En helt vanlig söndag...

Söndagar är bandyskoladag. Bandyskolan börjar kl 10.00 så jag masade mig motvilligt ur sängen kl 8 för att hinna i tid. Man kan tycka att två timmar är gott om tid - Ha!

Åt frukost i godan ro, sen började jag plocka fram kläder till barnen och leta reda på all utrustning som skulle med. Manade på barnen att de skulle klä sig, fixade oboy och packade väskor.

Sen skulle jag snabbt borsta tänderna. Någon hade glömt att sätta på kapsylen (inte jag!) och när jag tryckte på tuben sa det plötsligt splatt och tandkräm var sprayat över hela väggen. Kul! (not)

Jag tittade till barnen, de står fortfarande utan kläder. Jag började bli lite irriterad. Plötsligt hade klockan skuttat från 9.00 till 9.30. Nu var det inte gott om tid längre. Sonen sjöng på "We are the robots blipp blipp blipp blipp" (Ni kommer väl ihåg Kraftwerk). Men sonen som inte kunde texten hade en egen tolkning. Woe wa wa mawa blipp blipp blipp blipp. Det var gulligt första gången. Efter hundrade gången började jag undra var avstängningsknappen var.

Till slut var alla påklädda, alla vantar som sprungit och gömt sig spårade och barnen och jag på väg till bilen. Då började barnen bråka om vilken ingång till garaget vi skulle ta. En maktkamp som går ut på att se vem mamma ska hålla på. Jag valde den vanliga dörren vilket resulterade i att barnen stod och bråkade om vem som skulle genom dörren först. Då fick jag nog. Jag skrek till barnen att "Nu får ni skärpa er annar blir det #*# i mig ingen bandyskola".

Då började dottern gråta.

Suck. Jag fick trösta och förklara varför jag blivit arg och efter en stund hade jag mirakulöst nog fått in båda barnen i bilen. När jag ska navigera ut från den minimala parkeringsplatsen får jag närkontakt med en av pelarna. FAN! Jag ser tusenlapparna fladdra iväg. Jag som trodde jag lärt mig manövrera trots det bristande utrymmet.

Till slut kom vi iallafall iväg och på något mirakulöst sätt lyckades sonen komma i tid till samlingen (jag hjälpte honom snöra på skridskorna först) men dottern blev lite sen.

På väg hem muttrade jag över skadan på bilen men jag tänkte att det iallafall var tur att jag inte kört på någon annan bil, för det hade blivit så jobbigt att krångla med sånt. Det fixade sonen snabbt och lätt för så snart vi hade parkerat bilen smällde han upp dörren i grannens bil så att det blev en stor buckla. Vid det laget var jag så avtrubbad att jag inte ens orkade bli arg.

Så, det är väl inte en helt vanlig söndag. Lite för mycket plåtskador. Just nu känns det lite tungt.