Så där!

Nu har jag sökt mitt första UL-vik!

Klart det inte var mitt fel

Det är ju automatlådan! På den gamla goda tiden när vi hade bil som man växlade med en spak kunde man hålla koll på hur fort man körde genom att veta ungefär hur motorn ska låta på olika växlar vid olika hastigheter. Nu har vi automat och den sköter sig ju själv. Jag gasar (ibland, ibland får bilen sköta det med) och om man missar att kolla hastigheten så drar det lätt iväg.

Det var det jag visste hela tiden, klart jag inte ansvarar för att jag körde för fort.

Mutter mutter mutter

Skitsur är jag. Och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag har haft körkort i 25 år. Fram till juni i år har jag kört HELT PRICKFRITT. Då fick jag min första fortkörningsbot. Idag fick jag min andra. Hur onödigt är inte det???? Ja, jag körde för fort. Men vaddå, måste de stå just där just då????

Ja tydligen. :(

Koder...

Varje dag är ett nytt demenstest. Jag behöver kod för att logga in till cosmic, mail1, mail2, mail3 (ja ok lite onödigt med så många olika mailadresser), fakturasystemet, för att betala med mina kort, för att handla på jobbet och säkert fler ställen som jag inte kommer ihåg nu. Det hade inte varit så svårt om jag hade fått möjlighet att välja kod EN gång och sen ha den. Men ibland blir jag tilldelad en kod, ibland får jag välja själv och helt plötsligt får jag ett meddelande om att jag måste byta. Det är där jag misslyckas i demenstestet. En kod på ett ställe en gång fixar jag. Men när jag har bytt kod på olika ställen tillräckligt många gånger är jag helt bortkollrad.

Man får lära sig att man inte får skriva ner sin kod och det låter ju vettigt. En hemlig kod är ju inte hemlig om andra kan läsa den. Men varför måste jag då byta den stup i kvarten? Finns någon normalt funtad människa som kommer ihåg vilken kod i ordningen man har efter sjuttonde bytet (de har ju varit så kluriga på It avdelningen så att man inte kan byta fram och tillbaka mellan två koder för det minns datorn).

Bära eller brista?

Har tryckt i mig större delen av apotekets förkylningssortiment. Nu åker jag till skolan. Funkar det inte får jag åka hem igen... Ska bara sitta på föreläsningar, inga operationer idag :p

Minnet är bra men... eller inte

Förkylningen och jag bråkar fortfarande. Jag tycker att det är dags att masa mig ur sängen, förkylningen tycker att jag borde vara glad, vi som har det så mysigt hemma i vår ensamhet.

Jag har glömt min kalender på jobbet vilket gör mig helt handikappad. Delar av min hjärna är nämligen kvar i kalendern. Nåväl, jag hade en vag känsla av att jag skulle på föräldramöte denna vecka, jag visste inte riktigt vilken dag men tyckte ändå det var bäst att ringa fröken och fråga när jag hade sagt att jag skulle träffa dem. Jodå, jag har lovat att komma idag kl 15:30. Ja, det visste jag ju hela tiden hostade jag fram och klappade mig själv på huvudet för att jag varit så duktig. Ända tills telefonen ringde och en tjej från basgruppen jag sitter i som lärare ringde. Eeeeh, vi undrar var du är, säger hon. Eeeeh är det basgrupp nu???? frågar jag. Ja, svarar hon. Bara att be om ursäkt och fixa fika till nästa gång, men jag kände mig inte så duktig längre.

Så imorgon får jag väl masa mig iväg till jobbet, åtminstone för att hämta kalendern för vem vet vad jag har lovat vem. Inte jag i alla fall.

Flyg dumma virus flyg

Eller hur gör man. Jag hade ju bestämt att jag skulle vara i sängen 2 dagar och sen bli frisk. Inte vara i sängen 2 dagar och sen tar viruset ny fart.

Dags för lite alternativa metoder alltså. Jag tror ju inte på homeopati så jag tänkte mig något mer trovärdigt som troll-ramsor.

"Flyg dumma virus flyg och kom aldrig igen.

Ät stora makrofager ät, så att ni nästan spricker."

Mer kreativ än så blir jag tydligen inte idag.

Host och fräs

I tisdags fick jag mitt första blodtrycksfall under operation. Attans vad fort det gick. Alla verkar dock vana vid yra kandidater så de tackade mig så mycket för att jag hade vett att dra mig ur innan jag svimmade i såret. Jag tyckte ändå det var grymt pinsamt. Jag var skakig i benen hela dagen så jag vågade mig inte tillbaka in till operationen. Lite förvånad också för jag har klarat av betydligt jobbigare operationsövningar tidigare, men kan det ha varit ett elakt virus som spelade mig ett spratt för i torsdags däckade jag totalt med en rejäl förkylning. Nästan så att jag hoppas det, hur ska jag annars våga mig in i en operationssal igen?

På riktigt

Igår var det AT-info. Om ett år ska jag söka AT. Det är inte långt borta. Ett år går med rasande hastighet. Nästa sommar är ännu närmre. Så nära att det är dags att börja fundera på sommarjobb fick jag veta. De vill ha in ansökningarna redan nu. Men hallå! Sommaren är inte slut än - gräset är fortfarande grönt och vinden är ljum. Nästa sommar är väl långt borta?

Sen slog det mig, jag ska söka mitt första underläkarjobb NU! Snart är jag underläkare och ska ut på riktigt. Med eget ansvar. Jag ska inte längre stå ett halvt steg bakom en riktigt doktor och se på utan jag ska göra själv. Ta ansvar själv. Tänka själv. Fatta vad läskigt. Jag kan ju ingenting.

Men jag är nog som de flesta läkarstudenter och det är inte första gången en underläkare går ut på sitt första vik. Jag får väl göra mitt bästa helt enkelt.

Men först ska jag ju få ett vik...

Bland borrar, mejslar och skruvar

Ja, som ni förstår så är jag placerad på ortopeden. Jag var förberedd på att det var en snickeriverkstad, men blev ändå förvånad. Undrar om ortopeder frilansar som finsnickare eller om de är så less på att skruva så att de aldrig ens renoverar hemma.

Jag gillar ortopedi. Det är konkret, man hjälper patienterna och känner att man gör nytta. Utom möjligen när någon kommer in med diskbråck, det är inte så mycket att göra då. Jag var 12 timmar på akuten igår, det var lite för mycket av det goda, är helt slut idag. Men kul var det.