Misströstar

När jag läser om dottern kompis, blir jag så ledsen. Visst vet jag att det kanske inte kunde gått att rädda henne ändå, men det känns så onödigt. Det minsta man kan begära är att oroliga föräldrar möts med respekt när de kommer in med sina sjuka barn.

Usch, jag blir så ledsen att jag inte vet vad jag ska skriva.

Attans

Ostbågarna är slut och Idolfinalen börjar först om två timmar... Hur ska detta gå???

Wow

Fredag eftermiddag och jag känner mig inte totalt slut, som jag gjort de senaste veckorna. Full av kraft satte jag mig på bussen hem och började lösa en sudoku på min telefon. Men det gick trögt. Det tog tid. Ögonlocken började kännas tunga. Till slut gav jag upp, la undan telefonen och somnade på stört.

Jag var visst inte så pigg som jag trodde.

Men snart är det Idolfinal! Det är nog tur att jag vilade lite så att jag orkar hålla mig vaken hela programmet.

Snart...

är det dags för tenta-P igen. Jag har börjat samla gamla tentor, fundera på strategi och samla kraft. Men det känns rätt bra. Fantastiskt att jag har klarat hela terminen med tanke på hur den började.

Men innan tenta-P börjar på riktigt, tänkte jag ta ledigt några dagar och fira jul. Tentan är den 15:e januari, sen är det bara att tuta och köra.

Förlåt mig för jag har syndat...

Sonen: Mamma kan vi inte göra det där du gjorde när jag var tre år (betyder egentligen för mer än en månad sen).
Jag såg den sugande blicken, fokuserad men samtidigt lite irrande efter snabba kolhydrater och fett. Jag låtsades inte förstå.
"Vad menar du?"
-Det där som du brukar göra... med smör och socker...

Det är bara att ge upp. En sockerknarkande mamma har spridit sin last till sina barn. Jag har försökt att ta mina shots i smyg, men barnen är listiga. Dessutom hade abstinensen börjat sätta in även på mig.

Ok, vi har ju faktiskt riktigt smör i kylen, så vi gör chokladbollar. Pappa och dottern sniffar sig in i köket. Bara ordet chokladboll får dem att samlas och febril aktivitet råder för att stilla sockerabstinensen.

Nu en stund och massa onyttigheter senare kommer det dåliga samvetet.

Mina barn är sockernarkomaner. Som sin mor.

Barn

Jag var med i skolan en stund idag. Fröken började prata om den döda flickan, då viftar ett barn med handen:
"Fröken fröken, jag har en lös tand!"

Det är lite befriande med barnens bekymmerslöshet. Vuxna skapar lätt en tung stämning som effektivt lättas upp av barnen som befinner sig här och nu med stora och små händelser.

Barn är sköna.

När det som inte får hända händer

I söndags dog en nioårig flicka på grund av en infektion som startade i en tand. Flickan gick i min dotters klass.

Jag känner inte familjen, men jag känner för dem.

Det borde inte få hända.