När jag läser om autism slår det mig vilken stor skillnad det är mellan olika vetenskaper och deras sätt att angripa problem. Jag är neurobiolog, jag är van att basera allt jag gör på de kända fakta som finns och därifrån bygga vidare på hypoteser som jag bekräftar eller förkastar med hjälp av försök. Inom psykiatrin och psykologin är det mycket tyckande. Det beror naturligtvis på att våra personligheter är så komplexa och svåra att strukturera och kategorisera att det inte går att göra det till någon exakt vetenskap. Inom psykologin bygger man modeller utifrån teorier skapade av någon drivande person. Namedropping är viktigt. Vi känner alla till Freud och hans teorier.
För att kunna föra en diskussion om hur vi ska jobba vidare anpassar jag mig till namedroppingsystemet och sitter och pluggar namn för glatta livet. Jag är notoriskt dålig på att lära mig namn så det är ett hårt jobb. Jag lär mig stava till Hejlskov, memorerar Aspeflo och så vidare. Det är viktigt. Jag tillhör nämligen kategorin "förälder". En förälder förstår ingenting per definition. Om en förälder har åsikter så har de fel, för de vet inget om hur man jobbar med barn. Denna slutsats baseras på mina erfarenheter under de två år jag har kämpat för hjälp. Som tur är gäller inte detta det team på BUP där vi nu äntligen har landat. I början lät jag mig nedslås av detta, men insåg ganska snabbt det absurda i situationen. På 80-talet beskylldes mammor för att orsaka autism på grund av bristande emotionell kontakt som störde anknytningen, jag har själv fått erfara beskyllningar från professionella personer att mitt barns problem beror på att jag är överbeskyddande. Det är ett rätt brett spektrum att använda när man vill hitta argument för varför det är föräldrarnas fel att ett barn har problem.
Så istället namedroppar jag, det är svårare att bemöta. "Enligt Hejlskov är det viktigt med ett lågaffektivt bemötande" låter bättre än att säga: "jag kan inte tvinga hen till skolan, det går inte för hen går sönder".
Det är så skönt att det också finns kloka personer som har en djup kunskap och förståelse för autismspektrumstörning. Hejlskov är ett exempel, men jag hittade också den här (nördsyndromet) boken, jag har bara börjat än men för varje sida jag läser blir klumpen i magen lite lättare att bära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar