Stolt

Har just gått igenom halva histolådan för temat. Sen ska jag titta lite på shotgun histology, efter det är jag nästan patolog.

The heat is on...

Jag sitter och slöläser en pubmedsökning i min mailbox. Lite ointresserad, egentligen får jag fortfarande denna sökning mest för att jag inte orkat ta bort den.

Plötsligt vaknar jag till. Vad står det? Men... då stämmer ju vår hypotes som vi egentligen inte trodde på. Men... de har väl inte gjort det vi ska göra? Nej, phu! Men nära. Och det verkar som vi har något jättespännande på gång. Nu är det helt plötsligt bråttom. Vi vill inte att någon annan ska hinna före med vårt fynd!

Det är just det här som gör att forskning är så spännande. :)

Det drar ihop sig

Snart är det tenta. Inte vilken tenta som helst, den är svår och känns oöverskådlig. Men, det är ju 2,5 veckor kvar, det kanske faller på plats. En liten tröst är att alla i klassen verkar känna likadant. Det är konstigt att det kan kännas bra att andra har lika mycket tentaångest :)

Nu läser vi dessutom om bipolär sjukdom, vem som helst kan bli knäpp av det :p

Sommartid

Kan någon förklara för mig varför hela samhället ska ska ställa om klockan en timme varje vår och varje höst. Jo, det är klart att jag förstår att alla måste göra det för att undvika kaos, men jag undrar mer vad som är vitsen med sommartid.

På måndag kommer alla sömniga till jobbet eftersom de tvingats gå upp en timme tidigare än vanligt. Förutom de som glömt att ställa om klockan, som följdaktligen kommer en timme för sent. Sen kommer hela veckan kännas tung. Efter en vecka har alla glömt bort manövern.

Om man räknar på vad det kostar i arbetstid... låt säga att alla tio miljoner i Sverige ägnar 10 sekunder åt att ställa om sina klockor (grovt skattat) då går det åt 100 miljoner sekunder eller 1,7 miljoner minuter eller 28 000 timmar vilket motsvarar ungefär 14 heltidsarbeten. Vilken samhällskostnad!

Jag har ett mycket bättre förslag. Vi struntar i sommartiden och istället kan alla skicka 50 öre till mig för att visa sin uppskattning över att jag kom på denna briljanta idé och för att de sparat de genomsnittliga 10 sekunderna av sitt liv.

Student på riktigt

Jag har inte varit speciellt aktiv i studentlivet. Inte alls för att vara ärlig. Jag hinner inte med helt enkelt. Men igår hade vår basgrupp återträff. Vi träffades hemma hos en som bodde nära, lagade pizza och såg på film. Det var jättemysigt och jag fick känna mig som student ett tag. Det var länge sen jag levde det livet och jag kunde känna en viss saknad. Men ändå mest glädje, för jag njöt i fulla drag.

Så tack fd bg 8 för en trevlig kväll!

Norrköping 2010-03-26

Aldrig har väl våren varit så efterlängtad?

Prosit

Nu är det dags för en ny pollensäsong. Al och hassel har kommit till Linköping. Det erfor jag i morse. Aaaaaaa... tjo!

Att vara äldre läkarstudent

En manlig kursare i 20-års åldern sa en gång: Jag tror jag har fått ovariecancer.

Det illustrerar rätt bra hur jag upplever det ibland. Man läser om massa symptom och känner efter. Alltid får man träff på något. När till och med 20-åringarna börjar tro att de har allvarliga sjukdomar är det inte så konstigt att jag som är 40+ och har krämpor både här och där kan börjar närma mig en hypokondri som är osund.

Neurologi är värst hittills. Lite stickningar i lilltån, huvudvärk, dimsyn (den kan ju inte bero på att jag läst för mycket), en fot som somnar. Allt kan broderas ut till olika neurodegenerativa sjukdomar.

Alla läkarstudenter borde få gå på anti-hypokondrikurs tycker jag. Det ska bli skönt när det här temat är slut.

Nu ska jag sätta mig och läsa om PD.

Dagen började med en utskällning

Idag skulle barnen vara lediga för att det var studiedag. Jag såg därför fram mot en morgon för mig själv. Inte en chans att de skulle vakna så tidigt av sig själva, jag har ju fått släpa dem ur sängen hela veckan.

Så när jag satt och åt frukost i godan ro, hörde jag steg i trappan. Båda två kommer ner. Sonen kommer in och skäller på mig:

-Mamma, du tar inte hand om ditt gosedjur!

-Öh, det gör jag visst. Ljög jag hämningslöst.

-Nej, den låg UNDER KUDDEN!

-Jo, men han sov ju...

-Mamma, du MÅSTE ta hand om din tiger.

Jo, jag fick förstås lova dyrt och heligt att ta bättre hand om min tiger i framtiden. Så slarvigt av mig att försumma mitt gosedjur.

Tungt

Sonen ska remitteras till barnkliniken för utredning om inflammatorisk tarmsjukdom. Det känns så jobbigt att jag inte ens orkar tänka på vad det kan innebära.

Föräldraskap

Ibland orkar man bara inte vara så där klok och genomtänkt som man skulle vilja vara.

Som när dottern frågade varför människor tycker om bananer. "För att vi är släkt med aporna" svarade jag.

Eller när sonen stolt visade upp att han tagit med sig åtta gratispennor från IKEA. Var går gränsen för snatteri? Jag orkade inte ta den diskussionen just då och sen är det för sent.

Andra tillfällen får mig att känna mig som en fantastisk mamma fastän det egentligen inte är min förtjänst. Vi var i en leksaksbutik och upptäckte att LEGO byggsatsen som sonen sparar till såldes ut för halva priset (dvs 499 istället för 999:-). Sonen hade nästan sparat ihop tillräckligt så med intecknande av två veckopengar kunde han köpa den. Med en min av glädje och stolthet spatserade han ut ur affären och det fick mig också att känna mig stolt och glad, fastän det egentligen är sonen som förtjänar all ära.

Ibland försöker jag intala mig att min tomatmani egentligen är för barnens skull, för att de ska lära sig hur ett frö kan bli till en planta som bär frukt. Problemet är bara att barnen är totalt ointresserade av tomatodlingen så inte ens jag kan lura i mig att det skulle vara för deras skull. Värre laster kan man dock ha, så jag tänker fortsätta med mina tomater och njuta av varje sekund.

Vårtecken!

Jag började på allvar tro på en ny istid men så hittade jag de här blommorna i en solig rabatt. Dessutom har jag tillbringat fikat i gassande och värmande sol på balkongen så nu - ÄNTLIGEN - börjar jag tro på att snön kommer förlora, det kommer en vår! Jag har ingen aning om varför bilden roteras, men ni får vrida på huvudet så blir det rätt.

Konferens

Torsdag till fredag åkte nästan hela institutionen på konferens. Vi fick höra bra föreläsningar och framför allt hade vi en trevlig fest på kvällen. Det är inte så ofta vi har möjlighet att umgås utanför arbetsmiljön och bara ha kul. Jag träffade nya människor som jag inte pratat med förut men som jobbar i samma hus och nygamla bekanta som jag inte sett på länge. Det gör otroligt mycket att träffas i andra sammanhang för man knyter mer personliga band och blir mer än en forskare. Eller bara det att hinna träffa sina vänner för att skvallra lite, en forskares vardag är stressig oavsett om man läser till läkare vid sidan av eller inte och det där "oviktiga pratet" som ändå är viktigt på en annan nivå hinns sällan med.

Trött

I morse var jag trött. Jag funderade på om det verkligen var nödvändigt att gå upp. En föreläsning om diagnostisering av hjärntumörer kan väl inte vara så viktigt?

Jo, inte ens kl 6 kunde jag få det till att vara oviktigt. Så nu har jag kommit i tid till föreläsningen, men är fortfarande trött.

Att ta eller inte ta panodil

Jag har funderat mycket på det där. Hur optimerar man sin sjukdomsperiod. Feber och prostaglandiner verkar ha många effekter som främjar immunsystemet och hämmar virus och bakteriers replikation. Därför borde man lida sig igenom febern för att få så kort sjukdomstid som möjligt. Men när man tar panodil, mår man så mycket bättre. Är det då bättre att ta panodil, må lite bättre även om man är sjuk lite längre eller ska man låta bli panodil och plåga sig genom förkylningen?

Hur tänker ni när ni är sådär lite lagom småsjuka?

Förkylt

Jag har känt att något varit på gång i flera dagar. Idag gick jag upp med ambitiösa planer men vid tio-tiden ville inte kroppen vara med längre. Så jag har legat och sovit och läst lite i Ganong. Till slut kände jag mig färdigvilad och försökte ta mig upp. Efter fem minuter tog kroppen slut igen. Den vill inte vara med idag helt enkelt. Skönt att det är helg så att jag kan vila i lugn och ro utan att behöva väga för och nackdelar med att missa saker i skolan. Ganong och jag håller på att bli allt bättre vänner. Sånt jag inte hittar i de andra böckerna brukar stå bra sammanfattat. Nu håller jag på med cirkulation i hjärnan och blod-hjärn barriären.

Nu är det slut på veckan...

och fredagsmyset är nästan slut. Jag har lovat barnen att baka scones och sockerkaka i helgen. Det känns som det kommer bli en helg i hälsans tecken. Jag har även laddat för de obligatoriska melodifestivalostbågarna imorgon. Jag ska njuta av varenda kalori.

Dottern frågade mig häromdagen om hon såg tjock ut. Det tog ett tag innan jag samlat mig och lyft upp hakan till normal position. Dottern är av modellen skinn och ben och ämnet har aldrig avhandlats hemma tidigare. Nääe, sa jag, varför undrar du det? Alla säger så, svarade dottern. Suck, hur hanterar man verkligheten? ... Tja, varför inte tröstäta?

Bissy bissy

Jag hinner inte med att skriva här längre. Eller också är det så att det inte händer något spännande, så jag har ingen drivkraft att skriva. Men nej, så är det inte, jag hinner ju inte ens hänga med och läsa andras bloggar. Det kanske är det som kallas att ha ett liv? Om jag hade haft mer tid, hade jag fotograferat och visat sonens oboyleende. Men nu får ni nöja er med att föreställa er hur en pojke som dricker oboy med hela ansiktet ser ut. Hur gullig som helst.

Jag kan också rapportera att årets första tomatfrön gror sedan en vecka. Jag har börjat bli lite orolig över att de inte vill sticka upp ur jorden, men då får jag väl peta ner några frön till. Årets tomatprojekt är annars ambitiöst. Det blir bifftomater i blandade kulörer: Tomato Rainbow Beefsteak Mixed (tyvärr kan man inte se vilken kulör det är på fröna), körsbärstomater också i blandade kulörer: Rainbow cherry mixed och Purple russian. Jag misstänker att det blir några plantor för mycket i år med...