Bäst att hålla sig frisk

Inte kan man gå till doktorn när man är/har varit/kommer bli kollega med i princip alla man ska söka vård hos. Jag har till exempel aldrig träffat "min" läkare på min vårdcentral men vi har konverserat lite via mina vårdkontakter, så jag vet vad hon heter. Jag har även konverserat med henne via Cosmic, undrar om hon sitter och funderar på var hon sett namnet förut...

Min mage blev lite sur häromdagen. Jag skaffade snabbt som attan fram lite omeprazol. Kan ju inte låta det utvecklas till något allvarligt för jag skulle aldrig i världen låta mig gastroskoperas av en läkare som jag jobbar med. Eller, jag blir väl så illa tvungen om jag blir sjuk, men bättre att mota Olle i grind. Kanske inte är så jobbigt att pendla till jobbet i alla fall? Kan ju vara skönt att slippa springa på patiener i varje gathörn också. Det värsta är när jag känner igen ett ansikte men inte vet om det är en patient, läkare, sjuksköterska, gammal klasskompis, snabbköpskassörska eller kanske någon jag sett på TV. Är det en patient ska jag inte hälsa om inte patienten hälsar, är det en gammal vän kan det ses som oartigt att inte hälsa och om det är någon jag sett på TV ska jag kanske be om autograf?

Jag har för övrigt förbjudit barnen att bli sjuka också eftersom jag praktiserar på ortens barnavdelning.

Glömt nåt?

Skickat in AT-ansökningar.
Manuskript inskickat till vända nr 5.
Undervisningsuppdrag: pågår.

Ändå känns det som att jag glömt något... Ja just ja, plugga...

Måste jag?

Semester

Officiellt har jag semester från mitt forskar jobb. Forskare kan inte ha semester. I alla fall inte jag. Det är nämligen då det dyker upp akuta kriser som måste hanteras omedelbart. Om inte hotas hela forskningsverksamheten av kollaps. Så jag har sedan jag startade vant mig vid en obligatorisk sommarkris, och nu, när jag har tagit semester i september (att jag väljer att vara heltidsstudent under semestern har inget med saken att göra) har krisen flyttat till just september. Den här gången är det ett manuskript som bara inte vill bli accepterat. Vi är inne på runda fyra nu (samma tidskrift). Så det är bara att masa sig till jobbet och ta sig an den ädla konsten att övertyga om att man har rätt (och absolut vet vad man pratar om). Kan tillägga att jag även tog lite semester sista veckan av barnens sommarlov, det var då runda tre av detta manuskript, som jag nu inofficiellt har döpt om till "the never ending story", damp ner.

Nu ni!

Nu har jag börjat fila på min AT-ansökan.

Dagens skratt

Började morgonen med att titta igenom vad som hänt i bloggsfären och stötte på den här videobloggen. Värt att begrunda. Och fnissa åt. Tyvärr kan jag inte sätta upp den på köksdörren som jag brukar göra med träffsäkra serier, kanske ska köpa en iPad som får rulla bloggen och fästa upp den på kylskåpet? Det blir dagens nöt att knäcka.

Vart tog den söta lilla flickan vägen?

Inget kan väl bättre sammanfatta hur det känns när man inser att man har en dotter på vägen in i puberteten. Den söta lilla flickan har blivit en fräsande, sur och argsint tjej som inte går att resonera med. Med ålderns rätt har även argumentationstekniken blivit bättre så diskussionerna är svårare och svårare att ta sig igenom för varje dag som går. Vilken ledarskapsutbildning! Jag är övertygad om att man kan bli en bättre chef genom att klara sig igenom en tonårsperiod med hedern i behåll. Kan hända återkommer jag till detta i framtiden, kanske i mindre nyanserade tonarter...

För övrigt så är jag nu officiellt en T-elva (som i T11). Det kanske bara är jag, men T11 har alltid haft ett magiskt skimmer över sig. Sista terminen. Nästan klar. Lönen syns i slutet på tunneln. Och nu är jag där. I början av utbildningen så kändes det mer än oöverkomligt. Men so far so good...

I samma veva som terminen började, började maken och jag även projektera för storrenovering av badrum * 2. Jag har skjutit på det i det längsta, men nu är det ett faktum, trolig vattenskada i ena badrummet och eftersom vi vill skifta dusch mot badkar och tvärtom i andra badrummet måste båda tas om hand. Jag har till och med funderat på att börja köpa inredningstidningar, men nej, hittills har jag stått emot. Jag får nämligen alltid en obehaglig känsla när jag läser dem, visst det är ljust och fräscht, men det är aldrig någon som lever i de där vackra hemmen. Det blir dött och sterilt i mina ögon. Att välja kakel kan vara direkt ångestframkallande. Vad jag än hittar som känns bra, så väntar något ännu bättre bakom nästa hörn. Och lite dyrare då naturligtvis. Men det blir nog bra till slut. Kanske...

Till den som undrar varför jag helt plötsligt fått tid att sitta och skriva ett så här långt blogginlägg kan jag berätta att jag ska sätta mig och fila på diskussionen till ett manuskript. Lite trögstartat kan man säga utan att överdriva, men nu måste jag väl öppna den sidan...

Trevlig helg