Kolmården

Idag har jag varit i Kolmården. Tyvärr så har sonen haft feber inatt och maken är inte tillräckligt stark för krävande Kolmårdenpromenader, så dottern och jag fick åka själva (sonen tillfrisknade snabbt när han hörde vad vi skulle göra, men det dög inte, han fick inte följa med). Vi gick tipspromenad, men jag har inte allt för stora förhoppningar på att vinna eftersom det är sonen och maken som brukar sköta den biten (det har blivit åtskilliga böcker och DVD-filmer genom åren). Jag drömmer om att vinna en helg på hotellet, de har ju nischat in sig på spa-verksamhet. Precis vad jag skulle behöva. Att vinna är enda chansen för mig att kunna unna mig sådan lyx.

Det var kul att se djuren igen. Vi hann med allt man bör se inklusive delfinshow och nya noshörningsungen.

Dags att jag ägnar mig åt lite diskbråck.

H v dv rk

Det var någon reklam någon gång som skrev något liknande. Jag tycker det är en perfekt beskrivning. Tur att det finns medicin som kan fylla på lite vokaler.

Äntligen fredag

Jag trodde redan i måndags att det var fredag. Det berodde antagligen på att jag var trött efter helgens magsjukestrapatser. Sen har veckan känts evighetslång och jag har önskat att det var lördag morgon många gånger. Men klockan har ringt obönhörligt klockan 05:45 med ilskna uppmaningar om att sätta fart. Imorgon är det verkligen fredag och sen kommer en efterlängtad helg. Jag såg i kalendern att det är en hel månad kvar innan långhelgerna sätter in. Det verkar som det blir en lång trött vår.

Nya skrymslen av kroppen

Det var inte vinterkräksjuka :) Barnen var hemma i karantän hela måndagen. Själv åkte jag nervöst till Linköping och mådde tjyvtjockt, men det blev aldrig mer. Jag funderade hela dagen på vad jag skulle göra om jag började kräkas i Linköping. Att åka hem på en fullsatt buss laddad med spypåsar lockade inte.

Men jag slapp ju, så typiskt mig att ta ut olyckan i förväg. :p

Istället har det varit hårda pass på skolan. Vi har ägnat oss åt att titta på varandra in i minsta lilla vrå. Det som var mest spännande var att kika in i näsan. Wow, var det så det såg ut och den gick ju inåt inte uppåt som jag trodde. Jag har även studerat mina klasskamraters trumhinnor, ögonbottnar och halsmandlar. Ögonbotten var rätt spännande det med.

Jag har också förvånats något över vad jobbigt det verkar vara att var i 20-års åldern. Några klasskamrater klagade i början på veckan över att de var trötta. De hade varit tvungna att gå upp kl 06:00 för att se på Sverige-Finland i hockey. De var helt slut efter denna krävande uppoffring. Jag orkade inte ens berätta att jag går upp en kvart tidigare varje dag...

Igelkottar och björnar har fattat

Nu räcker det väl? Nytt oväder på väg står det i Aftonbladet. Jag vill gå i ide i min säng. Dra täcket över mig och inte sticka fram näsan förrän det går att cykla till bussen.

Jag tycker att all obligatorisk undervisning borde ställas in när det är mer än en meter snö ute.

Tick tack

Dottern har piggnat till. Nu går jag och väntar på att sonen och jag ska drabbas. Jag är supernojig vad gäller vinterkräksjukan. Jag mår illa av att bara höra ordet. Inkubationstiden är 1-2 dagar... nu är det bara att vänta.

Om ni är intresserade av att lära er mer om virala diarrésjukdomar och vinterkräksjukan kan titta på den här föreläsningen.

Så var den här igen...

tror jag iallafall. Bäst att ta ut allt elände i förskott.

Jag pratar om vinterkräksjukan.

Förra gången den kom innanför dörrarna cirkulerade den så att jag och dottern blev sjuka tre gånger var (varför blir man inte immun??? någon som vet?), sonen två gånger och maken med defekta gener klarade sig helt (avundsjuk - jag? kan för övrigt berätta att under de snart 20 åren jag känt honom har han kräkts EN gång, livet är orättvist).

Jag laddar därför med korin, handsprit och tvättmedel för snart kommer stora städmanin att utbryta.

Men det är klart. Det kanske bara är något hon ätit... vi får väl se.

Insnöad

SMHI rekommenderar att man inte ska ge sig ut om det inte är absolut nödvändigt. Okej då, tänkte jag. Sov till klockan 10. Sen åt jag en lång frukost. Surfade in och fastnade på Eniros skattjakt. Hur kul som helst. Plötsligt hade flera timmar gått.

Nu ska jag ändå trotsa SMHI och pulsa över till bassängen för att simma lite. Sen får vi se om orken räcker för att läsa lite om näsan.

Jag lär mig

Med en hjärtpatient hemma tog jag beslutet att investera i en blodtrycksmätare. Helst hade jag velat haft en manuell med manometer, men jag ville handla på Amazon för att utnyttja ett presentkort, och den manuella gick inte att köpa i Sverige. Det fick bli en automatisk istället.

Blodtrycksmätaren kom igår. Maken och jag började roa oss på en gång. Makens vänstra arm 100/60. Höger arm 120/60. Men hallå - det måste vara fel. Det ska ju vara samma tryck i båda armarna. Jag testade mig och jag hade samma tryck i båda armarna. Vi testade maken igen. Fortfarande 20 mm högre i vänster arm. Min hjärna börjar gå på högvarv. Varför stämmer det inte? Vad kan orsaka lägre tryck i en arm? Propp? Jag går igenom anatomin i huvudet. Egentligen för mig själv, men tydligen hade jag pratat högt.

Maken säger försiktigt: Jag har ju i och för sig en kabel i blodkärlet på vänster sida...

Jag pustar ut. Så är det ju. Pacemakerkabeln påverkar trycket i vänster arm. Vi behöver inte åka till akuten. :)

Joho mera snö!

Eller var är våren? Fåglarna kvittrar/kraxar på morgonen. Ljuset bryter försiktigt fram när jag går till bussen i arla morgonstund. Om solen skulle våga sig fram under dagen, kan jag känna att strålarna värmer lite grann. Det är nästan så att jag börjar tro att våren är på väg. Jag har börjat fundera på var sjutton jag la mina tomatfrön som jag köpte vid årsskiftet. Snart får jag sätta dem i jorden. Men så läser jag i tidningen att några decimeter snö väntas. Trafikkaos som vanligt. Och jag som inte ens har tänkt ta bilen till jobbet. Våren känns långt borta.

Jag tröstade mig med att köpa krokofanter. De smälte i munnen och jag blev på lite gott humör för jag tycker att krokofant är ett så roligt ord.

Ingen rast och ingen ro

Ögat är passé. Nu är det örat och balansen som gäller. Tills på torsdag. Jag tror att tempot når all time high just nu. Men lite kul är det ändå...

Bandyskola och söndagmornar

Idag kom vi till bandyskolan i god tid. Det vill säga 10 minuter i 10. Det var lugnt och stilla. Jag fixade med barnens skridskor och de gick på plan. En minut i 10 kommer barnfamiljerna rusande. Mammor och pappor stressade: Skynda skynda, det börjar nu! På med skridskor i raketfart och ut med barnen på isen, något för sent. Jag har själv alltid tillhört denna grupp föräldrar tidigare och alltid trott att det bara var vi som hade så svårt att passa tiden. Det var lite roligt att se, och känna igen sig själv :)

The haunting eye

Det skulle kunna vara titeln på en skräckfilm men det är min verklighet. Jag borde ha läst idag, men har inte orkat. Nu börjar jag inse att melodifestivalen börjar snart och då kan man ju inte läsa om ögon hur hjärnan skapar bilder och sånt. Så det dåliga samvetet har slagit till, det är därför jag sitter här och skriver. Lika kreativt som alltid.

Jag borde memorera kranialnerverna också. Det får bli en annan dag. Om jag vilar idag kommer jag nog kunna absorbera allt jag läser imorgon, eller vad tror ni?

Nya (för) djärva grepp

Jag sa till barnen idag: I helgen kan väl ni ta en varsin kasse och plocka i leksaker som ni inte använder längre så att vi kan få undan dem.

Dottern: Jag använder alla mina leksaker.

Sonen: Jag älskar ALLA mina leksaker, jag kan inte ta bort några.

En kasse skulle utgöra max 1 promille av totala mängden leksaker, jag förstår att ett så stort ingrepp på deras liv gör dem alldeles tårögda.

Jag känner att jag börjar mobilisera till strid. Snart blir det en leksak in = en leksak ut som gäller.

Nähä

Neurotemat startar med en rivstart. Jag trodde jag skulle ha lite gratis, men jag sitter som ett fån med detaljer upp över ögonen. Jo, det var just det - ögat. Att en så liten del av kroppen kunde vara så komplex. Nåja, det känns iallafall som en viktig lucka håller på att fyllas igen. Denna kurs varar 9 veckor, jag får försöka hålla tempot uppe. Jag vill så gärna klara allt denna termin så att jag kan komma ut i verkligheten... nej förlåt kliniken.

Pruttprat

-Mamma, pruttar alla människor?

-Ja

-Men mamma, kan man låta bli att prutta om man inte vill?

-Nej, vill det ut så kommer det ut.

-Mamma, pruttar prinsessor?

-Ja

Sen blev jag lite mer tveksam. Om någon prinsessa läser detta, får ni gärna kommentera om jag hade rätt eller inte.

Som en skalbagge på rygg

Jag har haft problem med nacken hela veckan men igår kulminerade det när jag lyfte armarna, det snäppte till i nacken och sen var den orörlig. Jag gick ändå på min Afrikanska dans, jag tänkte att jag behövde bli av med lite spänningar. Det gick bra under dansen. Det gick bra efteråt. Jag gick och la mig och somnade...

Några timmar senare vaknade jag och kunde inte röra mig. Vad jag än gjorde kom en djävulusisk smärta från nacken ut i armen. Jag låg och sprattlade i sängen, kunde rotera lite försiktigt motsols, men kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle kunna lyfta huvudet från kudden. Efter att ha sprattlat i vad som kändes som en evighet kom jag på ett sätt att ta mig upp och jag ringde desperat till sjukvårdsrådgivningen. Jag fick lite tips, tog värktabletter och en varm dusch. Det hjälpte, jag blev av med den mest akuta smärtan och gick och la mig igen. Lite orolig, kommer jag att kunna ta mig upp ur sängen när jag vaknar?

Som tur är så var det bättre, jag har ont, men det är hanterbart. Jag ska aldrig slarva med simningen mer...

Hmmm...

Jag hade en känsla av att det var något jag glömt hela hösten...

Hobbyvetenskap

I en liten klinisk studie som utförs hemma (berätta inte för någon, jag har inget etiskt tillstånd) har jag kommit fram till att barn växer periodvis (n=2). Först händer ingenting, sen ingenting och plötsligt över en natt växer de en centimeter. Nu återstår att ta reda på varför det blir så.

Funderar

Jag har funderat vidare på varför jag blev så frustrerad på akuten i fredags. Vi blev tagna på allvar, maken blev ordentligt undersökt och vi fick allmänt ett bra mottagande. Så vad var det jag tyckte var så fel?

Efter lite tankeverksamhet kom jag på att det beror på att i sin iver att skicka hem patienter från avdelningen skapas ett systemfel där patienter som får komplikationer inte vet var de ska ta vägen. En post-operativ patient kan behöva stöd och råd, uppföljning på ny medicinering med mera utan att behöva åka till akuten. Jag tycker det är bra att patienter får åka hem, men det saknas en organisation att ta hand om utskrivna patienter (som ofta är rätt sjuka och orkeslösa och inte orkar ringa runt själva). Jag har råkat ut för liknande problem efter en av mina operationer.

Jag kanske blir upplyst när jag börjar mina kliniska terminer, eller inte. Det återstår att se.

Sjukvårdsorganisation

Den person som lyckas effektivisera landstinget är värd en bragdmedalj.

Maken har blivit långsamt sämre under veckan. Inget akut men det går inte åt rätt håll. Jag ringde hjärtenheten, men de anser att när han är utskriven så måste han till akuten om han inte mår bra. Jag tyckte att akuten nog hade tillräckligt att göra en fredageftermiddag utan att ta hand om postoperativa icke-akuta problem så jag ringde vårdcentralen. De var hjälpsamma, men sa att de inte vill ta ansvar för ett så komplext fall utan hänvisade också till akuten. Jag lät väl tveksam så sköterskan gick och konsulterade en läkare och gav mig sen vad som kan liknas vid en order att åka till akuten med honom. Det var nog bra, för vi hade väl skjutit på det några dagar till annars. Men akuten är inte kul en fredag eftermiddag. Maken hamnade på en brits i korridoren och där fick vi vänta. Och vänta. Lite provtagning. Sen vänta.

Makens ordinarie läkare svischar förbi (trött, jag gissar att han såg fram emot en ledig fredagkväll). Han frågar om det inte var bestämt att maken skulle på ultraljud en vecka efter utskrivning (typ i förrgår). Jo, det hade blivit bestämt så, men kallelsen till utraljud var ytterligare en vecka senare. Läkaren suckar och säger att han ska försöka få fram ett ultraljud. Svischar iväg.

Väntan igen. Någon timme senare kommer akutläkaren. Proverna ser bra ut, men han kollar blodtryck i liggande och stående och det visar sig snabbt att det handlar om postural hypotension. Beta-blockarna sätts ut, återbesök till ordinarie läkare nästa vecka och sen blir vi frisläppta.

Man ska väl vara glad över att de gör en ordentligt utredning och jag förstår att vårdcentralen inte vill ta ansvar för en postoperativ hjärtpatient. Jag kan samtidigt känna att ett besök till en sköterska på hjärtkliniken alternativt vårdcentralen hade räckt för att konstatera det som vi redan misstänkte. Det krävs att man är frisk för att navigera i vårdkedjan, hur gör ensamstående när de behöver hjälp och inte orkar ringa runt? Jag är ändå rätt begåvad när det gäller att fixa hjälp åt mina nära (jag är dock usel på att få hjälp själv). Men det är inte lätt.

Ny diagnos

Jag är lite sjukligt fixerad vid ICD-koder (ni kanske har märkt det). Jag har nu upptäckt en ny sjukdom, ja det är inte helt ny för efter lite googlande hittade jag andra bloggare som upplevt samma problem. Jag tar mig friheten att döpa denna "nya" sjukdom: Mikroskopsjuka. Man blir yr och illamående av att sitta för länge vid ett mikroskop. Jag sätter in Z71.1 som Doktoranden så vänligt visat mig tidigare. Funkar på det mesta.

Någon måste ha lagt nåt i kaffet...

Jag dansar runt i köket, steker Scans köttbullar, kokar spagetti och tycker att jag har det hur bra som helst.

Antingen har någon spetsat mitt kaffe eller också är det lite glädjerus från tentaresultatet som ligger kvar.

Det är kul att vara glad :)

Dålig vana

Jag brukar åka buss till jobbet/skolan. Jag gillar bussåkandet. Det är fritid där jag kan sova, jobba, plugga eller meditera. Allt efter humör och ork. Ibland måste jag dock ta bilen. Det gillar jag inte. När man kör måste man ju vara vaken och ägna sig åt att just köra bil.

Av någon outgrundlig anledning infaller dessa dagar alltid när det är snöstorm och trafikkaos, ja vintertid alltså. Idag med. Så jag har ägnat allt för lång tid med att puttra fram på motorvägen i 60 (utom när det var stopp i andra filen för en olycka, då drogs hastigheten ner till 30). Jag kom för sent naturligtvis, men jag kom fram. Det är det som räknas.

Idag lyckades jag mot alla odds hitta en parkeringsplats på personalparkeringen! Jag blev så glad att jag funderade på om jag skulle gå och köpa en triss-lott också. Men eftersom jag var så sen hoppade jag över det. Det hade säkert blivit en miljon...

Good news

Jag har klarat tentan!!!!