...

Tänkte skriva något i min blogg, men tyvärr är det tomt i huvudet. Det finns inget att skriva om.

Nähä

Karriären som hockeymorsa är över. Sonen byter fritidsaktiviteter på löpande band. Jag kan inte påstå att jag är ledsen...

Jaha

Så har man blivit hockeymorsa... Det är först nu jag inser att det är ett heltidsarbete att skjutsa runt sina små skolbarn på alla aktiviteter de ska till.

Vårkänslor

Trots bistra minusgrader så börjar tomatkänslorna att spira i mig. Dags att så tomatfrön. Ok, lite tidigt, men vis av tidigare erfarenheter så brukar jag ju behöva en provomgång innan det kommer igång på riktigt. I år tänker jag inte investera i fröpåsar, det var ingen succé förra året, istället köpte jag en ask med lite blandade gula och röda tomater som jag samlat lite frön från.

Fortsättning följer...

Blogg också!

Dagarna rusar iväg. Nu har jag gjort klart vårdcentralplaceringen. Med lite ledsna ögon sa jag hejdå igår, för jag har tyckt det varit så roligt och de har varit så trevliga och snälla mot mig.

Patienterna har rusat förbi. Dagarna flyter ihop. Till slut vet jag inte om hon med knät var hos mig i förmiddags, eller var det i förrgår? Löjligt lycklig över att ha klarat av en rektoskopering nästan själv. Tanken slog mig att det har sina fördelar att vara förälder när man läser till läkare. Som mamma kommer en viss bajs och kräkvana på köpet.

Nu väntar två veckor föreläsning. Det ska bli skönt att få andas lite, och läsa lite, sen ska jag till kirurgiplacering och det lär väl inte något vilohem precis.

För övrigt så ska jag ägna helgen åt att ta det lugnt och tycka synd om mig själv. Jag tog bort ett födelsemärke långt ner på magen i onsdags. Troligen inget farligt, men som hudläkaren sa, vi vet inte vad det är så då tar vi bort det. Ingen big deal tyckte jag, men attans vad ont det har gjort. Måste sitta ytterst olämpligt så att det drar upp såret hela tiden. Jag har inte haft tid att ta det lugnt under veckan så då får jag ta till helgen istället. Maken tycker inte det minsta synd om mig. Han säger att jag kan återkomma när jag genomgått thoraxkirurgi, och vad svarar man på det? Jag får väl gå och oja mig lite inför dottern, hon är bra på sympati och tröstkramar.

Strålande dag

En fantastisk dag med gnistrande snö och strålande sol. Jag tog en skidtur på Himmelstalundsfältet. Ingen ville följa med mig, så jag fick åka själv. På plussidan hade jag inte med mig några tjuriga barn som ville hem, på minussidan hade jag inte med mig några tjuriga barn som jag kunde åka efter och låtsas som att jag åkte sakta för deras skull.

Jag masade fram på spåret och den ena åkaren efter den andra åkte förbi mig. Jag kan inte skylla på vallan, inte på vädret inte på något. Utom undertecknad. Jag har urkass kondition helt enkelt. Men skönt var det.

VAB

Jag hade precis hunnit göra klart tre diktat som låg och väntade sen gårdagen när de ringde från dotterns skola. Hon var blek och mådde illa. Maken var ute och körde på okänd plats i mellansverige i snöyran, så det var bara att hämta matlådan från kylen och börja pulsa hem igen. Det känns ändå skönt att ha hunnit med diktaten, nästa vecka lär patienterna vara helt utraderade från minnesbanken.

Dottern verkar inte speciellt sjuk, hon vill mest bli servad med frukt och julmust. Så illamående är hon nog inte. Jag blir däremot väldigt sömnig av att vara hemma, ska nog ta mig en eftermiddagslur.