Vad ska man göra?

När man har ett barn med en psykiatrisk diagnos, blir man som mamma fritt villebråd för alla möjliga typer av åsikter och kommentarer. Alla vet precis varför det har blivit som det blivit och det är naturligtvis mammans fel.

• Jag har curlat barnen för mycket
• Jag har jobbat för mycket
• Jag jobbar för lite
• Jag har inte ställt tillräckliga krav/gränser
• Jag har ställt för höga krav
• Jag har inte läst tillräckligt mycket för barnen

När det börjar ta slut på anklagelser kommer favoriten: Du får inte glömma bort det andra barnet!

Som om jag inte mår tillräckligt dåligt ändå. 

Den enda sorgliga ljusglimten är att när jag berättar för bekanta om hur vi har det så får jag förvånansvärt ofta till svar: "jag vet precis hur du har det, vi har liknande problem med vårt barn". Vi finner varandra snabbt och känner igen oss i varandras historier och erfarenheter över bemötande från en oförstående omgivning

Det är inte lätt att vara mamma

Oj vad tiden går!

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det har varit ett jobbigt år med ett sjukt barn. Jag försöker vara glad att jag fick ett "riktigt" jobb innan det hände men det ligger en tung sorg över allt och oro över vad som ska hända. Livspusslet har fått en ny dimension och min otillräcklighet blir uppenbar.