Det blir aldrig som man tänkt sig...

3 år kvar av ST, i princip allt är randning på andra kliniker. Jag har ingen lust alls att hoppa runt på nya arbetsplatser var tredje månad utan vill rota in mig på min hemmaklinik och göra det jag gör bäst. Men så ser inte verkligheten ut. Nu har jag istället blivit sjukskriven pga utmattning och kommer ingen vart. Ska ganska snart börja trappa upp igen men hur gör man det som randande ST-läkare? Arbete på avdelning går ju inte att göra på halvdagar. Risken är att om man kortar ner arbetsdagarna måste arbetet göras på kortare tid istället för att avlasta. Jag vet att jag måste ta en dag i taget och jag sitter ju inte i sjön, men det är svårt när otåligheten slår till och jag längtar hem till min hemmaklinik.

NPF-diagnos ÄR viktigt

Tror jag har skrivit om det tidigare men nu har det aktualiserats igen. Jag ska söka vårdbidrag för sonen. För att handläggaren ska få en helhetsbild av familjen söker jag för dottern också. Visar sig att hennes språkstörning inte finns dokumenterad någon annan stans än i skolans arkiv. Hon utreddes av en talpedagog för evigheter sen. För fyra år sedan ville jag ha en logopedutredning och remiss skrevs från skolläkaren. Denna remiss avvisades eftersom hon var så välutredd av talpedagogen. Jaha tänkte jag, det viktiga är ju inte diagnoskoden utan att hon får det stöd hon behöver, så släppte jag det.

Nu fick jag ett brev från FK att jag måste skicka in läkarintyg på dottern inom 3 veckor, annars... (ja vete sjutton vad som händer). Skolläkaren kan inte skriva intyg, för hon känner inte dottern (inte mina ord). Den arkiverade skolutredningen duger inte. Logopedutredning finns inte eftersom skolutredningen var så bra. Så i sjukvården finns inte språkstörningen dokumenterad (som för övrigt kallas dyslexi av skolan).

Efter vad som känns som hundra telefonsamtal ska nu skolläkaren skicka in en ny remiss till logopeden och sen kommer utredningen göras om några år. Det lär definitivt inte vara klart till 30/3 när jag ska ha samtal med FK.

När jag tänkte efter lite insåg jag att det var tur att jag kom på detta nu. I framtiden kommer dottern behöva ha ett intyg på sin språkstörning för att få det stöd hon har rätt till i livet. Arkiverade utredningar gör ingen nytta, det är diagnoskoder i sjukvården som är hårdvaluta. Sen kan man tycka vad man vill om det, men vissa saker måste man bara acceptera för att ta sig fram i systemet.

Många kritiserar diagnoser och det är på sina ställen till och med lagstadgat att barn ska få stöd oavsett diagnos. Låter ju fint i teorin men i praktiken fungerar det inte. Så för att göra livet så lätt för sig som det över huvud taget är möjligt när man har NPF barn ska man se till att få ordentliga diagnoser.

Vissa argumenterar att barnet blir stämplat av en diagnos. Men, diagnosen sätts ju för att det finns ett problem i grunden. Diagnosen är att sätta namn på problemet. Det är inte diagnosen som stämplar utan omgivningens oförståelse för det annorlunda, och det annorlunda är en realitet. Tvärtom är diagnosen en möjlighet att bättre förstå problemet och bättre kunna bemöta det. Sen är diagnosen ett körkort för framtida samhällsstöd.

En diagnos förändrar inte barnet. Kom ihåg det!

Försöker landa

Det har varit några tumultartade år. Krisen är inte över, kommer kanske aldrig gå över helt, men jag försöker ändå landa i den nya situationen och hitta en väg att gå. Jag har varit så arg och jag är fortfarande arg men har bestämt mig för att försöka göra något konstruktivt av ilskan. Jag ska jobba mot kommunen och informera om hur sjukt systemet är och hur deras organisation mer stjälper än hjälper medborgare i kris. Fakta är så tydliga. Ur en humanitär synvinkel är det självklart hur man bör göra men eftersom det sällan räcker som argument har jag även börjat samla ekonomiska fakta som visar att samhället vinner BIG TIME ekonomiskt på att satsa på barn som inte passar i systemet. Utslagning kostar så mycket mer än stöd i unga år, så vad väntar vi på?