onsdag 4 april 2012
Det blir aldrig som man tänkt sig
Jag trodde jag skulle tycka det var supertrist, jobbigt, irriterande och beklämmande. Men icke. Jag kände mig som hemma från dag ett. Det är intellektuellt utmanande för patienterna har alla sjukdomar samtidigt, patienterna är gulliga och trevliga, jag är inte alls förtvivlad över att någon kommer att dö snart, de har ju levt ett långt och förhoppningsvis innehållsrikt liv. Jag tycker de svåra samtalen är utmanande men inte övermäktiga. Jag tycker om att jag är på en avdelning där man behandlar en människa och inte bara ett organ. Kan det möjligen vara så att jag kommer bli... geriatriker?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag trivdes väldigt bra på geriatriken. Tyckte om att höra om patienternas livshistorier och det kändes positivt att de faktiskt gick hem lite bättre från rehabiliteringen. Ja vem vet kanske blir jag också geriatriker :)
SvaraRaderaNästan alla kursare tycker geriatrik är trist. De vill ha mer action och tycker det är dåligt tempo. Men jag undrar om de bara inte engagerar sig tillräckligt i patienterna, det finns ju en oändlig historia att gräva i så inte behöver man ha tråkigt bara man kan leta lite.
SvaraRaderaÅ nej du, det handlar inte om brist på engagemang. Jag gav mig fullständigt in i geriatriken med öppna armar och öppet sinne men det jag mötte fick mig att stänga igen med både lås, bom, kodlås, röstlås, ögonscanner och DNA-test. Fy. Fan. Så. Tråkigt.
SvaraRaderaJag har inget problem med att tycka geriatrik, ur vårdgivarens synvinkel, är jordens absolut mest omfattande medicinska helvete. Men är jag förvånad? Klarar inte ens av sega ronder inom internmedicinen och avskyr det lunkande tempot. Ge mig diatermi och Sterilium så är jag lugn.