Minnet är bra men... eller inte

Förkylningen och jag bråkar fortfarande. Jag tycker att det är dags att masa mig ur sängen, förkylningen tycker att jag borde vara glad, vi som har det så mysigt hemma i vår ensamhet.

Jag har glömt min kalender på jobbet vilket gör mig helt handikappad. Delar av min hjärna är nämligen kvar i kalendern. Nåväl, jag hade en vag känsla av att jag skulle på föräldramöte denna vecka, jag visste inte riktigt vilken dag men tyckte ändå det var bäst att ringa fröken och fråga när jag hade sagt att jag skulle träffa dem. Jodå, jag har lovat att komma idag kl 15:30. Ja, det visste jag ju hela tiden hostade jag fram och klappade mig själv på huvudet för att jag varit så duktig. Ända tills telefonen ringde och en tjej från basgruppen jag sitter i som lärare ringde. Eeeeh, vi undrar var du är, säger hon. Eeeeh är det basgrupp nu???? frågar jag. Ja, svarar hon. Bara att be om ursäkt och fixa fika till nästa gång, men jag kände mig inte så duktig längre.

Så imorgon får jag väl masa mig iväg till jobbet, åtminstone för att hämta kalendern för vem vet vad jag har lovat vem. Inte jag i alla fall.