blir snabbt bättre i sin astma och kan klara av skolan utan problem.
Låter det vansinnigt? Javisst men detta är hur jag upplever det som mamma till ett barn med neuropsykiatriskt funktionshinder. Byt ut astma mot vilken neuropsykiatrisk diagnos som helst så är jag övertygad att många föräldrar känner igen sin vardag. Javisst lite tillspetsat och subjektivt, men inte så långt från sanningen som jag skulle önska. Jag kände att jag måste lägga in ett lyckligt slut, för det går ju, om man vet hur man ska göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar