Hoppla

Självförtroendet är inte alltid på topp. I förrgår var en extremt pressad dag på akuten och jag gick hem med snurrande huvud. På morgonmötet inser jag att jag ska redovisa mina inläggningar, och jag kommer inte ihåg någonting, vad hade jag planerat? Räddades av överläkaren men gick från mötet med en liten klump i magen. Varför ställde de så vassa frågor? Klart jag skulle varit mer förberedd! Så i morse var jag förberedd och hade med mig anteckningar om mina inläggningar och rapporten gick som en dans. På vägen därifrån pratar jag med chefen som säger: "vad ska du göra när du är klar, du passar för det här". Jag blev så glad att jag nästan lovade att stanna, men det ska jag ju inte, jag ska ju bli geriatriker.