Maken har blivit långsamt sämre under veckan. Inget akut men det går inte åt rätt håll. Jag ringde hjärtenheten, men de anser att när han är utskriven så måste han till akuten om han inte mår bra. Jag tyckte att akuten nog hade tillräckligt att göra en fredageftermiddag utan att ta hand om postoperativa icke-akuta problem så jag ringde vårdcentralen. De var hjälpsamma, men sa att de inte vill ta ansvar för ett så komplext fall utan hänvisade också till akuten. Jag lät väl tveksam så sköterskan gick och konsulterade en läkare och gav mig sen vad som kan liknas vid en order att åka till akuten med honom. Det var nog bra, för vi hade väl skjutit på det några dagar till annars. Men akuten är inte kul en fredag eftermiddag. Maken hamnade på en brits i korridoren och där fick vi vänta. Och vänta. Lite provtagning. Sen vänta.
Makens ordinarie läkare svischar förbi (trött, jag gissar att han såg fram emot en ledig fredagkväll). Han frågar om det inte var bestämt att maken skulle på ultraljud en vecka efter utskrivning (typ i förrgår). Jo, det hade blivit bestämt så, men kallelsen till utraljud var ytterligare en vecka senare. Läkaren suckar och säger att han ska försöka få fram ett ultraljud. Svischar iväg.
Väntan igen. Någon timme senare kommer akutläkaren. Proverna ser bra ut, men han kollar blodtryck i liggande och stående och det visar sig snabbt att det handlar om postural hypotension. Beta-blockarna sätts ut, återbesök till ordinarie läkare nästa vecka och sen blir vi frisläppta.
Man ska väl vara glad över att de gör en ordentligt utredning och jag förstår att vårdcentralen inte vill ta ansvar för en postoperativ hjärtpatient. Jag kan samtidigt känna att ett besök till en sköterska på hjärtkliniken alternativt vårdcentralen hade räckt för att konstatera det som vi redan misstänkte. Det krävs att man är frisk för att navigera i vårdkedjan, hur gör ensamstående när de behöver hjälp och inte orkar ringa runt? Jag är ändå rätt begåvad när det gäller att fixa hjälp åt mina nära (jag är dock usel på att få hjälp själv). Men det är inte lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar