Vår!

Idag är det verkligen vår i luften. Jag firade med att ta ned ljusslingorna på balkongen... kanske på tiden? Sen gjorde jag det! Jag planterade mina tomatfrön. Jag upptäckte att de där dyra fröna jag köpte ville visa sin exklusivitet genom att vara få. Gäller alltså att hålla tungan rätt i mun när man köpt frön för fem kronor st. Jag förstår att spänningen är olidlig, men jag lovar dyrt och heligt att hålla er uppdaterade om min tomatodling.

Äntligen!

I termin 2 fick jag höra att Laurells Klinisk Kemi var på väg att uppdateras. Ingen idé att köpa den då, tänkte jag, eftersom det är ett väldigt händelserikt ämne. Istället väntade jag. Och väntade. Och mailade förlaget. Och väntade.

Men, för några veckor sedan fick jag ett mail från förlaget om att den nya upplagan var på väg till tryck (fatta hur tjatig jag måste ha varit när de kom ihåg mig). Jag beställde ett ex så fort jag kunde och idag, damp den ner i brevlådan.

Hinner inte läsa nu, men klart den ska läsas från pärm till pärm. Rafflande sommarläsning kanske?

Varför har vi två ögon?

Den frågan fick jag idag från min son. Ja vad svarar man? Ska jag försöka förklara stereoseende, eller kanske bara snabbt avfärda det med att man har ett extra om ett går sönder? Jag gav mig på alternativet stereoseende, kunde inte låta bli, men lyckades väl inte komma ända fram.

Nej jag är inte sjuk jämt...

men det är då jag har tid att blogga... Så sedan förra fredagen har det gått en hel vecka med intryck. Idag gick jag med en läkare där jag kände att SÅN vill jag bli. Lugn, saklig, kunnig, hjälpsam, trevlig men ändå med gränser. Så det är bara att kämpa på och jobba mot målet. På vägen blir det säkert många dagar där jag känner mig okunnig, klumpig och otålig. Men jag vet vart jag vill.

Så nu är det helg. Den ska jag tillbringa i sängen tillsammans med min förkylning. Vi ska försöka ha det så mysigt som det går.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Fredagens schema var fullspäckat med förmiddag på klinik och eftermiddag på lab - en lab som måste göras, samt färdigskrivande av ett manuskript som också är brådskande. Sen såg jag fram emot en lugn helg för att återfå balansen efter veckans utmaningar.

Men, en erfaren mamma vet att fullspäckade scheman är till för att spräckas. När jag kom hem på torsdag eftermiddag var dottern oroväckande blek om nosen. Mycket riktigt började hon kräkas några timmar senare och har fortsatt med det sedan dess. Det blev inte mycket sömn den natten och mitt huvud kontrade med ett migränanfall som heter duga när jag väl lyckats somna. Alla eventuella planer på att åka till jobbet försvann allt eftersom dosen sumatriptan ökades för att göra dagen uthärdlig.

Så istället för att följa schemat har dottern och jag tillsammans legat till sängs hela dagen matchande bleka om nosen, dock av olika anledningar.

Missad detalj

Inte bara kliniskt jag är orutinerad, även när det gäller att ta hand om mig själv visar det sig. Jag hade visst glömt bort att man rör sig mer än vanligt när man är på klinisk placering. Röra sig mer = behöva mer bränsle = äta mer. Jag tillhör tyvärr inte kategorin människor som kan äta när det passar utan jag behöver äta när kroppen behöver energi. Igår när jag åkte hem på bussen fick jag ett sockerdipp utan dess like. Började få hallucinationer av chokladkakor, skumtomtar, ostbågar och blodiga biffar. Slank förbi affären på vägen hem och köpte produkter med mycket raffinerat socker som jag moffade i mig under promenaden hem. Väl hemma fortsatte jag moffa samtidigt som jag lite snabbt fixade till något mer näringsriktig att äta - som jag sen moffade i mig. Sen hamnade jag i någon sorts post-hypoglykemisk koma. Så var den dagen slut.

Idag glömde jag mellanmål igen, lunchen drog ut på tiden. När jag väl lyckats få i mig maten sen var det kört, gick inte att få igång tankeverksamheten ordentligt mer den dagen.

Så, imorgon laddar jag med äpplen, kanske till och med en macka för att hålla blodsockerhalten på en lagom nivå hela dagen, ingen mer sockerbergochdalbana.

Klinik

Oj vad ringrostig jag kände mig idag när det var dags för klinik igen. Men förvirringen kändes välbekant. Irrar runt i korridorer och försöker lista ut var jag ska ta vägen. Var är doktorn? Var är toaletten? Var är fikarummet?

Första dagarna på ett nytt ställe tar på krafterna.

Funderar

Visst kan man väl så tomatfrön fastän det är -10 grader ute? Det tar ju nästan en månad innan det är dags att plantera ut, eller mer...

Varning - vårkänslor!

Är det inte vår i luften?

Jag sprang på ett ställ med frön på Coop. Från 5.95 stod det. Jag missade visst det där från, så lätt hänt. Jag hittade massa spännande tomatfröer. Gula små, röda små, gula stora och.... spräckliga? Det gick ju inte att motstå. Jag scannade snabbt in dem och hoppades att maken inte skulle se vad jag gjort.

-Har du köpt fröer för 120:-????

-Ja, men ser du inte vad roliga de ser ut? Försökte jag.

Nej, det såg han inte, så jag fick ta till min allra ledsnaste blick för att få honom att godkänna köpet.

Han gav med sig, han känner ju mig. Läge för ICD-kod?

Sorgligt

AstraZeneca lägger ner hela sin forskningsverksamhet i Södertälje. Jag har jobbat där i två år, visserligen för länge sen, men jag trivdes väldigt bra under min tid där. Jag känner många som jobbar där och jag kan ana vad de går igenom nu. Jag vet också hur arbetsmarknaden ser ut för de som ska ut och söka jobb nu. Det är så sorgligt och jag blir riktigt ledsen.