Som när dottern frågade varför människor tycker om bananer. "För att vi är släkt med aporna" svarade jag.
Eller när sonen stolt visade upp att han tagit med sig åtta gratispennor från IKEA. Var går gränsen för snatteri? Jag orkade inte ta den diskussionen just då och sen är det för sent.
Andra tillfällen får mig att känna mig som en fantastisk mamma fastän det egentligen inte är min förtjänst. Vi var i en leksaksbutik och upptäckte att LEGO byggsatsen som sonen sparar till såldes ut för halva priset (dvs 499 istället för 999:-). Sonen hade nästan sparat ihop tillräckligt så med intecknande av två veckopengar kunde han köpa den. Med en min av glädje och stolthet spatserade han ut ur affären och det fick mig också att känna mig stolt och glad, fastän det egentligen är sonen som förtjänar all ära.
Ibland försöker jag intala mig att min tomatmani egentligen är för barnens skull, för att de ska lära sig hur ett frö kan bli till en planta som bär frukt. Problemet är bara att barnen är totalt ointresserade av tomatodlingen så inte ens jag kan lura i mig att det skulle vara för deras skull. Värre laster kan man dock ha, så jag tänker fortsätta med mina tomater och njuta av varje sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar