Jag har de senaste veckorna ägnat allt mer tid tillsammans med min kära basgrupp. Grupparbete, obduktion, lite mer grupparbete och så vanligt basgruppsarbete. Vi sitter och löser uppgift på uppgift tillsammans hela dagarna. Jag ser väldigt lite av min familj, men de är söta när de sover.
Det kanske har kommit till ett läge där det skulle fungera mer praktiskt om min basgrupp flyttade hem till mig så kunde vi sitta och skriva spännande alster om bromerade flamskyddsmedel i mitt kök... härligt påhejade av mina barn. Maken kanske till och med skulle kunna ställa upp som hjärtpatient så att de fick höra en riktig mitralisinsufficiens. Tänk så mysigt vi skulle kunna ha det.
Eller också kan vi ockupera ett rum på skolan och bosätta oss där.
Eller också kanske grupparbetena tar slut så småningom... jag är ju en obotlig optimist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar