Ja, jag är bitter. Och sur. Nej, snarare rosenrasande. Som jag ser det har hen inte fått tillräckligt stöd i skolan, och eftersom hen så gärna vill vara till lags har hen tagit i från tårna för att leva upp till förväntningarna tills hen gick i väggen. Visst borde jag ha förstått, det är lätt att vara efterklok, men jag har ingen formell utbildning om barn. Skolan däremot jobbar med barn, förvaltar barnen åt oss, och borde ha kunskap om vanliga neuropsykiatriska problem. Men, det visar sig att kompetensen brister. Vi pratar om en diagnos som minst 1% av alla barn har, alla lärare stöter på dessa barn.
Inom vården finns flera system som fångar upp vårdskador. Vi kan göra avvikelseanmälan och det finns Lex Maria utredningar. Naturligtvis fungerar inte systemen alltid optimalt, men det finns en vilja att fånga upp vårdfel för att lära sig av dem och undvika att de händer igen. När barn tar skada i skolan verkar det inte finnas någon som helst vilja att se sina egna fel. Som en ryggradsreflex skyller skolan på föräldrarna, de har minsann gjort allt man kan förvänta sig. Enda möjligheten att vad jag vet granska ett händelseförlopp är att som förälder anmäla till skolinspektionen, men när jag läser om tidigare anmälningar verkar det inte leda till konstruktiva förändringar i organisationen, utan mer pajkastning och "det var inte mitt fel" tänk. BUP är naturligtvis inkopplade och de häpnar över skolans inställning. Tyvärr håller de en låg profil med motiveringen att "vi har erfarenhet av att det inte blir bra om vi går in för hårt". Nähä, men det blev visst inte så bra nu heller.
Själv läser jag allt jag kan komma över eftersom jag har insett att det är jag som måste driva processen framåt, därför behöver jag snabbt bli kompetent barnpsykolog. Jag hittade den här artikeln där jag kände att de kunde ha skrivit om oss. Jag hittade också ett stödmaterial för skolan där jag kände igen mig mycket. Det är alltså inte första gången detta händer, hur kommer det sig då att skolan inte lär sig? En färsk enkät visar att trenden går åt fel håll, stödet försämras i skolan för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Jiang Millington skrev tydligt och bra i ett debattinlägg för dryga året sen: "Det är i skolan, inte hemma, som barnet inte kan vistas. Det är i skolan förändringarna behöver ske, i samverkan med skolan, hemmet, Bup, utbildningsförvaltningen och soc."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar