Det gäller att ha självförtroende när man är mamma...

Dottern tittade på mitt hår, nära, och sa:

-Mamma, ditt hår är alldeles grått här i mitten.

Jag har färgat håret de senaste fem åren, så jag har lite dålig koll på hur det ser ut under färgen, men "alldeles grått" är väl att ta i?

Lite senare var jag ändå tvungen att fråga sambon, så där i förbigående: 

Duuuu, har mitt hår blivit grått?

Han vägrar svara på den typen av frågor...

Helgen är räddad! (*not*)

Skulle plocka undan lite leksaker i sonens rum igår, precis innan läggdags. Plötsligt rör sig en liten skugga i periferin av mitt synfält. Jag flyger högt och skriker till. Barnen som är i närheten kommer naturligtvis rusande, och blir hysteriska av att se mig uppskrämd. Snabbt trissas stämningen upp. Två skrikgråtande barn och en uppstressad mamma som inte blir lugnare av barnen. När tankeverksamheten återupptagits inser jag att det måste vara musf*nskapet som kommit in. Nu finns ingen återvändo, den ska bort. Det var försent för att åka och handla en musfälla, men efter ett samtal med vicevärden får jag höra att det inte är ovanligt att mössen i vårt område klättrar på husfasaden och går in genom öppna balkonger. (Man måste sova med öppen balkong hos oss annars dör man av värmeslag.) De hade tyvärr ingen musfälla att låna ut. Barnen hörde mitt resonemang med sambon och blev ännu mer hysteriska. SKA DU DÖDA MUSEN???? Ja vad ska jag annars göra undrar jag lugnt. Barnen förklarar för mig att jag måste fånga den och släppa ut den i skogen. Det är ju en vacker tanke, och de köper inte mina argument om att den kommer tillbaka nu när den har hittat ett hem med så mycket chipssmulor på golvet.

Vi kom inte längre för klockan började bli mycket. Trots uppståndelsen somnade alla gott, men kl 3 inatt vaknade jag av ett gnagande i sovrummet. Först försökte jag ignorera det, men det gick inte. Till slut masade jag mig upp försiktigt (ville inte väcka de andra) och öppnade balkongdörren så att springan blev tillräckligt stor för musen att komma ut. Sen hörde jag inget mer. Med lite tur kanske den har fattat att den är avslöjad... (nej, jag tror inte på det heller, men man kan ju hoppas).

En musfälla ska köpas iallafall. Sen startar operation sanering. Dels har jag just läst om sorkfeber (men det är väl försent om den skulle ha det) dels är jag allergisk mot möss. Men först måste vi bli av med kräket.

Hon kan än... (Anna Wahlgren)

Tänk att Anna Wahlgren kan uppröra än. Själv blev jag aldrig upprörd över henne när jag hade småbarn, jag stängde konsekvent av tv:n när hon visade sig (vilket var rätt ofta på den tiden) och hoppade över alla artiklar där hennes namn var nämnt. Då behöver man inte vara upprörd. Jag läste just i Wendela att hennes metoder liknas vid barnmisshandel. Jaha. Det borde ju finnas rätt bra facit på hennes metoder. Hon har ju utövat dem på rätt många barn som är vuxna idag. Vad tycker hennes barn? Har de blivit traumatiserade för livet? 

Själv använde jag mig av en metod som jag tycker överglänser alla andra: Hitta det sätt som funkar för både dig och ditt barn. När jag berättar om hur jag fått mina barn att sova för vissa kompisar så undrar de: hur har du stått ut? Eller, hur har dina barn stått ut? För min metod passar mig och mina barn. Och det är det som alltid blir så fel i alla dessa debatter, att argumenten går ut på att det finns en metod som förväntas passa alla. För så är det ju inte. Mitt råd blir helt enkelt att sluta jaga rätt och fel, ägna kraften åt att hitta en egen väg istället.

Tre tecken på att du har blivit gammal

1. Du äter inte upp allt godis som finns i skålen

2. Du vaknar kl 05.30 av dig själv och kan inte somna om

3. Du blir kallad på din första mammografi

Resubmit

Nu har jag resubmittat ett manuskript. Håll tummarna att det går in! Journal of Neuroendocrinology, impact 2,588. Inte så illa för lite rester, men då ska det ju gå in med. Hoppas hoppas...

Mus i mitt hus

Jag satt ute på balkongen och läste om syra-bas i godan ro när jag hörde ett prasslande under bordet. Ett sugrör som hade trillat ner försvann under en påse. Prasslandet fortsatte. Jag vinkade till mig sonen som med sina falkögon hittade en mus som tryckte sig mot väggen. Jag vet ju att vi har en mus som springer på balkongerna, men jag har aldrig sett den förut. Det blev mycket mer verkligt när jag sett den med egna ögon, inte bara alla nedgnagda blomskott. Vad gör man? Ska jag låta den vara och hoppas på det bästa eller ska jag förvänta mig det värsta (att den kommer in). Jag har verkligen ingen lust att ta rollen som bödel. De andra grannarna verkar ju ta det med ro. Eller ska jag sätta in en musfälla i tvättstugan för att gardera mig? 

40-års kris?

Hela mitt liv har skakats om de senaste åren så jag har inte haft tid med någon 40-års kris, jag har haft fullt upp med min livskris. Nu när jag börjar känna att jag inte bara kämpar för att överleva kanske det är dags för lite hederlig 40-års kris? Det blir ju inte lättare av att jag umgås med 20-åringar hela dagarna (ok jag kanske tog i lite, men ibland får mina kursare mig att känna mig väldigt gammal). 

Nu sitter jag här och bloggar och jag har precis börjat twittra. Bloggandet är jättekul, lite som att skriva dagbok, men twittrandet, varför??? Jag har skrivit två twittrar och det blir ju astråkigt. Jaha, hon har ätit frukost, och??? Jag gick in på några kändisars twittrar, de verkar också leva ett rätt vardagligt tråkigt liv utanför kamerorna. Vi får väl se om det blir något... 

Jag la in twittrandet här iallafall, så alla som besöker min blogg kommer kunna följa varje steg jag tar i mitt spännande liv. Nu pluggar jag. Nu äter jag. Nu går jag på toa. Nu åker jag buss... Enjoy!

Springbrain

Någon som känner till det syndromet? Jag fick faktiskt några träffar på google, men inte det jag tänkte på. 

Det finns perioder då jag får jättemycket gjort. Jag plöjer besvärliga böcker, lyckas lära mig innehållet och ändå är röran i hemmet hanterbar. Jag kan hålla tusen bollar i luften och få dem att landa snyggt. Dessa perioder mår jag inte nödvändigtvis bra, jag kan känna mig trött och hängig, men jag får gjort det jag ska, även om jag inte märker det just då.

Så har jag perioder, som den jag har just nu. Jag är. Jag gör inte. Jag tänker mycket på vad jag ska göra och vad jag borde göra, men när jag försöker beta av det som står högst upp på listan är jag frånvarande och tar inte riktigt in vad jag gör. Det spelar inte någon roll hur mycket jag läser, jag kommer aldrig riktigt fram. När jag pratar är det jag säger rörigt och ologiskt. Fraserna kan till och med komma i fel ordning. Ändå mår jag rätt bra. Jag njuter av livet, sitter i solen, äter gott. Är så som jag tror alla andra är, de som inte jobbar/pluggar/är föräldrar på en gång. 

Härligt härligt, men farligt farligt... det blir inga tentor tagna om jag sitter och drömmer. Varför måste hjärnan stänga av sig bara för att jag mår bra? Måste jag ha ett ständigt sympatikuspåslag för att kunna prestera? Eller kompenserar hjärnan? Åh, äntligen får jag vila, då stänger vi av kretsarna helt ett tag... tills nästa stresspåslag kommer. 

Konsten att välja rätt dag för hemarbete...

Utskolningssamtal och inskolningssamtal för sonen på morgonen gjorde att jag bestämde mig för att skippa dagens föreläsning och ägna mig helt åt njurpatologi istället. Det gäller ju att välja dag för hemarbete med omsorg. Hade det varit en trist regnig dag hade jag kanske suttit som klistrad vid böckerna. Nu var det en strålande vacker aprildag istället. Jag satt med böckerna klistrade i knät, men det var svårt att läsa i dem. Det var ju så ljust. Jag fick ont i huvudet av allt kisande så jag blev tvungen att blunda då och då. Men det är ju viktigt att få igång D-vitamin produktionen efter en lång, mörk och kall vinter så det var helt och hållet i förebyggande syfte som jag satt ute i solen.

Stora barn

Snart är en era slut. Till sommaren är jag inte längre dagisbarnförälder. Det känns lite konstigt. Man räknas väl inte till skaran småbarnsföräldrar längre när alla barn går i skolan? Idag var jag med sonen på inskolning till sexårs (vad sjutton ska man kalla det nu när dagis har blivit förskola?). Han ser fram emot skolstarten. När han börjar skolan blir han stor. Det ligger så mycket förväntningar bakom detta. Innan var han rätt kaxig, men när vi kom till skolan var han snarare paralyserad. Hela första halvtimmen kunde han knappt prata. Så fort han blev tilltalad ryckte han bara på axlarna. Men sen när de skulle rita och leka tinade han ordentligt och kom igång. De blir en liten klass, så de kan nog få det riktigt mysigt.

Plastmöblerna försvann på nolltid

Trots barnens krokodiltårar la jag ut en annons om möblerna på Eniro. Jag trodde inte de skulle bli sålda. Vem vill ha gamla plastmöbler för 100 kronor? Jag har alltid haft dålig utdelning på Eniro tidigare, så jag tyckte att det kändes rätt tryggt. Jag gjorde rätt sak (försökte sälja möblerna) men tillräckligt dåligt (en halventusiastisk annons på Eniro) så jag räknade kallt med att de inte skulle bli sålda. Däremot trodde jag att vår barnvagn och cykelkärra skulle vara hett byte, de fick fina annonser både på Eniro och Blocket. 

Ack vad fel jag hade. Utegruppen är borta det andra är kvar. Till viss förtret för det var ju de andra grejerna som skulle ge lite pengar. Nu sitter jag här och har dåligt samvete. Var det dumt att driva igenom en försäljning av möblerna? De kanske kunde ha varit bra att ha? 

Är man hamster så är man... 

Hört från köket

"F visa mig var godiset är annars får du en puss och då får du bacon i munnen."

Hundra spänn!

Dottern går på simskola på måndagar. Jag har för vana att träna när jag är medföljande, men eftersom jag varit sjuk större delen av terminen har det inte blivit av. På måndagar kan jag inte simma för bassängen är stängd. Istället tänkte jag styrketräna. De har renoverat Medley och köpt in fina nya apparater (som är så fina att man knappt förstår hur de funkar). När man har så fina apparater går det inte längre att ge studentrabatt. Så det blev till att betala fullt pris. Jo, eftersom de har köpt så fina apparater har de höjt priset med. 100:- !!! Jag ska alltså betala 100 spänn för att stress-styrketräna 30 min medan min dotter är på simskola fastän jag egentligen vill simma i bassängen som är avstängd kl 17-18 en vardag. Suck. Jag betalade iallafall, jag var inställd på att träna. Då kom nästa besvikelse. De nya apparaterna har inte bemödat sig med att skriva ut namnet på de muskelgrupper man tränar, så jag fick inte ens möjlighet att fuskträna på anatomin. 

Besvikelsen är total. Nästan så jag gottar mig i mitt dåliga humör lite. Egentligen gör det inte så mycket. En fördel med att vara statligt anställd är att man har en friskvårdspeng (upp till 2000 kr) så skickar jag in kvittot får jag tillbaka pengarna. 

Konsten att koncentrera sig

Gårdagen försvann med rasande fart utan att något studierelaterat blev gjort. Idag måste jag skärpa mig. Vaknade kl 6, så det började bra men... Först frukost, en söndagsfrukost måste avnjutas långsamt. Sen ska barnen sy. De tycker det är jättekul... utom när det blir knut på tråden, nålen åker av tråden, det blir inte som de har tänkt sig eller om det inte är tillräckligt med action kan man reta sitt syskon lite. Glomerulo.... MAMMA! Springer iväg och löser krisen, var var jag, jo glomerulo... nej fel stycke, där var jag nog ...nefrit MAMMA! Aj, jag har ont i huvudet. Bäst jag tar en paus, lite kaffe och mycket socker. 

Oss hamstrar emellan...

Ok, jag erkänner, jag är en hamster. Jag samlar saker, kastar (nästan) aldrig något, för det kan ju vara bra att ha. Sambon är ännu värre. Jag kan åtminstone kasta trasiga saker, men inte han för "det ska han laga", någon gång... Nu kommer vi till knäckfrågan - hur tror ni våra barn är? 

Synergi = samverkan mellan olika faktorer (t.ex. ämnen, organisationer eller personer), där resultatet är större än summan av varje enskild dels verkan (wiktionary).

Jepp. Jag hittade utemöbler för barn (plastbord och fyra plaststolar). Då barnen är 6 och 8 och platsbristen påtaglig, tänkte jag sälja även dessa möbler. Barnen kommer och vankar orolig runt mig. 

"Mamma - vad ska du göra med dom där?" 

"Jag tänkte sälja dem, ni har ju inte använt dem på flera år"

"Men mamma, jag tycker om dem - se här, ett bord och fyra stolar, vi kan ha dem i köket"

"Nej, det är utemöbler, och det finns inte plats i köket"

"Men mamma..." I betydelsen att -du är en grym och oförstående mamma som gör dig av med alla saker vi tycker om.

Fattar ni hur svårt det är att vara hamster och leva tillsammans med tre personer som är ÄNNU VÄRRE! Inte nog med att jag ska kämpa med mina egna känslor, jag måste dessutom driva igenom mina rensningsprojekt i kraftig motvind och argumentera och förklara varför vi måste sälja/kasta varje liten sak. 

Vi får låta ödet avgöra. Vill ingen köpa utemöblerna så får barnen behålla dem. 

I säljartagen

Vi behöver lite ekonomisk förstärkning inför månadsskiftet så jag har varit nere i källaren och letat ut lite objekt som ska säljas på blocket. Någon som behöver en Brio Race? Cykel-kärra eller varför inte en liten barncykel med fina musse-motiv? De ska pimpas till lite (läs skrubbas i duschen), fotograferas och sen blir det annons. Det ska bli varmt idag, så då kan de få torka i solen utan risk för att ruttna. Jag kanske återkommer med fina bilder tagna med min fantastiska telefon lite senare. 

Trött mamma håller för öronen

Jag hör dottern från vardagsrummet: F sluta hoppa på mig jag kan dö - och jag vill inte dö.

Ibland är jag FÖR smart

Sambon tillhör inte den ordningssamma sorten. Inte jag heller, men jag är något bättre än honom att hålla koll på viktiga papper. Eller, det är vad jag tror. Häromdagen hittade jag två frimärken slängda på köpmannabänken. Lite surt, säkert muttrandes några mindre väl valda ord, tog jag frimärkena och la dem på en bättre plats "så att jag vet var de är när jag behöver dem". Idag behövde jag dem. Men var är nu denna fantastiska plats? Jag har letat och letat och frimärkena ligger säkert jättetryggt på ett jättesmart ställe. Jag vet bara inte var. Hade sambon fått styra, hade de fortfarande legat på köpmannabänken bara att ta... Bra va?

En försmak av den riktiga världen

Idag har vi gjort ett arbetsfysiologi prov på en riktig patient. Jag tycker det är fascinerande att de släpper in oss T3:or. Det var jättespännande och lärorikt. Jag fick ta anamnesen. Jag tyckte att jag gjorde ett ok jobb ända tills läkaren kom och jag skulle berätta för honom. Då blev jag utsatt för korsförhör och kände mig jättedum - varför hade jag inte tänkt på det? Men, det är ju därför det är så bra att börja tidigt. Det är ok om jag i T3 gör misstag, så länge jag lär av dem. Det hade varit värre om jag gjort det som AT-läkare. Nu med lite distans var det inte så illa heller.

Drama i akvariet

Den vackra pojken på bilden intill heter Pelle. Han har tre flickar, Kajsa (blå), Lisa och Malin N (röda). De röda fiskarna mobbar Kajsa. Vi trodde hon skulle dö för någon vecka sedan för någon hade bitit henne illa på ryggen. Men efter några dagar i ett vilohem (yngelkammare) så verkade hon återhämta sig. Misshandeln har dock satt allvarliga psykiska spår hos Kajsa. Kajsa vill flytta. Därför har hon lämnat det rymliga kollektivet (190 liters akvariet) och flyttat in i pumphuset (se svarta lådan på bilden). Vi fiskade ut henne flera gånger tills jag såg att hon målmedvetet simmade upp mot hörnet (där sladden sticker ut) och hoppade in över doppvärmaren. Vi har faktiskt räddat henne från doppvärmaren en gång då hon hade fastnat längst upp. Nu har vi gett upp, hon får bo i pumphuset. En trång och mörk etta utan kök. Så fort vi får råd ska vi köpa henne en finare lägenhet...

Årets först orm

Vi var på fågelskådning idag. På vägen tillbaka stannade jag för att knyta skosnöret. Jag skulle just sätta foten på en stubbe när det rasslade till under mig. Först flög jag högt - EN ORM! Sen såg jag rätt snabbt att det var en snok. Den verkade lite slö, jag kunde följa den länge och hann visa barnen med. Det är inte lätt att fotgrafera en orm med mobilen, men här syns det iallafall att det är en orm.

Mammaångest

Läste i Expressen/Allt om barn att mammamagasin gör mammor deprimerade. Jag vet inte om det bara är mammamagasin, jag tycker media i allmänhet basunerar ut budskap om hur perfekta vi ska vara hela tiden. Vi ska vara vackra, framgångsrika i vårt yrkesliv, vara perfekta föräldrar som har barn som far runt på minst en aktivitet/barn/dag och dessutom ska vi ha ett hem som matchar Allt om hem bilderna (det skulle ju kunna vara deras fotograf som står utanför dörren nu). Ha ha, det skulle bli ett intressant reportage om våra dammkaniner (begreppet är snott från yetanotherkandidat). Sen läste jag en annan artikel i Expressen/Allt om barn och fick återigen tesen bevisad att chefsredaktörer helt saknar förmåga att känna skam. De skriver om att kvinnor kan få orgasm när de föder barn. Men seriöst, varför skriva om det? Hur många normalt skapade kvinnor får orgasm vid förlossningen? De kanske skulle frågat en barnmorska? Och hur kan de strax efteråt skriva det tidigarenämnda reportaget om att Mammamagasin ger kvinnor depression? Läser de inte sin egen tidning?  Jag fortsätter skumma rubrikerna och hitter ytterligare en klassiker: "Jag rekommenderar alla att föda utan smärtlindring". Känns som klassiskt kvinnoförtryck: om du behöver smärtlindring under förlossningen är du en sämre kvinna. Du ska glöda av en inre skönhet när du är gravid och förlossningen är en höjdpunkt. Jag tillhör den grupp kvinnor som spydde mig genom mina graviditeter och hade fullt upp att överleva mina förlossningar, tanken på orgasm var långt borta. Jag tog all smärtlindring jag kunde få, hade de föreslagit ett hårt slag i huvudet hade jag tacksamt tackat ja. Men det kanske är mig det är fel på? (ironi) Att föda barn var det värsta jag varit med om. Småbarnsåren var det jobbigaste jag någonsin gjort. Men sånt kan man inte prata/skriva om. Det gör sig inte på löpsedlarna. "Småbarnsmamma svimmade av utmattning efter en sömnlös natt" nej, helt klart inte lika coolt.

Jag kan känna av kraven på att bli en bättre mamma. Jag känner ofta dåligt samvete för att jag är en tråkigt mamma. "Nej mamma måste plugga" är en rätt vanlig replik. Hemmet förfaller sakta men säkert, vilket sitter som en speciell tagg i hjärtat eftersom jag kommer från ett hem som var kliniskt rent där veckostädning var obligatoriskt. Och hu, min mamma förfasas över att jag inte har tvättat mina fönster vid vår och höststädningarna (när jag tänker efter så skippade jag hela konceptet med vår- och höststädning). Trots detta har jag två rätt harmoniska barn. Dottern sa till mig igår med emfas: "Mamma, vi har den BÄSTA familjen!" och då rann allt dåligt samvet av (för en stund) för det är ju det enda som betyder något. Om barnen tycker det är bra, är jag nöjd.

The sh*t hit the fan

D: Mamma

J: Jaaa

D: Det är väl pappa som bestämmer här nere (hon menar nedervåningen)?

J: Nja, vi bestämmer tillsammans (pk, lite frågande, vart ska detta leda?).

D: Men mamma, han är ju störst, då är det väl han som bestämmer?

J: Mfpf

D: Om han bestämmer, då får han äta chips i vardagsrummet? (Dottern visar fram en skål som tydligt HAR innehållit chips)

J: Mfpf 

Vad säger man? Säger jag ja, så är det ungefär som att säga att det är ok att äta chips i vardagsrummet, säger jag nej bevisar jag tesen som alla föräldrar har försökt dölja i århundranden (ok kanske decennier då): Föräldrar äter chips i vardagsrummet när barnen har gått och lagt sig. Tänk er, vi kommer få hela föräldrakooperativet emot oss om det läcker ut att det var MIN sambo som avslöjade sanningen för världens barn. 

Skärpning!

Jag har lämnat studierna åt sitt öde under de senaste två veckorna. Att skriva VR-ansökan tog all teoretisk kraft från mig. Lägligt nog var temat förhållningssätt och folkhälsa med mycket statistik och "konsten att läsa en artikel". Jag har ju läst en och annan artikel i mina dar och är en glad amatör i statistiksammanhang. Därmed inte sagt att jag är fullärd, men jag kände att jag var tvungen att prioritera. 

Men nu... det finns inga ursäkter bara att hugga i och försöka hänga med. Hypertoni. Det är iallafall något jag inte har, så då behöver jag inte fundera på det. Jag ägnade gårdagen åt att repetera RAS, aldosteron och ADH. I solen. Nä det var ingen bra idé, men det var såå skönt att sitta och lapa sol. Bara vinglaset fattades, men nej, det går inte när man ska (låtsas) plugga. 

Solen är på väg mot balkongen, bäst jag går ut och sätter mig och "pluggar".

Ha en bra dag!

Dum som en fisk?

Ibland undrar man... En plattyhona födde ungar inatt. Jag har spanat in henne länge, och äntligen i morse såg jag att hon hade fött ungarna. Ungarna brukar gömma sig i pumphuset. Jag har lyckats rädda två ungar från två kullar genom att fiska upp dem ur pumphuset. Så jag plockade förväntansfull fram ficklampan och håven för att fiska upp de små ynglen. Inga yngel, men vad är det för mörk skugga... Nej, det är Kajsa! Kajsa är vår blå kampfiskhona. Det är egentligen lite synd om henne för de andra kampfiskarna mobbar henne, men nu har hon gått lite för långt. Hon har på något sätt fattat att det finns godbitar i pumphuset och (fråga mig inte hur) lyckats ta sig in för att få sig ett skrovmål. 

Jämställdhet i universitetsvärlden

Det diskuteras då och då varför det är så många kvinnor som doktorerar och så få som är professorer. Vissa tror att det kommer rätta till sig med tiden, att när de stora kvinnliga doktorandkullarna kommit tillräckligt långt i karriären kommer det jämna ut sig. Det tror inte jag. Karriärsystemet i Universitetet är uppbyggt så att kvinnor slås ut effektivt på vägen. Sen säger de att det beror på att kvinnorna inte är tillräckligt konkurrenskraftiga, när det handlar om att utstuderat skapa spelregler som gör det mycket svårare för kvinnor att klara sig hela vägen. Ett favoritcitat från vår proprefekt: "Forskning är en elitistisk verksamhet - ingen väntar sig att en tjej som spelar fotboll på proffsnivå kommer tillbaka efter en mammaledighet". Det sammanfattar läget rätt bra, men det är ju inte speciellt smart att hindra halva befolkningen från att bli professorer (eller snarare tvingar halva befolkningen till att välja mellan karriär och barn medan andra halvan kan få båda delarna), då är det ju inte de bästa som kommer fram utan de bästa av halva befolkningen.

Heldag på Kolmården

Idag hade vi en heldag på Kolmården. Vi är stammisar. Vi har haft årskort där hur länge som helst, jag tror det är åttonde året nu. Man kan säga att vi kan stället, men hela familjen tycker fortfarande att det är roligt. Delfinshowen är alltid en höjdare, även om jag inte är så förtjust i Markolio. Fast prutthumorn funkar förvånansvärt bra på barnen. 

Rättvisa skipad

Dottern hittade påskriset kastat bakom huset. Nu har hon tagit in påskriset och för säkerhets skull har det fått flytta till balkongen. 

Bestulen!

Påskriset som barnen och jag gjorde iordning enligt konstens alla regler förra helgen är borta! Vi hade ställt det utanför dörren, och det är klart att inget får vara ifred där. Jag kan tänka mig att det är någon full tonåring som ryckt med sig riset när h*n gått förbi. Jättekul. Undrar hur kul h*n tyckt det var idag om h*n fått se mina ledsna barn. Hoppas personen i fråga är riktigt riktigt bakfull idag!

Ett klick - och jag är fri!

Nu har jag skickat iväg min VR-ansökan! Det är så skönt och det känns faktiskt riktigt bra. Jag har gått från att känna mig chanslös till att tycka att det är en riktigt bra ansökan som borde kunna få anslag. Men det återstår att se, om ett halvår vet jag. Tills dess kan jag njuta av att vårens kraftmätning är över. Håll tummarna åt mig!

Moving on, Sarah Dawn Finer

Dreaming, hoping
For another try
I've been looking, searching
Deeper down inside
And if I lose my way
I'll find another road
'Cause I can make a change
On my own

I'm moving on
And I'm gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life of me
I believe it finally
I'm moving on

Something, somewhere
That I long to find
I am learning slowly
One day at a time
That if I lose and fail
I'll be fine

I'm moving on
And I'm gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life of me
I believe it finally
I'm moving on

To a brighter dawn
Gotta take the fight
I can make it right

I'm moving on
Nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life of me
I believe it finally
I'm moving on
Yes, I'm moving on
I'm moving on

Den stora pizzakrisen

När jag kom hem från en hård dag i skolan/jobbet idag väntade färdiglagad mat i ugnen. Nachos - jättegott! Jag såg fram mot en trevlig middag tillsammans med familjen när sonen börjar krångla:

-"Jag vill ha pizza" 

-"Kommer inte på fråga, har pappa stått och lagat mat, så får du allt äta det som serveras." Han köper inte det argumentet och blir tjurigare och tjurigare. Förhandlingen går vidare. Jag provar mut-tricket: De som äter nachos får must till maten :-) Jag håller andan... Nä, funkar inte.

-"Jag vill ha pizza"

Suck, varför hållar han på så där? Det visar sig att när de var och handlade fick barnen en varsin Sverige-halsduk om de köpte 7 pizzor. Dessa pizzor ligger nu i frysen och sonen vill ha en av dem. Jag kan också vara rätt stönig så jag kontrar: Du får en bit av pizzan som blev kvar igår, men ingen must. Det verkar som sonen köper dealen. En pizzabit från gårdagens pizza åker in i mikron och jag sätter mig utmattad och äter. Inte. Sonen försvinner. Jag orkar inte bry mig. Då får han väl gå hungrig tänker jag. Inte, då kommer dottern och lägger sig i: 

-"Mamma, F ligger där ute och gråter"

-"Mmm, han får skylla sig själv" svara jag kallt

-"Mamma, HAN ÄR FAKTISKT DIN SON!

-"Mmm, han är pappas son med" konstaterar jag och fortsätter äta.

-"MAMMA DU MÅSTE PRATA MED HONOM!

Suck. -"Jag pratar med honom om han kommer hit"

Dottern går och hämtar sonen = drar honom till köket i benet.

Jag ger upp. Ett sista försök till förhandling. "Ok, om du äter upp pizzan som är i mikron så får du en Grandiosa pizza sen, men ingen must". Sonen går med på detta sista bud och äter upp första pizzabiten och sen får han sin efterlängtade Grandiosa. Dottern hjälper honom äta upp den andra pizzan och bjuder på lite av sin must. 

Lite senare kommer sonen med sin lenaste röst: -"Mammmma, det är gott med must. "

-Mmm, svarar jag

-"Mammmmma" sonen kommer och börjar krama mig. 

-"NEJ DET BLIR INGEN MUST!"

-"Men mamma, jag skulle bara ge dig en kram"

Visst, det låter gulligt, men det var sonen som testade om jag var mottaglig. Han har en fantastisk känsla för var gränsen går och nu märkte han att det inte var någon idé. 

Fattig?

Hamnade på fattigbloggen. Läste budgeten med växande förvåning:

Livsmedel: 1620 kr. - Jag har satt vår gräns på 1000 kr per person och månad. 

Kläder och skor: 520 kr. ??? Jag lär väl inte köpa kläder förrän jag blivit läkare. Möjligen några par skor. Ett par skor om året blir max 50:- i månaden. Det är värre med barnen, de växer ju. Så ok, till barnen måste jag köpa kläder, men knappast för 500 kr i månaden, snarare 300, jag har hittat en bra second hand butik där jag fyndat mycket.

Lek och fritid: 400 kr. Återigen ??? Vem har råd med sån lyx? Återigen barnen som behöver köpa presenter till födelsedagskalasen. Men det går knappast upp i de summorna ens när man slår ihop det.

Förbrukning: 110 kr. Jo, det blir det nog toapapper, diskmedel, tvättmedel. Men då är vi en familj på 4 pers också.

TV, tele, tidning: 770 kr. Bredband vill jag inte leva utan, telefon måste vi ha. Familjen har en sammanlagd kostnad på mer än tusenlappen inkl. mobiler. Men tidningen kommer ryka när nästa räkning kommer. På sikt måste jag nog skära i mobilkostnaderna också.

Hälsa och hygien 260 kr Hygien ligger lågt, däremot kostar läkemedel mycket så den summan drar lätt iväg i allergi och förkylningstider.

A-kassa: 205 kr Jo, det måste man ju ha

Hyra: 2989 kr Vår boendekostnad ligger på 7500 kr för fyra personer. Det är detta som håller mig vaken om nätterna, jag vill inte behöva flytta. Mitt hem är min borg.

Hemförsäkring: 150 kr Det låter lågt i mina öron. Hela familjen betalar försäkringar på 1100 kr, jag tycker det är viktigt med bra personförsäkringar (förutom hemförsäkringen då som är självklar).

El: 240 kr  Vi, familj på fyra betalar runt 400 kr i månaden. 

Fackavgift: 327 kr. Min är lite billigare

SL-kort 690 kr. Busskortet har blivit struket ur vår budget. Här är det cykel och campusbuss som gäller i fortsättningen.

Slutsats: Hon borde testa att vara student med barn. Hennes budget tycker jag verkar rätt okej att leva med. Det är betydligt svårare för ensamstående föräldrar som måste säga nej till barnen hela tiden.

Jag har fortfarande luft i systemet och lever på gamla inkomster, men det kommer krävas stora nedskärningar inför kliniska terminerna om inget under inträffar. Men det är mitt val. Jag valde att läsa till läkare trots att jag visste villkoren. Nu är det upp till mig att ro det i land. 

Det är lätt att få sympatier för olika tycka synd om reportage. Vad jag saknar är sakliga debatter som diskuterar vilka normer vi kan förvänta oss leva efter. Vilken är den minimala levnadsstandard som staten ska garantera? Jag har inga svar, men välkomnar en diskussion.

Är gräset alltid grönare på andra sidan?

Ibland när jag funderar över mina livsval undrar jag om de alltid varit så kloka. Jag ser en ny värld. Den verkar så spännande och exotisk. Tänk om jag fick vara en del av den världen, då skulle jag vara världens lyckligaste. Jag börjar ta små beslut i vardagen, utan att jag märker det själv, så att jag sakta närmar mig den världen. Helt plötsligt, är jag där, till en början kanske bara som lärling, men ändå, lyckan är total. Efter hand växer jag in i den nya världen, blir integrerad i den och kanske självklar för den. Efter hand släpper också lyckoruset, jag börjar se den nya världens baksida och dess problem. Problemen växer till frustration eller likgiltighet. Plötsligt dyker ännu en ny värld upp. Tänk om jag fick bli som dom. Tänk om... sakta tar jag beslut som gör att jag flyttar mig mot den nya världen, jag kommer in, kanske lämnar den numer gamla världen bakom mig. Jag får lära mig nya saker, erövra nya kunskaper, utvecklas... så dyker konflikterna och problemen upp. Frustration, uttråkning... 

Just nu är jag mellan två världar. Jag är kvar i forskningen, den gamla världen. Det finns fortfarande delar av forskningen som jag älskar, men jag kan inte stanna i den världen. På sikt kommer jag faktiskt bli utkastad. Men det är så svårt att sitta och planera fantastiska forskningsprojekt när jag vet att jag om några år inte kommer finnas kvar där. Samtidigt lockar den nya världen - livet som läkare. Jag har nog alltid velat bli läkare men inte trott det var möjligt. Jag tror också att jag kan bli en riktigt bra läkare och jag längtar efter de kliniska terminerna när det blir mer patientkontakt. Jag har ju också möjlighet att ta med mig delar av forskningen till den nya världen. Ändå känns det väldigt konstigt att stå med ett ben i varje värld. Ibland kan jag nästan se fartränderna efter mig. Jag hänger inte med när jag ena stunden är chef med ansvar för en miljonbudget och nästa minut (bokstavligen) en student som är helt omyndigförklarad. Ibland blir det så absurt att det nästan blir komiskt, som när jag inte fick tillgodoräkna mig en obligatorisk preklin-lab. Fast tråkigt är det aldrig och det kanske är det som är anledningen till att jag orkar, för jag tycker det är jättespännande för det mesta.

Men vad händer sen när jag är läkare. När det blir självklart? Vart kommer jag vilja gå då?

VR-ångest del 4

Det här är Konrad Kokodrill. Han sitter vid mitt tangentbord och övervakar att jag skriver ordentligt på min ansökan. 8 sidor detaljerad projektbeskrivning, 1500 tecken engelsk sammanfattning, 4500 tecken svensk populärvetenskaplig sammanfattning och två sidor vetenskaplig redovisning av tidigare anslag. 

Aj, nu bet han mig, dax att gå tillbaka till ansökan... 

Nej, nu ljuger jag ju, Konrads tänder är gjorda av skumplast, så det gör inte alls ont när han bits...

VR-ångest del 3

Nej jag håller inte på att bli tokig, jag är bara sååå frustrerad. Det kommer släppa på onsdag när jag har skickat in ansökan, jag lovar.

Jag är bra på rätt mycket, men jag saknar totalt säljaregenskaper. När man ska söka anslag är det en stor brist. Jag tycker liksom att allt jag gör är självklart. Mitt projekt är starkt och genomtänkt, varför räcker inte det? Det känns som jag är en floskelpapegoja. När det inte kommer naturligt blir det inte heller naturligt. Och det är det som gör mig så frustrerad, det känns som jag sitter och ordbajsar om något som egentligen är jätteviktigt. För det är det, och det är bra, men den där sista kryddan fattas och jag har det inte i mig.

Så jag tillåter mig att vara frustrerad och pysa lite frustration så här. Snart är det över, nu ska jag bita ihop och försöka marknadsföra mig igen.

VR-ångest del 2

Jag kan inte lägga in filmer från Youtube, får länka istället.

Don't be fooled by the size - It controls you!

En vecka kvar...