Usch vad svårt det är och ändå vet jag att de problem jag stöter på nu när barnen är 6 och 8 år är små jämfört vad som komma skall...
Vi har nyligen infört veckopeng för barnen. De får 40:- varje fredag förutsatt att de städat sina rum och pengarna ska täcka eventuella kostnader för lördagsgodis. Sonens högsta dröm just nu är en power-miner (LEGO) byggsats nr 6. Jag försöker få honom att förstå att om han sparar sina pengar kommer han få ihop tillräckligt med pengar för att köpa den själv, men han klarar inte riktigt av att genomföra detta i vardagsbesluten. Det kanske är mycket begärt av en sexåring, men någon gång måste man börja.
Häromdagen var vi på Lidl för att handla lite mat. Sonen såg då en kassa-apparat som av någon för mig outgrundlig anledning var jättefin. Han har tjatat om den där apparaten sedan dess så idag gav jag upp, han skulle få ta alla sina pengar och köpa den. 179:- för lite plastskräp om ni frågar mig... På vägen hem från affären frågade han mig tre gånger: Mamma är den verkligen min? Däremellan sjöng han en lyckosång "den är min den är min den är min". Jag gick muttrande bredvid och har på alla sätt jag kan komma på försökt förklara för honom att detta innebär att det kommer dröja länge innan han sparat ihop 550:- till sin power-miner. Sonen ser det som ett senare problem för nu är han lycklig över dagens inköp.
Hur mycket jag än ogillar hans val så tycker jag det är viktigt att han får göra valet själv. Hur ska han annars lära sig? Jag får väl träna på att hålla tyst och inte komma med några gamiga "vad var det jag sa" när barnen inser konsekvenserna av sina val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar