...

Tänkte skriva något i min blogg, men tyvärr är det tomt i huvudet. Det finns inget att skriva om.

Nähä

Karriären som hockeymorsa är över. Sonen byter fritidsaktiviteter på löpande band. Jag kan inte påstå att jag är ledsen...

Jaha

Så har man blivit hockeymorsa... Det är först nu jag inser att det är ett heltidsarbete att skjutsa runt sina små skolbarn på alla aktiviteter de ska till.

Vårkänslor

Trots bistra minusgrader så börjar tomatkänslorna att spira i mig. Dags att så tomatfrön. Ok, lite tidigt, men vis av tidigare erfarenheter så brukar jag ju behöva en provomgång innan det kommer igång på riktigt. I år tänker jag inte investera i fröpåsar, det var ingen succé förra året, istället köpte jag en ask med lite blandade gula och röda tomater som jag samlat lite frön från.

Fortsättning följer...

Blogg också!

Dagarna rusar iväg. Nu har jag gjort klart vårdcentralplaceringen. Med lite ledsna ögon sa jag hejdå igår, för jag har tyckt det varit så roligt och de har varit så trevliga och snälla mot mig.

Patienterna har rusat förbi. Dagarna flyter ihop. Till slut vet jag inte om hon med knät var hos mig i förmiddags, eller var det i förrgår? Löjligt lycklig över att ha klarat av en rektoskopering nästan själv. Tanken slog mig att det har sina fördelar att vara förälder när man läser till läkare. Som mamma kommer en viss bajs och kräkvana på köpet.

Nu väntar två veckor föreläsning. Det ska bli skönt att få andas lite, och läsa lite, sen ska jag till kirurgiplacering och det lär väl inte något vilohem precis.

För övrigt så ska jag ägna helgen åt att ta det lugnt och tycka synd om mig själv. Jag tog bort ett födelsemärke långt ner på magen i onsdags. Troligen inget farligt, men som hudläkaren sa, vi vet inte vad det är så då tar vi bort det. Ingen big deal tyckte jag, men attans vad ont det har gjort. Måste sitta ytterst olämpligt så att det drar upp såret hela tiden. Jag har inte haft tid att ta det lugnt under veckan så då får jag ta till helgen istället. Maken tycker inte det minsta synd om mig. Han säger att jag kan återkomma när jag genomgått thoraxkirurgi, och vad svarar man på det? Jag får väl gå och oja mig lite inför dottern, hon är bra på sympati och tröstkramar.

Strålande dag

En fantastisk dag med gnistrande snö och strålande sol. Jag tog en skidtur på Himmelstalundsfältet. Ingen ville följa med mig, så jag fick åka själv. På plussidan hade jag inte med mig några tjuriga barn som ville hem, på minussidan hade jag inte med mig några tjuriga barn som jag kunde åka efter och låtsas som att jag åkte sakta för deras skull.

Jag masade fram på spåret och den ena åkaren efter den andra åkte förbi mig. Jag kan inte skylla på vallan, inte på vädret inte på något. Utom undertecknad. Jag har urkass kondition helt enkelt. Men skönt var det.

VAB

Jag hade precis hunnit göra klart tre diktat som låg och väntade sen gårdagen när de ringde från dotterns skola. Hon var blek och mådde illa. Maken var ute och körde på okänd plats i mellansverige i snöyran, så det var bara att hämta matlådan från kylen och börja pulsa hem igen. Det känns ändå skönt att ha hunnit med diktaten, nästa vecka lär patienterna vara helt utraderade från minnesbanken.

Dottern verkar inte speciellt sjuk, hon vill mest bli servad med frukt och julmust. Så illamående är hon nog inte. Jag blir däremot väldigt sömnig av att vara hemma, ska nog ta mig en eftermiddagslur.

Snart växer mossan på mig

Jag pratade med barnen och vi kom in på Charlie Chaplin. De visste inte vem det var, men dottern lyckades göra en bra imitation ändå. Jag försökte förklara vem det var: en skådespelare som var jättekänd på 1900-talet. Sen tystnade jag. Jag kände mig urgammal. Förra århundradet. Ett århundrade som jag levde rätt många år i, mina barn inga.

Så nu har jag blivit tanten som berättar anektdoter från förra århundradet.

Bara så ni vet...

Oh no!

Mina favoritjeans dog just. De dog av ålderssvaghet. Det gör inte min sorg lättare att bära. Inte heller det faktum att jag måste ut på stan och försöka hitta nya jeans. Jeansprovning är inte någon favoritsysselsättning.

Surr i huvudet

Det har varit en intensiv dag. Allt från han som var mycket avigt inställd till läkarstudenten till han som skickades med ambulans till akuten. Hur gick det sen? Kom jag ihåg allt som skulle göras mitt i allt annat som hände? Varför kom jag inte ihåg basala undersökningar på febersjuka patienter?

Surr surr

Dagens tema var för övrigt hosta med hög feber sedan 3-6 dagar.

Summering

Mina två veckors placering på akuten är över. Det känns riktigt tråkigt, jag hade gärna kunnat göra hela terminen där. På dagtid vill säga. Natt är inte min grej. Jag klarar av nätterna ordentligt, men det tog två dagar för mig att bli människa igen efteråt.

Jag har lärt mig mycket. Mycket som är svårt att sätta fingret på, rutiner och färdigheter som måste övas in, men som känns självklara när man kan dem. Annat som är mer tydliga landmärken. Jag fick sy min första patient och jag fick rektoskopera för första gången. Är man inte läkarstudent kanske man inte förstår hur lycklig sådana saker kan göra en kandis.

Jag kan också konstatera att olika läkare har olika pedagogisk begåvning. Det finns många som är fantastiska, så att man nästan knäböjer när de kommer, de får mig att känna mig duktig fastän jag gör fel och de ser potentialen i fumlet. Sen finns det andra som får mig att känna mig som en idiot som aldrig någonsin kommer klara av att bli läkare. Så att man får en klump i magen så fort man ser dem.

Nu väntar två veckors placering på vårdcentral. Jag tyckte det var roligt förra gången, hoppas det blir ännu bättre nu när jag till och med har lärt mig lite sen förra gången.

Ho hoo

Nattugglan hoar. Efter två nattpass är dygnsrytmen sabbad. Jag försökte hålla mig vaken under eftermiddagen men det gick inte, somnade en timme och nu är det kört.

Tur att det är helg.

Viktigt!

Jag pratade med maken i telefon. Dottern ville prata med honom men han hann lägga på innan hon fick tag på honom. Hon blev väldigt upprörd. Hon hade något viktigt att fråga honom. Eftersom det verkade vara så viktigt sa jag åt henne att ringa upp honom. Jag får då höra:

Pappa, kan fiskar prutta?

Ja, en så viktig fråga kan ju inte vänta tills pappa kommer hem från jobbet om en timme.

Nattskift

Jag har fått två nattpass på akuten. Motiveringen var att jag skulle följa en läkare hela veckan. Något om att det ger bättre utbyte på utbildningen. Läkaren har jag inte sett till, det ryktas att han inte jobbar i natt heller. Men det finns ju andra läkare som jag kan hänga med, så det är inte problemet. Problemet är att jag inte är kompatibel med nattarbete längre. Det gick bra när jag var ung och singel, men nu som urgammal tvåbarnsmamma är det betydligt jobbigare. Nåja, en natt till, sen är det helg.

Hade tänkt att kasta ut en fråga om vad man måste ha för anamnes från ALLA patienter oavsett besöksorsak, men orkar inte tänka till själv just nu. Har också lite tankar om systemet "learning by doing" det kan ta hårt på självförtoendet ibland, men orkar inte riktigt formulera så djuplodande tankar just nu. Återkommer.

And now...

Tentafrågan som ger mig mardrömmar:

Men jag har ju klarat tentan nu, så jag sover bättre. :)